Henrik Summanen Rotating Header Image

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Funderingar kring Studio Etts nedlagda dialog

Studio Ett på SR1 har stängt sina kommentarsfält. Jag har inte närmare följt vare sig nyhetstidningarna, TV eller Radio när det gäller just hur de hanterar sina kommentarsfält, men eftersom Anne Lagercrantz efterfrågade tips och hjälp om hur de skulle kunna lösa detta skrev jag ett svar. Det är kanske andra som också är intresserade, så jag lägger även mitt svar här:

Jag såg på Twitter att ni har stängt Studio Etts kommentarsfält, och har också lyssnat igenom ert radioinslag gällande detta. Eftersom jag jobbar med den här typen av frågor (digitala media/skillnaden mellan massmedial kommunikation och sociala medier) på Riksantikvarieämbetet är jag lite intresserad av att se hur ni har resonerat, hoppas också att jag kan på något vis bidra till hur ni löser frågan.

Jag har inte tidigare följt kommentarsfälten på SRs webbsida, så jag vet inte riktigt hur det har sett ut mer än så som det beskrivs i radioinslaget. Det verkar dock som att användarna kan vara anonyma (så långt det går på webben), och som att det huvudsakligen är lyssnare som debatterar med varandra (eller är det reportrarna själva som svarar?). Dessa två grundförutsättningar bedömer jag som viktigast när det gäller att upprätthålla en interaktiv funktion som denna.

Anonyma användare är komplicerat. Dels för att det är omöjligt att vara anonym på webben, det finns alltid ett IP-nummer som man är uppkopplad med, och dels för att det ganska meningslöst att yttra sig som anonym på nätet (trovärdigheten är svag om man inte kan se vem som säger vad). De som är aktiva seriöst för att kommunicera på nätet har i regel en digital identitet som de är rädda om och vårdar. Det kan vara ett alias eller deras riktiga namn. Om man använder sig av t ex Facebook-inloggning eller Twitter-inloggning så öker möjligheten att få fatt i seriösa användare eftersom man då hittar de som faktiskt tänker långsiktigt när det gäller denna typ av kommunikation.

Å andra sidan så har stora sajter som Wikipedia hanterat anonyma användare under tio år utan större problem. Där finns det för administratörerna stora möjligheter att rulla tillbaks ändringar från oseriösa skribenter, och att spärra ip-adresser och användaralias. Den stora fördelen de har är att de använder sig av ideella moderatorer och administratörer som självvalt håller rent. När man har många användare behövs det också många som städar. En lösning där man anställer någon som ska vara “redaktör” för hela Sveriges samlade potentiella kommenterande befolkning känns redan på pappret som en ohållbar konstruktion. Använder man användare som moderatorer, dvs att man befordrar dem till en position där de kan “städa” så har man mycket bättre möjligheter att sin sajt att fungera. Dessutom så belönar man de som sköter sig, dubbelt (de som vill föra seriös debatt får ju göra det ifred från “trollen”). På det här viset fungerar i stort sett alla diskussionsfora på nätet, och utan denna möjlighet skulle aldrig ett fenomen som Flashback (sveriges största nätforum) fungera överhuvudtaget.

Den andra viktiga frågan här bedömer jag är vem som faktiskt är inbegripen i diskussionen. Om man kommenterar på en bloggpost eller i ett webbforum är det ju alltid den som har yttrat en åsikt som svarar, eller som förväntas svara. Om man kommenterar ett radioinslag blir det följaktligen så att förväntan som finns från lyssnarnas sida är att det är reportrarna som ska svara (stå till svars) för sina val och sina frågor gällande det som berörs i inslaget. Om det inte är de som svarar så skapas frustration och man får en dialog mellan personer som inte har med detta att göra istället (vilket jag bedömer som mindre intressant både för er på SR och för användarna själva).

Vi får hoppas att ni får ordning på era kommentarsfält. Jag kommer även fortsättningsvis att följa detta eftersom frågan hur massmedia /analoga media blir interaktiva / digitala intresserar mig.

 

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

Därför måste vi nätverka

För några år sedan utkom en bok med namnet “the Filter Bubble” – Filterbubblan – i den betraktas ur olika synvinklar det faktum att vi kapslas in i den typ av information som vi tidigare valt (och, för all del, även i annan typ av information baserad på vår ålder, browser eller annan profilering). Det är så sökmotorer som Google arbetar idag. Det grundläggande problemet kan sägas vara: hur kan vi få information om sådant som vi inte redan känner till, om vi dels hela tiden själva väljer våra informationskällor, och dels hela tiden matas med information baserat på våra tidigare val?

Frågan har diskuterats ganska mycket tidigare, och det finns de som tycker att detta är ett icke-problem (t ex Jocke Jardenberg). Men det är också en del av den mängd skillnader som finns mellan ett analogt samhälle och ett digitalt. Tidigare var det journalister, förläggare och redaktioner som beslutade vilken information vi skulle få, och idag beslutar vi själva, och algoritmer. Det är egentligen bara viktigt att vara medveten om detta, och det gäller förstås lika mycket nu som då. Men det finns en viktig skillnad: det massmediala samhällets urval gällde alla, det digitala samhällets urval är individuellt.

Så frågan blir: hur lyckas vi nå ut med vår information som kulturarvsaktörer? Risken är ju stor att de som t ex tror att Bob Lind har rätt gällande Ales stenar, bara väljer att lyssna på honom och hans gelikar, och väljer bort den information där motargumenten presenteras innan de ens har sett den. Där det tidigare var bäst att jobba med massmedia och direktutskick (utifrån ett traditionellt sändare-mottagare-perspektiv) är det idag bättre att jobba upp relationer med användare för att de ska lita på att man är en trovärdig aktör, man bygger nätverk (utifrån ett nätverkssamhällesperspektiv).

Ingen litar på någon som man inte har förtroende för. Och relationer byggs mellan människor, inte mellan myndigheter och människor. Därför skulle jag säga att det är av yttersta vikt att människor som är anställda vid kulturarvsinstitutionerna faktiskt ägnar en del tid åt det som kallas nätverkande: att socialisera med intressenter på alla möjliga nivåer, vare sig det är privata vänner eller okända personer som kontaktat organisationen på annat sätt. Det är så man bygger ett förtroende och en relation. Det är ju först när man tror på att det finns en människa i andra änden som man litar på det som sägs. Här har Bob Lind lyckats mycket bättre än nästan alla stora aktörer på området, och man kan kanske säga att vi har lite att lära av honom.

 

Om journalistens uppdrag – och lite Wikipedia

Det är mycket Wikipedia just nu. Förutom att Riksantikvarieämbetet har beslutat sig för att anställa en Wikipedian in residence, så har även Norsk kulturråd valt att inleda ett samarbete med Wikipedia. Wikimedia är namnet på organisationen som driver Wikipedia-sajten i Sverige. Även här har det hänt ganska mycket, bland annat har en GLAM-ansvarig anställts. GLAM står för Galleries Libraries Archives Museums, och handlar alltså i första hand om att samordna kulturen i relation till Wikipedia.

När det händer mycket börjar det också dyka upp motreaktioner. Den mest negativa skrevs av författaren Maja Hagerman som i en kolumn i Dagens Nyheter kallar Wikipedia för “Breiviks privata universitet”. Det är mycket som kan sägas om Hagermans uppfattningar om Wikipedia, men det grundläggande tror jag är att hon utgår från ett analogt paradigm i sin betraktelse. I en värld där det alltid är någon som går i god för källan (ett förlag, en producent, en finansiär etc) är det osannolikt att någon skulle vilja lägga pengar på rena dumheter – då kostar det ju att sprida information – men idag (inom ett digitalt paradigm) kan alla publicera sig helt utan mellanhänder. Det hon inte tar upp är att det förstås finns en förändring inte bara gällande hur man sprider information i ett digitalt samhälle, utan också i hur man använder den. Att gå till källan har aldrig varit så aktuellt som nu, och särskilt inte på Wikipedia – som ju kräver externa referenser för informationen som läggs in.

Sen det här med journalistens framtid i en digital värld. Hagerman skriver så här:

Ändå hör man sägas ibland att det inte kommer att behövas några journalister i framtiden eftersom informationsspridningen blir allt öppnare.

Jag har svårt att få ihop hur den här meningen är tänkt att fungera i resonemanget. Ska jag tolka den som att journalisters roll bara är att sprida information? Det är nog få journalister som håller med om att så är fallet. Tvärt om så är tanken med en journalistkår att granska makten, analysera och förklara skeenden som annars blir väldigt oklara för gemene man. Detta är av största vikt i ett informationssamhälle eftersom mängden tillgänglig information är ett problem – som avnämare måste man veta vem man kan lita på. Tyvärr är stora delar av journalistiken undermålig idag, särskilt på tidningar som Aftonbladet som dagligen publicerar strunt som vem som helst kan hitta på Flashback, men tyvärr går även tidningar som DN i samma riktning – bort från analys och reportage, och mot sensation. Kanske handlar det om att jaga läsare. Jag tror att man gör en kortsiktig vinst (man når ju de som ännu inte har hittat till Flashback), men en långsiktig förlust (man tappar bort alla nya läsare som hellre vänder sig till seriösa bloggare, t ex Ajour). Inte ens när journalistförbundets ordförande får bre ut sig nämns detta, utan istället är fokus på problemen i icke-demokratier.

Frågan kring om det är bra eller dåligt med Wikipedia dök också upp i Radio1s program Online, där undertecknad tillsammans med Leo Vallentin och Jan Ainali gav motbilden till Björn Häger, som var något mer negativ. Den som lyssnar på programmet kommer att få en god sammanställning av hur Wikipedia fungerar idag, och av hur myndigheter och andra organisationer använder sajten som en del av sin infrastruktur för att fullfölja sitt uppdrag.

Den sammanlagda känslan är dock att samhället på det stora hela har börjat acceptera Wikipedia som en informationskälla som är här för att stanna. Men det verkar finnas en hel del barnsjukdomar, och frågan är om det är mediat i själv (Wikipedia) det är fel på, eller om det är metoderna för användningen det är fel på? Är det fel på alla bilar som kör för fort, om jag cyklar på en motorväg?

Wikipedia är framtidens infrastruktur

På måndag kommer jag att sätta mig ner med frågan om hur vi på Riksantikvarieämbetet ska hantera Wikipedia. RAÄ har kommit långt i detta avseende, och ser Wikipedia som en del av den infrastruktur för information som vi alla använder. Detta ställningstagande har även Libris på Kungliga Biblioteket gjort. Men hur blev det så, att en ideell organisation på relativt kort tid seglade upp som den stora informationskällan på internet?

Det enkla svaret handlar om att det är den tillgängliga informationskällan (många andra allmänna informationskällor, som Nationalencyklopedin, är inlåsta bakom betalväggar), så det är där den som söker hamnar. Det lite mer laborerade svaret är att det är så här nätet fungerar, och att vi alla måste anpassa oss. Jag ska försöka fördjupa de här resonemangen nedan.

Lite historik

Wikipedia grundades i USA 2001, så det är lite drygt tio år gammalt som koncept. På den tiden har rörelsen (för Wikipedia kan nog bäst beskrivas som en rörelse) lyckats etablera sig som en av de tyngsta informationsleverantörerna i världen. Vad du än söker efter på Google, så kan du vara ganska säker på att det finns en Wikisida relativt högt upp i sökresultatet. Detta är det kanske främsta skälet för oss inom kulturmiljöbranschen att använda oss av detta medium. Om någon vill ha information om till exempel arkeologi, eller om en specifik fornlämning, som Ales stenar, då är det väldigt hög sannolikhet att de hamnar på en Wikipediasida. En stor del av denna framgång ska man tacka Google för, eftersom de har sorterat upp Wikipedias träffar – men å andra sidan så anpassar sig Google efter vad användarna vill ha, så man kan kanske konstatera att Wikipediasidan är ett attraktivt mål för informationssökare på internet. Idag finns det på svenska Wikipedia nästan en halv miljon artiklar (Wikipedia statistik), och det ökar ständigt. För de som är intresserade av hur snabbt redigeringarna trillar in kan jag rekommendera Wikistream.

Alla kan ändra allting!?

Ja, normalt sett kan en användare ändra på, korrigera eller bara förbättra de artiklar som finns. Eller helt enkelt skapa nya. Men man ska ha klart för sig att det knappast är någon anarki som råder. Tvärtom så är redaktörscommunityn runt Wikipedia väldigt stark, och det finns god koll på de som gör bra saker, och de specifika sidor som det tvistas om. Det tar ett tag, och många goda redigeringar, för att bli en sann “wikipedian”. Det kan kanske enklast förklaras som Wikipedia själva skriver på sin introduktionssida:

“Öppna nätverk som Wikipedia är nytt för de flesta, och kombinationen av frihet och ansvar kan vara svår att hantera för många. Förtroendet brukar ta fram det bästa hos var och en och misstag rättas snabbt till av andra. Börja gärna som läsare av encyklopedin, men tveka inte att redigera om du upptäcker ett stavfel eller en konstig meningsbyggnad. Majoriteten användare är ju som du själv och alla har vi något ämnesområde som ligger oss särskilt varmt om hjärtat – somliga kan bidra med fakta, andra med formatering och bilder och åter andra med rent tekniskt underhåll. Var och en bidrar med det man kan bäst och alla lär sig mer under resans gång. Både Wikipedias omfång och djup garanteras av antalet användare.”

Allmän information, allmänt tillgänglig

Den tredje stora aspekten av den här frågan är vem som äger informationen. Det finns statliga institutioner som har ansvarsområden som är relativt tydligt avgränsade: Riksantikvarieämbetet har byggnadsminnen och fornlämningar, Riksarkivet har handlingar, museerna har föremål och Kungliga biblioteket har böcker, bara för att ta några exempel. Men när det handlar om den information som knyter ihop alla dessa olika föremål, fornlämningar, handlingar och böcker hamnar man i en gråzon. Det är spridda skurar av information, men ingen är lika sammanhållen och håller lika hög kvalitet som Wikipedia (vågar jag nog säga). Man kan ta Sten Sture d.ä. som exempel. Det finns handlingar på Riksarkivet som berör personen, det finns böcker på Sveriges bibliotek, och det finns föremål på museerna, men idag är det ingenting som knyter ihop dessa objekt, annat än bokstavskombinationen “s-t-e-n  s-t-u-r-e” (risken är ju stor att man hittar Sten Sture den yngre). Och Wikipedia – Libris har t ex länkat in Wikipediasidorna för personer till sin auktoritetslista (eller VIAFs motsvarande).

Den information som inte direkt faller på någons bord, är det enklast (informationstekniskt) att hämta från Wikipedia, eftersom man då får möjlighet att låta detta ske dynamiskt (att maskinerna själva hittar fram till informationen, snarare än att någon måste länka in varje faktabit manuellt). Dynamisk hämtning av information är det enda som rimligen fungerar i vårt samhälle, nu när informationsmängderna blir så stora. Och effektiviteten härstammar från att man enbart behöver göra länkningen en gång – sedan kan alla andra återanvända länkningen.

Framtidens strukturerade information

Men det finns fortfarande lite problem med Wikipedia. Den största delen av den information som lagras där är ostrukturerad, eller bara delvis strukturerad. Detta innebär att man inte kan välja vilka delar av informationen man vill hämta, utan måste hämta allt samtidigt (eller göra rutiner för att hämta det, men detta görs manuellt och tar tid). Om informationen hade varit strukturerad hade man t ex kunnat hämta ut bara födelseåret och födelseplatsen för Sten Sture, något som idag är lite mer komplicerat. Olika tjänster på webben (och i mobiler) kräver olika typer av information, och om man vill att maskinerna ska kunna hitta den informationen själva måste man märka sitt material noga – dvs strukturera sin information. Det finns många metoder att göra detta, men det viktiga är att man utgår från användarna utanför ämbetsområdet. Idag är nämligen den största delen av strukturen skapad av och för yrkesmän. Informationsstrukturen beskrivs enligt olika metadataformat. När man lägger ut sin information är det viktigt att man anger vilket format det handlar om, på samma sätt som att det är viktigt att man talar om vad det är för typ av information, vilket språk det är skrivet på och vilken domän man arbetar inom.

När en sådan struktur är på plats får vi möjlighet att hämta och lämna information helt utifrån de olika situationer som användarna kan tänkas vilja ha den. Det är därför vi ska jobba tillsammans med Wikipedia.

 

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

Ett postdigitalt kulturarv?

I sin eminenta skrift “Det postdigitala manifestet” (2009) listar Rasmus Fleischer något som skulle kunna kallas en konsekvensanalys av hur digital information fungerar tillsammans med människor. Jag tänker inte dra hela innehållet här, det bör man göra på egen hand, men måste ändå ge en kort introduktion till denna idévärld, som också har konsekvenser för övrig kultur.

Det idébärande materialet handlar i första hand om att digital information går i riktning mot att bli allerstädes närvarande, det mesta i boken exemplifieras med musik:

“Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. ” (sid 13)

När överflödet överväldigar faller fokus över på urval. I vilka situationer äger musik rum? När det inte längre är en produkt man kan köpa som plastbit, och stoppa in i sin cd-spelare, hur fungerar då “lyssnandet”? Fleischer konstaterar att musik äger rum i spänningsfältet mellan ansvar och ansvarslöshet. När ingen tar ansvar för den musik som spelas är det, menar han, tveksamt om man kan prata om att musik äger rum, då pratar vi snarare om skval. Motsatsen är att alla tar ansvar – ett hypotetiskt tillstånd – och en vördnadsfylld tystnad uppstår. Normen är placerad någonstans däremellan, där någon DJar på ett dansgolv, eller någon framför en låt inför publik. Den springande punkten är närvaro. Att offra tid och tanke.

Så hur kan man med samma resonemang föreställa sig ett postdigitalt kulturarv? Vad händer när all kulturarvsinformation är allderstädes närvarande och tillgänglig? Det är sannolikt något längre dit idag, jämfört med musiken, för kulturarvsinformationen har inte alls samma verkshöjd som musiken. Det är mycket lite hos en (digitaliserad) stenyxa som talar för sig själv. Den måste omhuldas av en tolkning, en berättelse om hur den har använts, för att bli någonting. För att den ska äga rum.

Så var äger kulturarvet rum? Eller, kanske mer korrekt framställt: var äger historien rum i den här typen av samhälle?  Sannolikt på de platser där flera olika människor ägnar sig åt att sammanfoga de olika fragmenten från historia till en begriplig helhet, eller en någorlunda begriplig delmängd. Man kan föreställa sig ett nät av information, där avhandlingar och populärhistoriska böcker, och filmer, står i ena änden av spektrat, och ren rådata, som föremål på ett museum eller information om en fornlämning står i andra. Allt sitter ihop i ett digitalt nätverk, och där i nätet rör sig människor som spindlar som håller fantasierna (i filosofisk mening) kring dessa objekt levande.

Med detta synsätt äger historia rum där den spelar roll i samhället. I alla diskussioner där man drar historiska paralleller, i alla klassrum där man diskuterar hur det var förr och på alla museer där man möts kring ett gammalt föremål, men också på alla forum där man diskuterar historia och alla rollspel som hanterar historiska perioder. Berättelserna om historien, det vill säga vårt ständiga återskapande av historien, är själva historien. Det är felaktigt att påstå att en historia existerar i en bok som ingen läser. Informationen måste användas för att finnas, och det är långt ifrån självklart att all information blir använd med det enorma och ständiga utbud som en digitaliserad kultur består av. Det är, som jag skrev i inledningen, en fråga om urval.

Här börjar det bli intressant. Vilket urval gör man på museerna? Varför är det vanligare med en utställning om vikingatiden än om förromersk järnålder? De fantasier som reproduceras har också en tendens att bli självreproducerande. Ju fler böcker om vikingatiden som finns, desto större sannolikhet att någon skriver ytterligare en bok med samma eller liknande tematik. Är det viktigare att urvalet representerar en samtidsaktualitet för att det ska vara relevant? Om så, med vilka argument stödjer man den åsikten?

Kanske borde man vända på steken, och säga att det som diskuteras mest i de digitala nätverken ska ställas ut på museerna? Är det ett sätt att möta relevanskriteriet? Hur gör man för att lyssna på de digitala nätverken?

Gör man det alls?

En alternativ vinkling på framtidens kulturarv och bevarande

Efter ungefär tio år av frånvaro har jag under helgen deltagit i det levande rollspels-evenemanget Skyrmion 11, och kan konstatera att mycket lite har hänt under min frånvaro. Som tur är. Folk har dock blivit äldre, kunnigare, fått större nätverk och kläckt bättre idéer. Jag såg framför mig en nostalgitripp från tidigt 90-tal, där varje öppning för rolltagande och möjlighet att kliva in i en annan verklighet togs med öm hand. Den här gången insåg jag någonting jag nog egentligen hela tiden har vetat, utan att egentligen fundera särskilt mycket över: De rolltagande uttrycksformerna är en del av den kulturella utveckling som bryter igenom på många ställen, och ömsom kallas nätkultur, informationism eller som Castells skriver självkommunicerande nätverkskultur. Det genomgripande deltagandet i denna uttrycksform (liksom på twitter, facebook och andra men digitala uttrycksformer) är ju en av grundbultarna i resonemangen kring det paradigmskifte som byter om det massmediala mot det deltagande.

Skyrmion 11 genomfördes som en blandning av dadaistisk mysticism, extatiska forskningsprojekt, modern psykologi, religionsfanatism och kvantfysik. Det besynnerliga rollmaterialet hade samlats under förevändning att delta i ett experiment som för dem hade okänd innebörd och okänt syfte. Det hela upplevdes förstås olika av de olika deltagarna (det är en del av konceptet) men en sammantagen känsla av drömlik realism genomsyrade nog de flesta. Att använda verkligheten som fond för spelet gav också många fördelar. Jag känner mig berikad av evenemanget som helhet.

Men den grundläggande frågeställningen som i efterhand tränger sig fram är: om detta är en kulturell uttrycksform av ett helt nytt slag, liksom de självkommunicerande digitala nätverken – hur är det möjligt, eller ens rimligt, att på något vis bevara det inför framtiden? Förutom det rätt självklara – att man inte kommer att kunna bevara alla dimensioner av ett “verk” av det här slaget eftersom det på sätt och vis bor inne i alla som deltog – så funderar jag över om det finns några strategier för att hantera alla material kring en kollektiv skapelse som denna från till exempel riksarkivets sida? Finns det någon fundering kring hur man bevarar en samling roller på samma sätt som man hanterar partitur, inspelningar och proveniens för ett musikaliskt verk?

En del kanske tycker att det är att förhäva sig att kalla ett rollspelsevenemang för ca 100 personer för ett “verk” i någon form av konstnärlig mening. Men jag är övertygad om att framtidens forskare kommer att vara mycket intresserade av de allra tidigaste uttrycken av den deltagande kultur som just nu omformar samhället. Är tacksam för alla kommentarer kring vilka möjligheter och svårigheter som ryms inom denna frågeställning.

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.