Henrik Summanen Rotating Header Image

Att låta maskinerna göra jobbet

Det finns ett “sök-och-hitta”-paradigm i kulturarvsvärlden som ständigt dyker upp i diskussioner kring digitalisering av information, och i funderingarna kring hur man ska konstruera sina webbtjänster. Den grundläggande idén är att vi finns till för att folk ska kunna söka i våra samlingar och hitta den information vi behöver. Tanken är inte fel, och den är framför allt axiomatiskt korrekt för arkiven, museerna och biblioteken.

Men i samband med digitaliseringen skulle jag säga att tankesättet på många sätt skapar skygglappar för en av den digitala informationens största styrkor. Jag ska försöka förklara på vilket sätt. Jag har tidigare tagit upp att en ny mediaform alltid börjar sina trevande uttryck som imitationer av de andra medieformer man redan känner till. På detta sätt blir den tidiga filmen varianter på stillbilder och teater – det vill säga rörlig stillbild och filmad teater. Det är dessa uttryck man känner till och det är också på det sättet man börjar använda det nya mediat. Då vi bara befinner oss i början på digitaliseringen kan vi med fog anta att vi just nu ägnar oss åt att imitera analoga medieformers sätt att hantera allt som just nu digitaliseras. Vi gör till exempel PDF:er av dokument, trots att vi vet att den digitala potentialen ligger i att dokumentets semantiska innehåll är sökbart och bearbetningsbart över internet.

När vi säger att man ska söka och hitta information, tappar vi samtidigt bort det faktum att den digitala tekniken inte bara gör det möjligt för oss att digitalisera våra objekt, utan också att digitalisera våra arbetssätt. Varför ska vi inte låta maskinerna arbeta åt oss även i frågan om att söka och hitta? De är ju snabbare och uthålligare, och med rätt strukturerad information kan de leverera svar som tidigare tog forskare år att besvara. Det är alltså inte en människa (enbart) som är konsumenten av den digitala informationen, utan för att nyttja den digitala informationens inneboende potential måste vi tänka att användaren är en maskin.

Det är här vi brister. Vi försöker imitera ett traditionellt förhållningssätt till information, eftersom det är detta vi känner till. Stora företag, som Amazon och Google, har redan insett att framtiden ligger i att maskinerna arbetar åt oss. Därför låter de algoritmer genomlysa konsumenters tidigare klick, val och köp och levererar sannolika träffar på våra sökningar på nätet. I botten på Googles sökmotor finns en grafmodell som i allt väsentligt förefaller stämma överens med den öppna modellen för Länkad data. Skillnaden är att Google, som säljer bearbetning av information, ser graferna som en affärshemlighet, och inte släpper in oss för att se hur maskineriet fungerar.

För att maskiner ska kunna hantera vår information behöver den knytas in i ett informationsnätverk, eller en infrastruktur för information, där maskinerna utifrån avancerade instruktioner kan leta igenom, sortera och välja ut de svar vi som människor skulle kunna tänkas vilja ha. Därför måste varje insats till digitalisering ha denna användargrupp för ögonen redan när projektet formuleras. Det måste till exempel finnas en idé om långsiktigt upprätthållande av identifikatorer på varje enskilt objekt, och en grundläggande struktur för den metadata som beskriver informationen.

När vi tänker oss att framtiden ger oss större tillgång till mer information behöver det därför handla mer om att rikta om yrkeskårerna inom arkiv, museer och bibliotek till att förstå och hantera dels strukturer för maskiners konsumtion av vår information, dels de utökade och mer komplexa informationskluster som infinner sig – vilka frågor kan man egentligen ställa till vilka datamängder, och vad betyder egentligen svaret man får?

Här är den största utmaningen inom kulturarvsbranschen, och den närmar sig med stormsteg. För det är nog få av de som jobbar här idag som uppfattar sig som digitala mäklare för informationskluster med målgruppen maskiner.

Museerna och framtiden – ett Vårmöte utan problematiseringar

Under förra veckan besökte jag museernas årliga Vårmöte i Linköping och Norrköping. Jag har varit på Vårmötet förut flera gånger, med något års uppehåll här och där. Programmet innehöll stormöten, keynote-föreläsningar, seminarier, årsmöten, middagar med mingel på lokala museer och utflykter. Det som alltid förvånar mig är hur mycket folk det uppenbarligen ryms inom museisektorn i Sverige. Tyvärr så förvånar mig det också hur lite som har hänt sedan sist i sektorn. Varje Vårmöte jag är på.
 

Att digitaliseringen just nu håller på att omforma vårt samhälle kan knappast ha gått någon förbi. Att företag går i graven och utmanövreras av andra i samma bransch, som lyckats ta tillvara den digitala tidens automatiseringar, affärsmodeller eller effektiviseringar kan heller inte vara något som är okänt. Ändå får jag uppfattningen att museernas Vårmöte handlar om att sitta i de analoga tempel som museerna trots allt utgör, och titta ut på en digital omvärld. “Hur ska vi beskriva samtiden?” frågar sig den ene, “Hur ska vi nå ut till nya målgrupper” frågar sig den andre. En tredje funderar över hur man kan använda digitala lösningar i utställningar.

 

Mitt bekymmer är att museerna just nu beter sig på precis samma sätt som de företag som till följd av samhällsförändringarna inte har klarat sig utan fått lägga ner. Varför ställer man sig inte frågan vad museernas roll blir i en digital samtid? På vilket sätt kommer den funktion som museerna fyller att vara förändrad i ett samhälle där nätverk och digital kommunikation är den grundläggande basen?

 

Under förra året kom också museernas framtidsspaning i “Känn dig som hemma på framtidens museum“. Det är en intressant och inte helt oviktig skrift som behandlar flera områden som museerna kommer att behöva hantera. Problemet är att de inte i någon djupare form analyserar på vilket sätt dessa frågor kommer att fungera i framtiden, utan utgår från att museerna kommer att kunna vara i stort sett samma sak då som nu, men med lite annat fokus.

 

Tre av programpunkterna på Vårmötet hade tydlig digital prägel. Ytterligare säkert tio verkade beröra området, vilket i och för sig är bra eftersom man nog då har börjat betrakta det “digitala” som någonting självklart. Man har blivit “post-digital”. Då finns det ju ingen mening med att rubricera sitt seminarium som “digital” det ena, eller “digital” det andra. Men mitt subjektiva intryck är att det går en vattendelare mellan de som ska stå för det digitala inom verksamheten, och de som gör “det andra”, och i nio fall av tio uppfattar jag att “det andra” är exakt det som museerna alltid har gjort: byggt utställningar, hållit i guidade turer och samlat föremål. Kanske givit ut en bok och hållit en föreläsning.

 

Det är dessa av tradition upprätthållna områden jag skulle vilja se ifrågasatta. Det behövs ett mer genomgripande omtag på hur man ska agera i en värld som har ställt om. Förstår man inte omställningen kommer man att förpassas till organisationernas kyrkogård tämligen omgående, som obsolet, ointressant och irrelevant. Kanske det värsta som kan hända med ett museum.

Tardi och Paris historia

När jag var runt tio år bodde jag en sommar hos min farmor och farfar. De var bohemer, och trots att de liksom vi bodde i Sollentuna var jag där ganska sällan. En av dagarna skulle farmor köpa en filt och vi begav oss till Sollentuna centrum. När vi ändå var där gick vi in i bokhandeln där farmor tyckte att jag skulle välja ut några serietidningar som jag skulle få i present. Bara den idén var lite konstig för de hade inte i allmänhet särskilt gott om pengar. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag valde – det var säkert flera olika seriealbum, men ett av dem var Demonen från Eiffeltornet, av Jaques Tardi. Det faktum att detta var en vuxenserie, dessutom ganska otäck, som kanske inte skulle passa för en tioåring spelade ingen roll.

adeleblancsec02cpuv

Albumet hade en speciell plats i min bokhylla, och som alltid med barndomsminnen så har jag en speciell relation till platserna som avbildas. Med tiden kompletterade jag dessutom med de övriga albumen om Adéle Blanc-Sec av Tardi. De var, har jag i efterhand förstått, en veritabel exposé över kulturhistoriska byggnader, platser och fenomen i Paris, med fokus på det förra sekelskiftet. Här finns mysticism, galna vetenskapsmän, kolonialism, exotism, museer, skulpturer, kyrkogårdar och hemliga sällskap, allt uttryckt genom ett absurdt och samhällskritiskt persongalleri. Serierna är helt enkelt moderna klassiker.

Vad jag inte förstod då, och egentligen inte hade förstått förrän alldeles nyligen, är hur stor påverkan Tardis verk har gjort på det kulturhistoriska intresset för Paris och förra sekelskiftets Frankrike. De senaste åren har jag av olika anledningar varit mer i Paris än tidigare och har börjat se hur jag ofta känner igen platser, statyer och museer, inte för att jag har läst om dem i min utbildning, eller för att jag har sett dem på film eller böcker, utan för att de finns med i just Tardis serier.

Min egen vandring genom Paris har på senare år börjat bli en nostalgisk tripp till det sekelskifte som Adéle Blanc-Sec och hennes samtida huserade i. Där finns de berömda broarna, museerna och torgen, men också katakomberna, Eiffeltornet och teatrarna. Tardis Paris är som en surrealistisk dröm om en tid som egentligen aldrig har funnits. Det sena 1900-talets dröm om en redan då mytisk stad.

Dinosaur_skeleton,_Museum_national_d'histoire_naturelle,_Paris

Och jag är förstås inte ensam om att tycka detta. Alldeles nyligen gjordes en film om Adéle, och när jag nu besökte de komparativa samlingarna för paleontologiska studier, det vill säga skelettmuseet, kan man på översta våningen hitta en stor bild av Adéle och det spruckna dinosaurieägget som figurerar i Adéle och Odjuret. Det är uppenbarligen inte bara jag som håller Tardi högt när det gäller Paris historia.

Varannan digital?

Bland personer under 40 år är den absolut vanligaste metoden för att få tag i snabb information idag att göra en sökning på nätet. I nio fall av tio kommer de att hitta det de söker efter på Wikipedia eller ett webbforum, eller något mindre sällan på en webbsida eller blogg som någon upprätthåller. Siffran är tagen ur luften och det går säkert att höja den ytterligare med något decennium. Oavsett vilket så finns det en poäng med att notera detta.

Verkligheten är numer så självklart digital i människors vardag att det är svårt att inte notera det. För de som växer upp idag är det kanske ännu tydligare, och många överväger inte ens att försöka hitta information kring någonting som inte finns på webben någon annanstans, t ex i uppslagsverk eller referensverk, och ännu färre överväger att fråga en bibliotekarie om råd.

Men hur ser det ut för kulturarvsinsitutionerna när det gäller att möta detta behov? Att behovet finns där råder det ingen tvekan om. Under hösten och vintern har jag deltagit i diskussioner kring hur vi strategiskt ska hantera digitaliseringen av kulturarvet, genom den strategiska infrastrukturgrupp som är uppsatt inom ramarna för Digisam, och som har representanter från Centralmuseerna, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och Riksantikvarieämbetet. Bilden som ritas upp är väldigt tydlig: Inom kulturarvsinsitutionerna prioriteras inte det digitala. Trots att världen utanför i huvudsak ägnar sig åt att möta kulturarvet genom digitala fora så ägnar sig institutionerna åt sin traditionella verksamhet – utställningar, guidningar och (nästan bara för forskare) arkiv.

Nåja, kanske någon säger. Det har faktiskt lagts väldigt stora pengar på att digitalisera samlingar de senaste 20 åren, och det finns flera tjänster som är helt och hållet inriktade på det digitala. Jovisst, tänker jag. Men om man skulle göra en jämförelse med det analoga samhället, så undrar jag vem som är museets digitala guide, vem som är deras digitala utställningsproducent, deras digitala samlingsansvarige och digitala konservator? Alla dessa tjänster behövs och i nuläget förstörs stora mängder digital information bara för att ingen tar hand om den.

Om samhället är hälften digitalt behöver även kulturarvsinstitutionerna vara det. Min bedömning är att det är en prioriteringsfråga från framför allt ledningshåll. Det är förstås inte helt enkelt eller tacksamt att ändra en verksamhet som fungerar som den gjorde på 70-talet. Många av de anställda blir arga och stämningen bland personalen kommer att bli bitter. Så är det att förändra och bli samhällsrelevant. För något år sedan skaffade sig Kungliga biblioteket en CIO – Central Information Officer. Tjänsten hanterar alla frågor som rör samordning av information, digitala flöden, bevarande, användning, webb, publikationer etc. Det är kanske det viktigaste man kan göra just nu eftersom branschen är så informationstung och de gamla metoderna att möta publiken inte fungerar längre. Världen dessa metoder är skapade för att möte existerar inte längre. Jag rekommenderar därför alla kulturarvsinstitutioner som inte har en CIO att skaffa en. Sen kan de börja tillämpa varannan digital.

Bildkontroll eller noll koll?

För några månader sedan var jag och min fru på Stockholms stadsmuseums stora magasin i Frihamnen utanför Stockholm för att titta på de ganska stora mängder arkeologiskt material som de förvarar från utgrävningarna på Helgeandsholmen för ca 30 år sedan. Jag är mycket tacksam att personalen från Medeltidsmuseet och Stadsmuseet tog sig tid för att vi skulle kunna gå igenom fynden under ett par timmar. Innan vi gick ner i magasinet skulle vi skriva på ett papper där vi förbinder oss att inte utan tillstånd från Stockholms stadsmuseum sprida vidare fotografier vi tagit när vi tittat på föremålen. Vi hade en liten diskussion kring värdet av detta, men skrev förstås på pappren, vi ville ju se föremålen.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Det var mycket lärorikt. Väl hemma konstaterar jag att vi har närmare 100 foton av diverse läderföremål. Vi vill förstås gärna lägga upp dessa i olika Facebook-grupper – eller för den delen andra sociala media – för att kunna få hjälp från vår community av vad det är vi ser, eller bara förklara hur saker och ting tillverkades förr. Men, i tagen att lägga upp diverse föremål dyker tanken på pappret vi skrev på upp. Vi har ju inte rätt att dela med oss av dessa bilder utan att Stockholms stadsmuseum ger tillåtelse.

Då börjar karusellen med att först försöka få reda på vem man ska kontakta, och sedan att få ett tillstånd att publicera bilderna i en Facebook-grupp. Det gick ganska fort att få svar. I det står det att det är roligt att vi vill dela bilden, bara vi refererar till Stadsmuseet, och gärna till deras “webb, utforska, samlingar, arkeologiska fynd”. Jag lägger upp det i gruppen och skriver med detta.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Problemet nu är att jag dels har överlåtit bildens icke-exklusiva rättighet till Facebook, så fungerar det när man delar bilder på Facebook. De kan förstås använda bilden hur de vill utan att referera till Stockholms stadsmuseum. Därför håller jag det hela kort, jag delar inte alla bilder och jag gör det i slutna grupper.

Men, tänk om Stockholms stadsmuseum hade tänkt annorlunda? Tänk om de hade sagt:

kolla, här är någon som GRATIS tar bilder av föremålen på vårt museum, och hjälper oss att utföra vårt uppdrag med att sprida bilderna!

Då hade jag kanske agerat annorlunda. Jag hade mer än gärna lagt upp allt material, och gärna i alla möjliga sammanhang, men jag kan aldrig garantera att de olika bilderna alltid får med sig en text om Stockholms stadsmuseum, och deras webbplats. Dessutom är det ju rätt bökigt att lägga in den texten på alla bilder man lägger upp från mobilen.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Så nu undrar jag om detta verkligen är en särskilt genomtänkt strategi. Nu utsätter man sig för massor av onödigt merarbete med att godkänna olika former av publiceringskontexter, som dessutom ändå inte spelar någon roll eftersom man omedelbart upplåter den icke-exklusiva publiceringsrätten till Facebook. Dessutom så utsätter man de som har tagit bilderna för ett juridiskt trassel, och tvingar in dem i olika former av gråzoner när det gäller copyrights. Det är inte bra.

Dessutom: Är det inte så att föremålen på museerna liksom tillhör alla, och att man borde försöka få ut information om dem, liksom glädjas över att det är någon som vill titta på dem, och dessutom sprida och diskutera resultatet? Är det inte då det uppstår samhällsrelevans?

Några rader om kulturarvets “masterdata”

En av de stora knäckfrågorna när det gäller digital kulturarvsinformation, är de så kallade auktoriteterna. Eller, uttryckt med ett annat ord, kulturarvets masterdata. Detta är termer som kan behöva lite förklaring. Inom de flesta sektorer finns det information som används av väldigt många aktörer. Det kan handla om listor över hammarmodeller för verkstadsmekaniker, om listor över djurarter för biologer, eller listor över människor för historiker och arkivarier. Dessa listor har funnits i analog form i många av de databaser som byggts upp på olika institutioner, eftersom man har haft ett behov av att hålla reda på att man refererar till samma typ av objekt.

Nu när de digitala nätverken via internet öppnar upp institutionernas data för omvärlden uppstår således problem. Eftersom detta handlar om data som är användbar för många olika aktörer, så finns det också många register med historiska gubbar, och många förvaltare av samma information. Hur ska vi göra för att på ett så enkelt och effektivt sätt som möjligt hantera dessa “huvudposter” inom kulturarvsvärlden?

Detta var faktiskt en av huvudfrågeställningarna som det uppdrogs till DIGISAM att utreda, när sekretariatet tillsattes för ett antal år sedan. DIGISAM skapade projektet DISKA som skulle kunna ge ett svar på problemet. Den 11/2 2014 hade DISKA sitt slutseminarium och redovisade vad de har gjort, tillsammans med andra aktörer inom samma område.

I DISKA har man dels inventerat vilka informationsmängder som finns på institutionerna. Dels valt ut några av dessa för att skapa en representation av objekten som Länkade Öppna Data.  Urvalet handlade om historiska personer från olika institutioner, och personera hade haft lite olika roller –  t ex insamlare eller arkitekter. Man konstaterar att det fortfarande förstås är den förvaltande institutionen som har ansvar för sina respektive personer. Poängen med DISKA-projektet är att de nu även är länkbara med unika identiteter.

Även Kultur-ITs projekt KulturNav presenterade en liknande lösning, där institutioner ges möjlighet att “ladda upp” sina dataset för att användas av andra. MetaSolutions berättade om sin tjänst LODify som skapar Länkade data av dataset. Sen fick vi också höra lite från Wikimedias André Costa angående Wikipedias arbete med framför allt WikiData.

Det är viktigt att dessa frågor lyfts fram, och det är väldigt viktigt att institutionerna publicerar sina vokabulär så att man kan länka till dem. Det måste jag säga först, för nu kommer ett antal funderingar kring vad som händer när man publicerar vokabulär på det här sättet.

För det första: Det har inte förekommit någon diskussion kring ansvar i frågan om digitala auktoriteter. Alla tjänster som presenterats hanterar möjligheter att lägga upp vokabulär. Både inom KulturNav och inom DISKA så handlar detta om att man lägger sina listor sida vid sida. Detta löser givetvis inga problem. Det är först när det utkristalliserar sig en aktör som är villig att ta på sig ett större ansvar än enbart de entiteter som är relevanta för den egna verksamheten som det uppstår magi.

För det andra: Det har inte förekommit någon diskussion kring vad som händer när man börjar länka ihop olika masterdataset. Om institution X lägger upp August Strindberg, och institution Y lägger upp August Strindberg så har vi goda skäl att anta att de syftar på samma historiska individ. Särskilt om födelse- och dödsdatum överensstämmer. Då kan man länka dessa som “SameAs” så vet både maskiner och människor att man syftar på samma sak. Problemet är att det inte har presenterats några gränssnitt för att göra denna koppling, och ofta har inte institutionerna någon egen kompetens för att sätta ihop datat. Inom KulturNav förefaller det finnas ett ganska bra gränssnitt för att göra just den typen av länkar dock. Men det är bara den förvaltande institutionen som kan göra förändringar i datasetet, så vad händer om man inte vänder länken åt andra hållet? Får den andra institutionens ansvarige reda på att någon har länkat en annan resurs som SameAs deras resurs? Det är ju först när man börjar att på detta sätt använda andras data, eller koppla mot andras data som det börjar bli intressant.

En tredje fundering är vem som är ansvarig för all “bonusinformation”. Om syftet med att ha distribuerade datakällor är att man ska kunna använda varandras data, så är det snart så att någon får skörda vinsten av att någon annan gör jobbet. Så är det nämligen med Länkade Öppna Data, att vinsten inte nödvändigtvis uppstår där kostnaden uppstår. Och dataförvaltning kostar. Så på sikt ser vi scenariot att ett fåtal aktörer glider in i rollen som informationsförvaltare av information som i huvudsak är viktig för andra. Man institutionaliserar alltså auktoritetsbehovet. Detta tror jag är bra, och jag tror att det är nödvändigt eftersom det krävs en tydlig rollfördelning.

Tyvärr, måste jag säga, var tiden så knapp att ingen av dessa frågor var möjlig att diskutera på plats. Så jag får skriva det här istället:

1. Hur ska ansvaret för olika auktoriteter se ut, om vi ska kunna få ut någon vinst av att man använder varandras data?
2. Vem är ansvarig för tillbakalänkning, eller “vända” länkar? Är det datasetsägaren så har vi problem.
3. Hur hanterar vi en situation där kostnad och ansvar går hand i hand? Går det att reglera detta på sikt?

Museer i en värld av förändring

Under 2014 och 2015 kommer regeringen att genomföra en översyn av den statliga museipolitiken. I underlaget nämns flera förändringar i samhället som motiverar till denna genomgång av museernas roll, och tidigt i dokumentet behandlas de stora förändringarna på kommunikationsområdet, det vill säga digitaliseringen. Det är intressant att regeringen tar detta grepp, och att den gör det just nu. Behovet är stort och museivärlden är väldigt splittrad i frågan. Förståelsen för att man skulle vinna väldigt mycket i termer av resurser på att samverka mer på framför allt det digitala området är låg.

Frågan är förstås inte ny heller. Jag har tidigare berört detta på denna blogg både en, två och tre gånger, men just nu håller jag på att förbereda ett seminarium till museernas och kulturmiljösektorns för i år gemensamma möte i Umeå, kallat “Vårmötet“, där frågan om vi i branschen faktiskt missar målet när vi inte i tillräckligt hög grad befinner oss på de nya digitala arenorna. Fullgör vi verkligen vårt uppdrag i samhället? Frågan om problem som skulle kunna tänkas uppstå om vi gjorde detta ska också behandlas.

För några veckor sedan medverkade jag i ett seminarium på Riksutställningar. I en intervju kopplad till seminariet fick jag tillfälle att prata lite om just denna fråga också, vid sidan av till exempel frågan om digitala infrastrukturer och appar. Intervjun finns på video:

Intervju för “Lek eller allvar”, Riksutställningar

Det är alltså många som ställer samma frågor just nu. På min önskelista är ett resonemang, och en analys, som inte nödvändigtvis bygger på de begrepp och strukturer som vi har idag – till exempel museer och utställningar – utan som istället bygger på på de funktioner dessa fyller i samhället. För att komma till rätta med problemen behöver man nog titta på inte bara på “museipolitiken” utan också på syftena med denna, och på institutionerna som sådana. Finns det kanske till och med andra sätt att tillgängliggöra vårt gemensamma arv, både i digital och fysisk form – där inte byggnader med gamla saker (i sin nuvarande form) är huvudfokus? Vore det inte möjligt att låta de centrala museerna vara någonting annat än förvaringslådor på dyr mark i centrala storstäder, och istället hålla så stora lokaler (även magasin) som möjligt öppna för allmänheten om de befinner sig centralt? Vore det inte möjligt att integrera en digital verksamhet i mycket högre grad med en traditionell museiverksamhet än vad som sker idag?

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

En vanlig problembild

Idag har jag varit på mitt första insynsrådsmöte, på Kungliga Biblioteket. Jag har engagerats i detta insynsråd i tre år och det kommer att handla om ungefär fyra möten årligen och en del inläsning. Tanken är att vi ska bidra med goda råd och synpunkter angående hur arbetet på institutionen fortlöper.

För mig handlar det i väldigt hög grad om att förstå de grundläggande strukturerna. Jag har nu arbetat i tre år på Riksantikvarieämbetet, på senare tid har jag befunnit mig en hel del på Riksarkivet och med dagens möte har jag börjat få insyn även i den allmänna biblioteksvärlden. För ett antal år sedan hade jag en föraning om att en stor del av de problem, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, som institutionerna dras med, har att göra med den inmarscherande digitala verkligheten. Idag skulle jag säga att jag är helt säker på att det digitala samhället är en av de huvudsakliga orsakerna till ett förändringsbehov, både strukturellt och verksamhetsmässigt. Detta gäller förstås inte bara statliga institutioner, utan merparten av företagen och organisationerna som är verksamma idag.

Anledningen till detta är i mycket korta ordalag, att den sedan ca tio år frambrytande digitaliseringen av samhället har medfört en stor mängd ändrade beteenden hos människorna. Ändrade beteenden för också med sig ändrade behov. Det är nu när dessa behov börjar konkurrera på allvar med de gamla behoven – till exempel fri tillgång till massmedialt material för forskare – som kostnaderna börjar rusa. När den nya tekniken dök upp lade man helt enkelt bara till ett antal nya uppdrag till de gamla institutionerna. De medel som var kopplade till de nya uppdragen verkar inte i särskilt hög grad motsvara de nya kostnaderna.

Lösningen verkar som så många andra gånger vara omorganisationer och pensionsavgångar (med indragna tjänster och nyformulerade tjänster som tar vid). Det finns ett ljus i tunneln. En (välmodellerad) digital verksamhet är många gånger mer effektiv än en analog, vilket i första hand beror på att man aldrig behöver flytta runt information manuellt. Många av de handläggaruppgifter som har bestått i att flytta en siffra från ett papper till en databas, och tillbaka till ett papper i ett annat sammanhang, kan därför göra omprioriteras till uppgifter som är viktigare och mer kvalificerade.

Det är en brytningstid vi lever i. Jag tror att den digitala “revolutionen” som håller på just nu av framtidens historiker kommer att betraktas som en naturlig följd av den industriella revolutionen. I det stora historiska sammanhanget är processen relativt kort, och om man räknar på Moore´s lag, att man fördubblar processorhastighet per enhet/kostnad ungefär vart annat år, så kommer vi enligt teoretiker som Ray Kurzweil att ha en människolik artificiell intelligens utvecklad inom några decennier. Brytningstiden sträcker sig därmed från mitten av sjuttonhundratalet och en bit in i detta sekel.

Det är inte utan att man funderar på hur det kommer att se ut. Om samhället håller ihop så länge vill säga.