Henrik Summanen Rotating Header Image

Ett postdigitalt kulturarv?

I sin eminenta skrift “Det postdigitala manifestet” (2009) listar Rasmus Fleischer något som skulle kunna kallas en konsekvensanalys av hur digital information fungerar tillsammans med människor. Jag tänker inte dra hela innehållet här, det bör man göra på egen hand, men måste ändå ge en kort introduktion till denna idévärld, som också har konsekvenser för övrig kultur.

Det idébärande materialet handlar i första hand om att digital information går i riktning mot att bli allerstädes närvarande, det mesta i boken exemplifieras med musik:

“Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. ” (sid 13)

När överflödet överväldigar faller fokus över på urval. I vilka situationer äger musik rum? När det inte längre är en produkt man kan köpa som plastbit, och stoppa in i sin cd-spelare, hur fungerar då “lyssnandet”? Fleischer konstaterar att musik äger rum i spänningsfältet mellan ansvar och ansvarslöshet. När ingen tar ansvar för den musik som spelas är det, menar han, tveksamt om man kan prata om att musik äger rum, då pratar vi snarare om skval. Motsatsen är att alla tar ansvar – ett hypotetiskt tillstånd – och en vördnadsfylld tystnad uppstår. Normen är placerad någonstans däremellan, där någon DJar på ett dansgolv, eller någon framför en låt inför publik. Den springande punkten är närvaro. Att offra tid och tanke.

Så hur kan man med samma resonemang föreställa sig ett postdigitalt kulturarv? Vad händer när all kulturarvsinformation är allderstädes närvarande och tillgänglig? Det är sannolikt något längre dit idag, jämfört med musiken, för kulturarvsinformationen har inte alls samma verkshöjd som musiken. Det är mycket lite hos en (digitaliserad) stenyxa som talar för sig själv. Den måste omhuldas av en tolkning, en berättelse om hur den har använts, för att bli någonting. För att den ska äga rum.

Så var äger kulturarvet rum? Eller, kanske mer korrekt framställt: var äger historien rum i den här typen av samhälle?  Sannolikt på de platser där flera olika människor ägnar sig åt att sammanfoga de olika fragmenten från historia till en begriplig helhet, eller en någorlunda begriplig delmängd. Man kan föreställa sig ett nät av information, där avhandlingar och populärhistoriska böcker, och filmer, står i ena änden av spektrat, och ren rådata, som föremål på ett museum eller information om en fornlämning står i andra. Allt sitter ihop i ett digitalt nätverk, och där i nätet rör sig människor som spindlar som håller fantasierna (i filosofisk mening) kring dessa objekt levande.

Med detta synsätt äger historia rum där den spelar roll i samhället. I alla diskussioner där man drar historiska paralleller, i alla klassrum där man diskuterar hur det var förr och på alla museer där man möts kring ett gammalt föremål, men också på alla forum där man diskuterar historia och alla rollspel som hanterar historiska perioder. Berättelserna om historien, det vill säga vårt ständiga återskapande av historien, är själva historien. Det är felaktigt att påstå att en historia existerar i en bok som ingen läser. Informationen måste användas för att finnas, och det är långt ifrån självklart att all information blir använd med det enorma och ständiga utbud som en digitaliserad kultur består av. Det är, som jag skrev i inledningen, en fråga om urval.

Här börjar det bli intressant. Vilket urval gör man på museerna? Varför är det vanligare med en utställning om vikingatiden än om förromersk järnålder? De fantasier som reproduceras har också en tendens att bli självreproducerande. Ju fler böcker om vikingatiden som finns, desto större sannolikhet att någon skriver ytterligare en bok med samma eller liknande tematik. Är det viktigare att urvalet representerar en samtidsaktualitet för att det ska vara relevant? Om så, med vilka argument stödjer man den åsikten?

Kanske borde man vända på steken, och säga att det som diskuteras mest i de digitala nätverken ska ställas ut på museerna? Är det ett sätt att möta relevanskriteriet? Hur gör man för att lyssna på de digitala nätverken?

Gör man det alls?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>