En alternativ vinkling på framtidens kulturarv och bevarande

Efter ungefär tio år av frånvaro har jag under helgen deltagit i det levande rollspels-evenemanget Skyrmion 11, och kan konstatera att mycket lite har hänt under min frånvaro. Som tur är. Folk har dock blivit äldre, kunnigare, fått större nätverk och kläckt bättre idéer. Jag såg framför mig en nostalgitripp från tidigt 90-tal, där varje öppning för rolltagande och möjlighet att kliva in i en annan verklighet togs med öm hand. Den här gången insåg jag någonting jag nog egentligen hela tiden har vetat, utan att egentligen fundera särskilt mycket över: De rolltagande uttrycksformerna är en del av den kulturella utveckling som bryter igenom på många ställen, och ömsom kallas nätkultur, informationism eller som Castells skriver självkommunicerande nätverkskultur. Det genomgripande deltagandet i denna uttrycksform (liksom på twitter, facebook och andra men digitala uttrycksformer) är ju en av grundbultarna i resonemangen kring det paradigmskifte som byter om det massmediala mot det deltagande.

Skyrmion 11 genomfördes som en blandning av dadaistisk mysticism, extatiska forskningsprojekt, modern psykologi, religionsfanatism och kvantfysik. Det besynnerliga rollmaterialet hade samlats under förevändning att delta i ett experiment som för dem hade okänd innebörd och okänt syfte. Det hela upplevdes förstås olika av de olika deltagarna (det är en del av konceptet) men en sammantagen känsla av drömlik realism genomsyrade nog de flesta. Att använda verkligheten som fond för spelet gav också många fördelar. Jag känner mig berikad av evenemanget som helhet.

Men den grundläggande frågeställningen som i efterhand tränger sig fram är: om detta är en kulturell uttrycksform av ett helt nytt slag, liksom de självkommunicerande digitala nätverken – hur är det möjligt, eller ens rimligt, att på något vis bevara det inför framtiden? Förutom det rätt självklara – att man inte kommer att kunna bevara alla dimensioner av ett “verk” av det här slaget eftersom det på sätt och vis bor inne i alla som deltog – så funderar jag över om det finns några strategier för att hantera alla material kring en kollektiv skapelse som denna från till exempel riksarkivets sida? Finns det någon fundering kring hur man bevarar en samling roller på samma sätt som man hanterar partitur, inspelningar och proveniens för ett musikaliskt verk?

En del kanske tycker att det är att förhäva sig att kalla ett rollspelsevenemang för ca 100 personer för ett “verk” i någon form av konstnärlig mening. Men jag är övertygad om att framtidens forskare kommer att vara mycket intresserade av de allra tidigaste uttrycken av den deltagande kultur som just nu omformar samhället. Är tacksam för alla kommentarer kring vilka möjligheter och svårigheter som ryms inom denna frågeställning.