Henrik Summanen Rotating Header Image

tolkning

Hanekes “Caché” – en massmedial “Pierrot Lunaire”

1884 publicerades diktsamlingen Pierrot Lunaire – rondels bergamasques, av den belgiske författaren Albert Giraud. Verket samlar 50 dikter, och handlar om den sorglige clownen Pierrot, med rötter i den italienska Commedia dell´Arte-traditionen. Girauds verk associeras normalt sett med symbolismen och i det här sammanhanget ses han ofta som ett alter-ego för konstnären.
1892 publicerar Otto Erich Hartleben en översättning av verket till tyska, och det är (trots flera omfattande ändringar gentemot originalet) denna version som fått genomslag och nått spridning inom konsten. Mest känd är österrikaren (och tillika Hanekes landsman) Arnold Schönbergs tonsättning av verket från 1912, som anses vara en av den musikaliska modernismens mest inflytelserika verk.
I en vanlig symbolistisk tolkning av verket befinner sig Pierrot i en tvådelad verklighet, en publik värld där solen regerar och en privat, där månen regerar. Den solbelysta, degenererade och deformerade vakna världen är befolkad av Pierrots vänner från Commedia dell´Arte, och är präglad av snikenhet och lust. Men Pierrot kommer från den månbelysta drömmande världen. I hans ögon är den solbelysta världen en pantomim, en lögn som spelas upp på den offentliga scenen. Han är uttråkad och söker nostalgiskt efter sin “underliga, galna glädje”. När han inte längre finner lyckan i månens bleka strålar blir han retlig, och börjar finna nöje i att plåga sina
fiender. Han börjar bli galen, och i det mest förtvivlande ögonblicken ser han ingen utväg utom självmord. Pierrot offrar sig, som ett nytt guds lamm, men det nya förbund han erbjuder är förödelse och impotens (wikipedia: Pierrot Lunaire, book).

En massmedial Pierrot Lunaire

I den här analysen av Michael Hanekes film Caché (2005) driver jag tesen att Haneke medvetet har återaktualiserat det över 120 år gamla diktverket om Pierrot, stöpt om den i en egen form och visat hur denna berättelse är lika aktuell då som nu. Den för de symbolistiska modernisterna så påtagliga alter-ego-funktionen hos Pierrot, har av Haneke ersatts av den i massmediasamhället maktlöse och osynliggjorda medborgaren. Det “dolda” är det inte synliggjorda. Den “andres” berättelse, som utspelar sig utanför solens räckvidd. Men detta sker samtidigt som “den andre” faktiskt blir representerad av Haneke själv, som auteur och konstnär.
Den “dubbla tillhörighet” (Double Occupancy) som karaktäriserar en stor del europeisk film, är närvarande i form av det algeriska inslaget, men kanske även i termer som utanförskap och icke-inkluderande. Den bild som massmedia ger av nationen är också uteslutande (Elsaesser 2005:114). Men ytterligare en tolkning av begreppet Double Occupancy kan här ges till det faktum att Haneke placerar sin kameralins på den “andra sidan” – han blir både Pierrot i termer av konstnär och auteur, och i termer av den som är utestängd från den offentliga bilden av samhället. Han har makten att redigera verkligheten, samtidigt som han placerar sig på den osynliga sidan.

Caché i korthet

Filmen inleds med en tre minuter lång tagning av huvudpersonernas entré. Samma tagning som sedan skickas till programledaren George (spelad av Daniel Auteuil) och hans hustru Anne (spelad av Juliette Binoche), som är bokförläggare, och deras son Pierrot (spelad av Lester Makedonsky). Fler filmer läggs på deras trappa av en okänd person, så småningom tillsammans med teckningar av någon som blöder från halsen. Familjen känner sig förstås hotad, och allteftersom fler filmer anländer blir det tydligt att tematiken berör Georges barndom, och en konflikt med en annan ung pojke (Majid), son till algeriska invandrare. George söker med ledning av innehållet i filmerna upp Majid (spelad av Maurice Bénichou) och konfronterar honom med filmerna, men Majid förnekar att han har någonting med dem att göra. Mötet aktualiserar dock barndomens situation för George, och han drömmer mardrömmar om den blodiga pojken Majid. När sonen Pierrot en dag inte kommer hem från skolan, misstänker George och Anne att Majid har kidnappat honom, men när de tar sig till Majids lägenhet finner de bara honom och hans son (spelad av Walid Afkir), och båda förnekar inblandning i försvinnandet. De blir arresterade, men släppta morgonen efter. Samtidigt kommer Pierrot hem, efter att ha sovit hos en kompis utan att berätta detta för någon. George blir inbjuden till Majids lägenhet, och åker dit. Efter att Majid har upprepat att han inte har någonting med filmerna att göra, skär han halsen av sig. Denna groteska handling får Anne att begära en förklaring, och George (vars samvete får honom att gömma sig från ljuset och minnena) berättar att han som barn lurade Majid att hugga huvudet av tuppen, vilket fick föräldrarna att skicka honom till ett barnhem.
Majids son konfronterar därefter George, även Majid förnekar återigen kännedom om filmerna, och George förnekar ansvaret för Majids död, och olyckliga liv. I slutscenen, som är bland det mest diskuterade kring den här filmen, syns (bland många andra) Majids son och Pierrot i ett ohörbart samtal utanför skolan.
Det finns ett antal nyckelmoment i filmen. Förutom kopplingarna till Pierrot Lunaire, kan man diskutera var filmen hör hemma och vilket budskap den vill ge. Jag ska inledningsvis visa på varför Pierrot Lunaire är viktig i sammanhanget, och sedan sätta in berättelsen i ett större teoretiskt sammanhang.

Pierrot Lunaire

Den grundläggande berättelsestrukturen i Caché har så många likheter med Pierrot Lunaire att det knappast beror på slumpen. Förutom att sonen faktiskt heter Pierrot, så ägnar han sig åt vattensport (i regel symboliskt kopplat till Månen) och han läser boken Chien de la lune (Månhunden). Han ser igenom de falska strukturerna i vuxenvärlden och anklagar bland annat sin mamma (Anne) för att ha en affär med Pierre, som är en vän till familjen. I en scen ser man Pierre smeka Anne som är upprörd i samband med Georges märkliga beteende rörande filmerna. Pierrot (enligt traditionen) är förälskad i Columbine, men hon väljer alltid den färgglade Harlequin. Man anar en oedipus-relation, och sonens avundsjuka mot moderns attraktion till Pierre.
I Caché är den offentliga pantominen iscensatt som det massmediala normgivande flödet, ständigt närvarande i gestaltning av en påslagen TV, i skarp kontrast till den helt oredigerade bilden som ges i filmerna som skickas till familjen. George, manifesterar den förljugna världen i form av programledare, och ägnar sin tid i rampljuset åt att diskutera finkultur och att stöpa det hela i en form som “folket” kan förstå (han låter till exempel redigera bort resonemang som han tycker är för teoretiska). Att äga bilden, är att äga vad det refererar till, och när han konfronteras med Majid uppstår ett konkurrerande narrativ (Elsaesser 2005:356).
Massmedierna motsvarar alltså Solens värld i Pierrot Lunaire, men drömmarnas värld hemsöker ändå George i flashbacks från barndomen. Tidigt i filmen nämner han att han drömt om Majid. Drömmarnas värld handlar om den berättelse som aldrig berättas (i medierna), om de individer som osynliggörs (som Pierrot) och om önskningar som aldrig uppfyllts (som Majids sorg). Den redigerade bilden flödar från TV-skärmar och Radio, men den oredigerade lämnas på trappen till familjen, kommenterat endast med en otäck teckning. Det är en kall betraktares lins, vänd från utsidan och inåt. De osedda tittar tillbaka. Och det är samma kalla kameraöga som Haneke använt i sina tidigare filmer, från Sjunde Kontinenten (1989) via Bennys Video (1992), till Funny Games (1997). Den Haneke som visar sig är den konstnärliga betraktaren, och det som blir tydligt med Caché är att han vill frigöra sig från den redigerade verkligheten, och tittar istället från “den andra sidan”.
En vanlig diskussionpunkt angående Caché är “vem som skickar filmerna?”, det framgår ju inte av filmen, och slutet visar sig förvirra många ytterligare. I enlighet med den tolkning som ges här, är det förstås Pierrot/Majid/Majids son som skickar filmerna – från den andra sidan. Filmens slut bekräftar kopplingen mellan Majids son, och Pierrot: De tillhör samma värld – den ickeförljugna månvärlden i Pierrot Lunaire.

Haneke i ett större sammanhang

Haneke har i en intervju sagt att platsen (Frankrike) egentligen inte spelar så stor roll, utan att det ser likadant ut vart som helst i Europa, till exempel finns likheter i gestaltningen av “den andre” med von Triers “Dogville” där Grace blir illa behandlad men är så i händerna på invånarna i platsen dit hon kommit, att hon inte kan säga ifrån (Elsaesser 2005:123). Haneke är också en av de filmmakare som har fått tillträde till den internationella filmscenen genom festivalnätverken (Elsaesser 2005:82), och nu producerar film med ett flertal europeiska producenter.
En annan vanlig fråga, gällande Caché, är på vilket sätt filmen behandlar Fästning Europa, och Europas försök att skapa en enhet genom mångkultur, samtidigt som man stänger dörren för de som står “utanför” Europas gränser. Elsaesser menar i sitt avslutande kapitel att någon enhet vad gäller just kultur eller nation aldrig har funnits i Europa, och aldrig kommer att finnas. Förmodligen är det så att österrikaren Haneke, som är verksam i Frankrike, utgör en av de regissörer som i utbyte mot sin nationella identitet får en plats i världen bland de som “stör interna angelägenheter”, för att med den kapacitet som är unik för filmen “of seeing through the eyes of others into the mind of the self” (Elsaesser 2005:511). På det sättet blir han så europeisk man kan bli, en extern betraktare av den fragmenterade bilden av Europa som förtvivlat försöker hålla ihop, under trycket av Hollywood. En auteur som söker blottlägga att
verkligheten vi alla lever i, är i högsta grad redigerad.

TILLÄGG 20110519

Jag har blivit uppmärksammad på att det finns ett tack till “Pierrot le Fou” av Godard i inledningstexterna till Caché. Faktum är att även Godards film är en applikation av Pierrot Lunaire, fast i en mer traditionell form. Där finns den drömmande konstnären (Pierrot – han kallas till och med det av sin flickvän), där finns den svekfulla flickvännen (Columbine) och där finns hennes egentlige älskare (Harlequin). Att Haneke väljer att referera till Godard understryker egentligen bara ovanstående tolkning.

Källor
Elsaesser, Thomas. 2005. European film – Face to face with Hollywood. Amsterdam University Press. Amsterdam.
Pierrot Lunaire: book (Wikipedia-artikel, senast tillgänglig 20110322) http://en.wikipedia.org/wiki/Pierrot_lunaire_(book)

Det obekväma museet

Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.

Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.

Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.

Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.

Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?),  och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.

Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.