Henrik Summanen Rotating Header Image

teknikutveckling

En vanlig problembild

Idag har jag varit på mitt första insynsrådsmöte, på Kungliga Biblioteket. Jag har engagerats i detta insynsråd i tre år och det kommer att handla om ungefär fyra möten årligen och en del inläsning. Tanken är att vi ska bidra med goda råd och synpunkter angående hur arbetet på institutionen fortlöper.

För mig handlar det i väldigt hög grad om att förstå de grundläggande strukturerna. Jag har nu arbetat i tre år på Riksantikvarieämbetet, på senare tid har jag befunnit mig en hel del på Riksarkivet och med dagens möte har jag börjat få insyn även i den allmänna biblioteksvärlden. För ett antal år sedan hade jag en föraning om att en stor del av de problem, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, som institutionerna dras med, har att göra med den inmarscherande digitala verkligheten. Idag skulle jag säga att jag är helt säker på att det digitala samhället är en av de huvudsakliga orsakerna till ett förändringsbehov, både strukturellt och verksamhetsmässigt. Detta gäller förstås inte bara statliga institutioner, utan merparten av företagen och organisationerna som är verksamma idag.

Anledningen till detta är i mycket korta ordalag, att den sedan ca tio år frambrytande digitaliseringen av samhället har medfört en stor mängd ändrade beteenden hos människorna. Ändrade beteenden för också med sig ändrade behov. Det är nu när dessa behov börjar konkurrera på allvar med de gamla behoven – till exempel fri tillgång till massmedialt material för forskare – som kostnaderna börjar rusa. När den nya tekniken dök upp lade man helt enkelt bara till ett antal nya uppdrag till de gamla institutionerna. De medel som var kopplade till de nya uppdragen verkar inte i särskilt hög grad motsvara de nya kostnaderna.

Lösningen verkar som så många andra gånger vara omorganisationer och pensionsavgångar (med indragna tjänster och nyformulerade tjänster som tar vid). Det finns ett ljus i tunneln. En (välmodellerad) digital verksamhet är många gånger mer effektiv än en analog, vilket i första hand beror på att man aldrig behöver flytta runt information manuellt. Många av de handläggaruppgifter som har bestått i att flytta en siffra från ett papper till en databas, och tillbaka till ett papper i ett annat sammanhang, kan därför göra omprioriteras till uppgifter som är viktigare och mer kvalificerade.

Det är en brytningstid vi lever i. Jag tror att den digitala “revolutionen” som håller på just nu av framtidens historiker kommer att betraktas som en naturlig följd av den industriella revolutionen. I det stora historiska sammanhanget är processen relativt kort, och om man räknar på Moore´s lag, att man fördubblar processorhastighet per enhet/kostnad ungefär vart annat år, så kommer vi enligt teoretiker som Ray Kurzweil att ha en människolik artificiell intelligens utvecklad inom några decennier. Brytningstiden sträcker sig därmed från mitten av sjuttonhundratalet och en bit in i detta sekel.

Det är inte utan att man funderar på hur det kommer att se ut. Om samhället håller ihop så länge vill säga.

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

Wikipedia är framtidens infrastruktur

På måndag kommer jag att sätta mig ner med frågan om hur vi på Riksantikvarieämbetet ska hantera Wikipedia. RAÄ har kommit långt i detta avseende, och ser Wikipedia som en del av den infrastruktur för information som vi alla använder. Detta ställningstagande har även Libris på Kungliga Biblioteket gjort. Men hur blev det så, att en ideell organisation på relativt kort tid seglade upp som den stora informationskällan på internet?

Det enkla svaret handlar om att det är den tillgängliga informationskällan (många andra allmänna informationskällor, som Nationalencyklopedin, är inlåsta bakom betalväggar), så det är där den som söker hamnar. Det lite mer laborerade svaret är att det är så här nätet fungerar, och att vi alla måste anpassa oss. Jag ska försöka fördjupa de här resonemangen nedan.

Lite historik

Wikipedia grundades i USA 2001, så det är lite drygt tio år gammalt som koncept. På den tiden har rörelsen (för Wikipedia kan nog bäst beskrivas som en rörelse) lyckats etablera sig som en av de tyngsta informationsleverantörerna i världen. Vad du än söker efter på Google, så kan du vara ganska säker på att det finns en Wikisida relativt högt upp i sökresultatet. Detta är det kanske främsta skälet för oss inom kulturmiljöbranschen att använda oss av detta medium. Om någon vill ha information om till exempel arkeologi, eller om en specifik fornlämning, som Ales stenar, då är det väldigt hög sannolikhet att de hamnar på en Wikipediasida. En stor del av denna framgång ska man tacka Google för, eftersom de har sorterat upp Wikipedias träffar – men å andra sidan så anpassar sig Google efter vad användarna vill ha, så man kan kanske konstatera att Wikipediasidan är ett attraktivt mål för informationssökare på internet. Idag finns det på svenska Wikipedia nästan en halv miljon artiklar (Wikipedia statistik), och det ökar ständigt. För de som är intresserade av hur snabbt redigeringarna trillar in kan jag rekommendera Wikistream.

Alla kan ändra allting!?

Ja, normalt sett kan en användare ändra på, korrigera eller bara förbättra de artiklar som finns. Eller helt enkelt skapa nya. Men man ska ha klart för sig att det knappast är någon anarki som råder. Tvärtom så är redaktörscommunityn runt Wikipedia väldigt stark, och det finns god koll på de som gör bra saker, och de specifika sidor som det tvistas om. Det tar ett tag, och många goda redigeringar, för att bli en sann “wikipedian”. Det kan kanske enklast förklaras som Wikipedia själva skriver på sin introduktionssida:

“Öppna nätverk som Wikipedia är nytt för de flesta, och kombinationen av frihet och ansvar kan vara svår att hantera för många. Förtroendet brukar ta fram det bästa hos var och en och misstag rättas snabbt till av andra. Börja gärna som läsare av encyklopedin, men tveka inte att redigera om du upptäcker ett stavfel eller en konstig meningsbyggnad. Majoriteten användare är ju som du själv och alla har vi något ämnesområde som ligger oss särskilt varmt om hjärtat – somliga kan bidra med fakta, andra med formatering och bilder och åter andra med rent tekniskt underhåll. Var och en bidrar med det man kan bäst och alla lär sig mer under resans gång. Både Wikipedias omfång och djup garanteras av antalet användare.”

Allmän information, allmänt tillgänglig

Den tredje stora aspekten av den här frågan är vem som äger informationen. Det finns statliga institutioner som har ansvarsområden som är relativt tydligt avgränsade: Riksantikvarieämbetet har byggnadsminnen och fornlämningar, Riksarkivet har handlingar, museerna har föremål och Kungliga biblioteket har böcker, bara för att ta några exempel. Men när det handlar om den information som knyter ihop alla dessa olika föremål, fornlämningar, handlingar och böcker hamnar man i en gråzon. Det är spridda skurar av information, men ingen är lika sammanhållen och håller lika hög kvalitet som Wikipedia (vågar jag nog säga). Man kan ta Sten Sture d.ä. som exempel. Det finns handlingar på Riksarkivet som berör personen, det finns böcker på Sveriges bibliotek, och det finns föremål på museerna, men idag är det ingenting som knyter ihop dessa objekt, annat än bokstavskombinationen “s-t-e-n  s-t-u-r-e” (risken är ju stor att man hittar Sten Sture den yngre). Och Wikipedia – Libris har t ex länkat in Wikipediasidorna för personer till sin auktoritetslista (eller VIAFs motsvarande).

Den information som inte direkt faller på någons bord, är det enklast (informationstekniskt) att hämta från Wikipedia, eftersom man då får möjlighet att låta detta ske dynamiskt (att maskinerna själva hittar fram till informationen, snarare än att någon måste länka in varje faktabit manuellt). Dynamisk hämtning av information är det enda som rimligen fungerar i vårt samhälle, nu när informationsmängderna blir så stora. Och effektiviteten härstammar från att man enbart behöver göra länkningen en gång – sedan kan alla andra återanvända länkningen.

Framtidens strukturerade information

Men det finns fortfarande lite problem med Wikipedia. Den största delen av den information som lagras där är ostrukturerad, eller bara delvis strukturerad. Detta innebär att man inte kan välja vilka delar av informationen man vill hämta, utan måste hämta allt samtidigt (eller göra rutiner för att hämta det, men detta görs manuellt och tar tid). Om informationen hade varit strukturerad hade man t ex kunnat hämta ut bara födelseåret och födelseplatsen för Sten Sture, något som idag är lite mer komplicerat. Olika tjänster på webben (och i mobiler) kräver olika typer av information, och om man vill att maskinerna ska kunna hitta den informationen själva måste man märka sitt material noga – dvs strukturera sin information. Det finns många metoder att göra detta, men det viktiga är att man utgår från användarna utanför ämbetsområdet. Idag är nämligen den största delen av strukturen skapad av och för yrkesmän. Informationsstrukturen beskrivs enligt olika metadataformat. När man lägger ut sin information är det viktigt att man anger vilket format det handlar om, på samma sätt som att det är viktigt att man talar om vad det är för typ av information, vilket språk det är skrivet på och vilken domän man arbetar inom.

När en sådan struktur är på plats får vi möjlighet att hämta och lämna information helt utifrån de olika situationer som användarna kan tänkas vilja ha den. Det är därför vi ska jobba tillsammans med Wikipedia.

 

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

Rörlig bild i informationssamhället, del 3: Informationssamhället

Så, vad kan man göra av detta? Det är lite som att titta mot botten på djupt vatten, och den som på 1910-talet tittade på filmindustrin, och försökte se hur det skulle se ut idag, hade nog inte landat så rätt. Det är svårt att se hur de olika fenomenen samvarierar när de får möjlighet. Som McLuhan skriver så ändrar vi ju våra sociala beteenden i samband med nya media. Ett nytt beteende ändrar i sin tur både mediats förutsättningar och samhällets riktning, och just denna språngvisa förändring är det mycket svårt att få fatt i. Men man kan i alla fall titta på de olika riktningar som digital kultur idag rör sig i, och försöka dra ut vektorerna in i framtiden. Hur ser konsekvensen ut om man målar hela bilden, på dagens modell? Eftersom jag valt bort tvisten kring upphovsrättsliga frågor, förenklas en framtidsspaning något. När det blir fullt möjligt att vidareutnyttja allt material på Nätet, som någon form av allemansrätt till information, så blir linjerna tydligare.

Teknikens tillgänglighet

Om vi börjar med den allt mer tillgängliga produktionsutrustningen, och de i allt högre grad närvarande kamerorna, så kan vi konstatera att vår uppfattning om sanning kommer att bli alltmer beroende av att det finns rörlig bild av det som händer. Om alla förväntas ha en kamera, och alla platser förväntas vara övervakade av kameror, är det högst osannolikt att något har hänt utan att det finns upptaget av en kamera. Samtidigt blir det allt lättare att manipulera bildmaterial, vilket kommer att göra många användare mer kritiska även gällande rörlig bild. På det stora hela så kommer man sannolikt att i högre grad förlita sig på informationsnoder, personer eller organisationer med stor trovärdighet som distribuerar information via Nätet. Det blir alltså viktigare vem som säger någonting, än vad som faktiskt sägs. I nuläget är det troligt att public-service-företag som SVT och SR kommer att försöka inta den här typen av positioner, men också globala mediakonglomerat som CNN. I grund och botten handlar det hela om hur trovärdiga de kan vara i sin relation till sina huvudmän. I ett informationssamhälle placerar sig hela makten runt de som distribuerar information, och de som kan styra, tolka och aggregera information. Den springande punkten är vad allmänheten, på nätspråk kallad “crowden” tror på, och lyssnar på. De nyheter som distribueras av många stora informationsnoder kommer också att anses som sanningar. Och om tveksamhet uppstår kommer nätets detektiver obönhörligen att avslöja tilltaget med hjälp av sin kollektiva intelligens (Jenkins 2006:25 ff).

Redaktionell bearbetning

Kopplat till sanningshalten finns också fenomenet kring redaktionell bearbetning. En filmsekvens utan klipp upplevs som mer trovärdigt än ett redigerat (se bara Wikileaks distribution av både korta och långa (oredigerade) versioner av samma klipp, allt för att ge trovärdighet). En sannolik utveckling pekar på stor transperens gällande källmaterial på nätet, en distributör måste kunna peka på sin primärkälla för att vara trovärdig, och den kommer i många fall att vara en filmsekvens och den kommer av nödvändighet att vara tillgänglig för alla. Rörlig bild kommer i allt högre grad att vara involverat i skapandet av identiteter, både på nätet och i verkliga världen. De rörliga bilder som man själv och andra sänder ut distribuerar och återdistribuerar på nätet kommer att vara identitetsbärande. Detta problematiseras av det faktum att det inom ett informationssamhälle finns så mycket rörlig bild, att nästan vad som helst kan skildras dokumentärt, det blir ett krig mellan olika åsikter, understött av framför allt rörlig bild (se t ex Elsaesser 2005:356 ff). Sanningen blir till stor del beroende på vem som hävdar bildens äkthet, det vill säga vem som har vidaredistribuerat den.
Till detta flöde av rörlig bild bidrar förstås crowden, allmänheten. Idag ser vi en stor del dokumentärt material i massmedia, filmat av personer med mobilkamera, på plats där det händer. Detta fenomen kommer med all sannolikhet att öka, men kompletteras av kommentarsfunktioner som förenklar tolkningen av bildmaterialet. Man kan tänka sig tekniska gränssnitt för att annotera bilder, att ringa in olika aktörer och knyta in dem i en semantisk infrastruktur. Till exempel är det möjligt att annotera Youtube-klipp med referenser till Facebook. Om det är allmänheten som gör denna annotering kallas det crowdsourcing, och är ett växande fenomen inom informationsvetenskap. Konceptet “sanning” blir därmed en lång räcka av referenser som bottnar i identifikatorer. God informationskvalitet kommer att bedömas utifrån antalet korrekta noder i denna infrastruktur.

Det virtuella mötet

Även det virtuella mötet sker i allt högre grad via rörlig bild. I en vid tolkning av begreppet måste man här inkludera allt från mötet som sker mellan individer som spelar online-spel, till  mötet mellan användare och aggregatorer vid interaktiva webbsändningar av seminarier. Utvecklingen av Internet går mot version 3.0, även kallad den semantiska webben, och försöker få bukt med problematiken kring de ökande massorna information. Semantik, i webbsammanhang, handlar om att knyta upp fakta på webben mot referenser, i maskinläsbar form (se mer kring detta under Wikipedia:Semantic web). En sökning mot den semantiska webben är mer kraftfull, kan ge svar på komplexare frågeställningar och hantera större kunskapsmängder, jämfört med en google-sökning. Stor del av det semantiska innehållet skapas av allmänheten, via crowdsourcing, t ex annoteringar, uppmärkningar eller taggningar. Rörlig bild uppknuten i ett semantiskt nätverk ger oss verktyg att omedelbart och intuitivt förstå vad vi ser, och den kollektiva intelligensen som utgör basen för informationskvalitén har global verkansgrad. Redan idag är det möjligt att erhålla förstärkt information kring nyhetsklipp, via webbforum som Flashback (www.flashback.org) , där den kollektiva intelligensen är välutvecklad. Vi kommer att se mer av detta i framtidens informationssamhälle, och kampen kring vem som har rätt att använda vilka bilder, och hur, för att stärka sin position, kommer att hårdna när mediabolagen får konkurrens från massorna. En inte alls orimlig utveckling är att mediabolagen förstärker sin analytiska sida, och går mot fördjupande reportage, analyser och sammanställningar, eftersom de inte längre kommer att kunna göra sig en inkomst på ren distribution av information. Informationen är redan fritt tillgänglig för vem som helst, på nätet.

Crowdsourcing inom rörlig bild?

Massorna, crowden, kommer också att spela större roll i produktionen av spelfilm. Genom att fankulturen får ett underlag för distribution på mer eller mindre samma villkor som produktionsbolagen (Jenkins 2006:135 ff) skapas en grogrund för fanproduktioner. En inte helt osannolik utveckling är att fankulturen konvergerar helt med produktionsbolagen. I linje med ett fullt utvecklat tjänstesamhälle kommer då produktionsbolagen att stå för en idé, eller ett koncept, och med till detta hörande organisation och struktur, och fans eller entusiaster kommer att kunna delta i produktionen med den insats de kan åstadkomma, med hög kvalitet. Man kan föreställa sig hur en Sagan om Ringen-filmatisering hade sett ut med denna alternativa produktionsform, ett område som har en mycket stark fankultur som redan idag har visat prov på fanfilmer av mycket hög kvalitet. The Hunt for Gollum producerades 2007-2008 och involverade 140 personer i olika positioner (The Hunt for Gollum:2008). Mycket lite skiljer denna 40-minuter långa produktion från långfilmerna från New Line Cinema. Långfilmerna hade kunnat producerats med hjälp av gratisstatister som tagit sig till inspelningsplatsen för upplevelsen att vara en del av helheten, och för evenemanget som sådant (se ovan gällande informationssamhällets eventbaserade-kultur). Produktionsbolaget hade behövt lägga mer kraft på en god upplevelse för dessa tillresta entusiaster, men mindre på lönekostnader. Även större roller hade kunnat castas genom fankulturen, och löner hade kunnat hållas lägre jämfört med hollywoodstjärnorna som nu inkluderades i produktionen. När det filmade materialet var färdigt med hjälp av fans, hade produktionsbolaget tagit steget vidare i communityform, och använt fansens ihopkopplade datorer för att uppnå datorkraft för animationer och effekter, under styrning från produktionsbolaget, men utfört av entusiaster till ingen eller ringa kostnad. De bästa scenerna, och animationerna, kan sedan röstas fram inom denna fan-community. Musik, och ljudläggning sker också med hjälp av olika fan-team, möjligen i form av en tävling där det mest gillade resultatet blir den officiella versionen. Men en informationistisk detalj här är hur långlivat ett projekt kan ta sig ut. Idag produceras allt färdigt, avslutas och sänds ut för konsumtion, men i ett produktionsbolag som använder sig av fans kommer alla komponenter att vara ständigt närvarande för omklippning, omredigering och vidareutveckling. Det kommer med andra ord inte att vara möjligt att producera en slutversion av Sagan om Ringen med detta synsätt. Istället kommer flera olika versioner av samma projekt att florera på nätet, sannolikt med en eller några “releaser” som är mest gillade och med olika team bakom – på detta sätt fungerar hacker-världen idag, där en viss version av en förlaga tilldelas ett namn som visar vem som bearbetat materialet. Materialet lagras i en så kallad Molntjänst, fritt tillgänglig för alla att bruka.

Rörlig bild och molntjänster

En molntjänst är ett samlingsbegrepp för all information som är tillgänlig på Nätet via öppna, eller delvis öppna, APIer, det vill säga tjänster tillgängliga för vem som helst att hämta ut data från. En sannolik bild av hur informationssamhället kommer att yttra sig gällande informationsdistribution, är att man anser det som normalt att en databas med innehåll är tillgängligt via öppna gränssnitt, beskrivet med semantik som gör informationen möjlig att filtrera och tolka med maskiner. När informationen finns i Molnet, är den fritt distribuerad, och problemantiken kring vidareutnyttjande kommer att skapa en situation som tvingar fram öppna licenser på allt material. Hela detta scenario förutsätter förstås att materialet är fritt att använda av alla, och liksom tidigare vill jag här referera till Smiers kortfristiga framtidsspaning (Smiers 2005).
På detta sätt blir det också möjligt att låta t ex ett datorspel, på samma tema som en film, låta utgöra basen för olika versioner av samma histora. Man skulle kunna tänka sig alternativa utvecklingar av en Sagan om Ringen, där vissa händelser sker annorlunda, och får konsekvenser genom berättelsen. Denna typ av what-if-scenarier kopplade till online-tjänster skulle kunna utgöra en tilläggsinkomst för produktionsbolag, som har tagit sig mer rollen som samordnare, än som ägare och distributör. På detta sätt kan ett produktionsbolag överleva, och bli ett med konsumenternas identitetsskapande, utan att själva gå under. I själva verket är det precis på det här viset det redan fungerar inom machinima-kulturen, och vi har all anledning att tro att det kommer att bli mer av detta. Man kan säga att inte bara medieformerna konvergerar, utan även rollerna inom produktion – en crowdkultur där alla tar olika roller i olika sammanhang. På detta sätt får vi en annan typ av stjärnor, kanske i högre grad baserat på insatser och uppoffringar i relation till ett visst projekt (event) eller sin dedikation för ett visst ämne. Och det kommer att finnas en ekonomi i denna typ av kändisskap också, i form av föreläsningar, representation och annan närvaro på nätet (Nätvaro), som någon kan förväntas tjäna pengar på. Det är i hög grad så dagens mediakultur behandlar kändisar, med personer som Paris Hilton, som kan tjäna stora pengar på att bara närvara på olika platser.

I den konvergerande kulturen ser vi prov på precis allt. Det finns högt och lågt, långt och kort och bra och dåligt. Alla nivåer har sina användare, vissa har fler och andra färre. Ju mer specialiserat ett område är, desto djupare in i subkulturerna kommer uttrycken att dyka, och desto mer kommer koncept som kvalitet att bytas mot koncept som relevans. Det finns ingen mening med att Hollywoodproducera en film kring en obskyr undergroundföreteelse som Black Ambient, en global deltagandekultur i gränslandet mellan konstmusik och black metal, men det finns all anledning att vara sann mot genren, och dess utövare vad gäller innehållet. I en framtida mediekultur måste man sluta tänka på olika medieformer som ett träd som växer och förgrenar sig, och istället börja tänka på det som en skog av varierande uttryck. Relevans blir i det här sammanhanget viktigare än kvalitet, och identifikation viktigare än produkt.

Slutord

Redan idag är google-checkup, vloggar och facebook fundament i vår uppfattning om verkligheten. Den “record” som finns kring oss själva på Nätet utgör en de-facto-verklighet kring vilka vi är, och hur folk i vår omvärld bedömer oss. Mediat rörlig bild är den kanske kraftfullaste formen av referens som finns, och kommer således att spela en allt större roll för vår identitetsreproduktion i den digitala verklighet, som i ökande utsträckning kliver över i att bli vår verklighet.

Möjligheten att göra avtryck i den digitala verkligheten via rörlig bild är flera. Man kan klä av sig naken för att finnas, man kan filma sina kompisar för att existera, delta i en fanproduktion för att synas, eller berätta en skriven historia för att märkas. Sannolikt är att samma individ gör alla möjliga saker, och deltar i olika roller inom olika projekt – man går från individ till divid – en kropp för många uttryck. Det avtryck vi gör formar vår identitet oavsett om det är som auteur, datoranimatör eller nakenvloggare, och några 15 minuter i rampljuset räcker knappast längre. Problemet är inte scenutrymmet, utan att ljuset inte räcker till. En relevant fråga är hur man kommer att uppfatta de individer som står utanför de nya mediernas sökljus. Är det en ny underklass eller en ny överklass?

Källor

Bard, A och Söderqvist, J, 2000, Nätokraterna, K-world
Bjereld, U och Demkert, M, 2008: Kampen om Kunskapen, Hjalmarson och Högberg
Burgess, J och Green, J, 2009: The Entrepreneurial Vlogger: Participatory Culture Beyond the Professional Amateur Divide, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Castells M, 2009: Communication Power, Oxford University Press
Divided Soul, Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8Gcs2u9SHmQ (senast tillgänglig 20110601)
Elsaesser T, 2005: Our Balkanist Gaze, ur European Cinema: Face to face with Hollywood, Amsterdam University Press, Amsterdam.
Jenkins H, 2006: Convergence Culture, New York University Press
Kelly, K 2010: What technology wants, Viking
Lange, P, 2009: Videos of Affinity on YouTube, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Smiers J, 2005, Imagine a World Without Copyright, senast tillgänglig 20110601:
http://gerdleonhard.typepad.com/the_future_of_music/files/joost_smiers_imagine_a_world_without_copyright_feb_2005.pdf
Snickars P och Andersson J (red) 2010: Efter the Pirate Bay, Mediehistoriskt arkiv 19. Kungliga Biblioteket.
Snickars P och Vonderau P (red) 2009: The Youtube Reader, Mediehistoriskt arkiv 12. Kungliga Biblioteket.
The Hunt for Gollum:2008, Webbsida: http://www.thehuntforgollum.com/
Wahlberg, M, 2009: YouTube Commemoration: Private Grief and Communal Consolation, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Wikipedia:Machinima 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Machinima senast tillgänglg 20110601
Wikipedia: Semantic web 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Semantic_Web senast tillgänglig 20110601
Willis H, 2005: New Digital Cinema – reinventing the moving image, Wallflower press
Wu T, 2010: The Master Switch – the Rise and Fall of Information Empires, Alfred A Knopf.

Rörlig bild i informationssamhället, del 2: Rörlig bild idag

I och med den digitala teknikens intåg har i stort sett all produktionsutrustning gällande media sjunkit enormt i pris, och blivit tillgängligare (Willis 2005:1-18). Då den digitala tekniken ger hög kvalitet till lågt pris innebär detta också att man idag kan producera film till struntsummor jämfört med bara för tio år sedan. Om ytterligare ett antal decennier är det sannolikt att även en mycket liten bärbar device, som en mobiltelefon, innehåller kamerautrustning som kostar tiotusentals kronor idag. Teknik drar hela tiden i riktning att vara genomgripande i samhället, att vara ständigt närvarande. I informationssamhället har vi kameror i allas händer, och vid alla gathörn (Kelly 2010).

Nya distributionsformer

Men informationssamhället ger också nya möjligheter till distribution, vilket kan konstateras i de nya nättjänsterna för filmdistribution, t ex Youtube. Här finns inget kvalitetsfilter, utan allt material distribueras för vem som helst att titta på. Här börjar vi se en av de betydande skillnaderna mellan en massmedial kultur och en informationistisk. I det massmediala samhället finns det bara kapacitet att producera, distribuera och marknadsföra ett material som många personer kan förväntas uppskatta (och betala för), men inom det informationistiska paradigmet existerar inte den här typen av restriktioner. Effekten blir ett överflöd av information, det svåra är inte att få den information man vill ha, utan att få bort den information man inte vill ha. Tidigare utgjorde redaktionella bearbetningar och kommersiella faktorer ett filter för vilken information som kunde nå ut, men i nätverksamhället måste det till andra funktioner för att inte drunkna i information. Detta är ett av skälen till att nätverksamhället ökar inflytandet och behovet av subkulturer, för inom dessa nätverk finns en rollfördelning där enskilda individer fungerar som informationsfilter mot omvärlden. Tips om länkar, händelser och videor sprids som löpeld över sociala nätverk som twitter, facebook och olika webbforum, och även om alla deltagare kan ses som distributörer av denna information, så är det de som sitter mellan nätverken och mitt i nätverken som styr informationsströmmarna – den som många följer på twitter, har makt att få ut just den information som hon eller han gillar i nätverket (jmfr Castells 2009, och Bard och Söderqvist 2000, Bjereld och Demkert 2008). Denna nätverksförstärkande, och därmed identitetsskapande, användning har flera gånger konstaterats på Youtube (bland annat Lange 2009, Burgess and Green 2009 och Wahlberg 2009).

Konvergenskultur

I den konvergerande digitala kulturen ser vi hur de olika användningsområdena för olika typer av media flyter ihop. Dagboksanteckningar, tidigare förbehållna det skrivna ordet, blir videobloggar. Romaner blir ljudböcker och tillåter nya användningskontexter. Men en av de mer avgörande faktorerna, som dessutom är på kollisionskurs med den massmediala hegemonin är att subkulturerna – som förstås existerade som fenomen även tidigare – i ett informationssamhälle är fullt distribuerade (se Jenkins 2006:140 ff). Tidigare hade man kunnat se vad som är “äkta” på hur det distribuerades, medan det idag inte går att se skillnad mellan fan-art och verk av “korrekt” upphovsman.
I samband med att de digitala verktygen blir allt mer tillgängliga, och billiga, blir också andra delar av produktionskedjan tillgänglig. Ett helt nytt, och växande fenomen, som visar på detta är så kallad Machinima (Wikipedia:Machinima 2011) – filmer som använder sig av datorspelens grafikmotorer för att skapa film. Normalt sett är den en regissör som via Nätet sätter ihop scener i ett manus och sedan med hjälp av kontakter i sitt community får ihop “skådespelare” som agerar med sina datorspelsavatarer, och andra aktörer som sedan lägger på röst utifrån manus. Detta kan ske helt utan att de olika involverade över huvud taget träffas, men resultatet är ofta faschinerande välgjort, se till exempel Divided Soul skapad på World of Warcraft-plattformen (Divided Soul:Youtube). Inom hela datoranimations-världen går produktionen i modul-riktning. Istället för att animatörerna gör allting för hand, så kan de sätta ut funktionen “vatten i storm”, eller “figur springer i riktning x”.

Hollywood håller greppet

Men fullkomligt dominerande inom rörlig bild är fortfarande de mäktiga filmkoncernerna från Hollywood, som producerar kommersiell film för en global marknad, visserligen med viss konkurrens från andra områden i världen, men egentligen utan något större hot. De komplicerade ägandestrukturerna gällande linjen från idé till biograf, eller från koncept till dvd, ger Wus “the cycle” vatten på kvarnen, och det är mycket som kan sägas kring denna hegemonistiska maktstruktur. Men jag har valt att här förutsätta en framtid där immaterialrätten är mindre kraftfull, och vill visa konsekvenserna av detta. Dagens system har fördelen att det går att skapa produktioner som har närmast astronomisk budget. Allt slipas för att passa en så stor mängd mottagare som möjligt: man väljer rätt stjärnor, tillgängliga manus, senaste digitala effekterna och läckraste intro-producenterna. Dessutom så budgeterar man enorma summor för en global marknadsföring, först till biografkedjor, och sedan till dvd-marknanden. Det sammantaget ger förstås hög kvalitet gällande produktion, distribution och koncept, men man kan fråga sig om det alla gillar verkligen har en automatisk länk till en generell uppfattning om kvalitet? Detta har diskuterats i många sammanhang, och det finns en brytpunkt mellan framför allt kulturrelativister, som menar att kvalitetet bedöms subjektivt, och empiriker som menar att man kan (eller för den delen, måste) sätta upp tydliga kriterier för vad som är bra och vad som är dåligt, för att få ett relevant resonemang.

Det råder delade meningar kring detta, men det är ett faktum att det finns stora medel att söka för produktion av film som inte förväntas bära sig ekonomiskt, film som normalt sett kan stoltsera med utmärkelser från olika festivaler, vilket antyder att en kärna av filmentusiaster inte delar Hollywoods, eller den globala befolkningens, syn på kvalitet.

(Referenser kommer med del 3)