Henrik Summanen Rotating Header Image

svensk politik

Regler för myndighetstwittrande problematiska

Nyligen kom en 77-sidig rapport från E-delegationen där de på uppdrag från regeringen ställer upp vilka regler som gäller angående sociala media, som twitter och facebook, för personer anställda vid myndigheter, omnämnt bland annat i Computer Sweden. Huvudbudskapet är att all kommunikation gällande myndighetens verksamhet ska ske via myndighetens konto, och att det aldrig får uppstå någon tveksamhet inför om det är myndigheten eller en privatperson som uttalar sig.

Det här förhållningssättet är problematiskt på många sätt. Bland annat så är det inte möjligt för myndigheter att använda sociala medier, eftersom sociala media är baserade på nätverk, och sådana byggs inte mellan organisationer, utan mellan människor. Frågan är alltså på vilket sätt det är möjligt för en myndighet att överhuvudtaget ägna sig åt sociala media för annan kommunikation än “megafon”-utrop. En annan svår fråga här kommer att handla om avgränsningen mellan personer som är anställda och deras nätverk, gentemot myndigheten där de är anställda.

Jag tror istället att det här på sikt kommer att utveckla sig åt andra hållet. Det finns redan regler för hur man ska hantera ärenden på myndigheter, i termer av diarieföring etc. Och sociala har folk varit hur länge som helst, utan att detta varit ett problem. För egentligen är det ju inte mycket som skiljer på ett restaurangbesök, och twitteraktivitet. Det som sägs kan höras av andra, och spridas vidare. För många myndighetsanställda finns det dessutom regler för hur de kan bete sig på sin privata tid, t ex poliser och militärer.

Vi är alla människor som är i besittning av olika former av information, och olika former av kunskap. Vi måste ju lita på att folk som myndigheterna anställer kan bedöma om det är en fråga som rör myndighetsutövandet, eller om det är en privat fråga – det ansvaret kan knappast ligga i ett regelverk som man sätter upp från regeringens sida. Min förhoppning är att man kommer att falla in i en praxis där de som är anställda utgör basen för myndigheten, både i sina sociala nätverk och på arbetsplatsen. Det är fullkomligt orimligt att tro att myndigheter kommer att kunna fortsätta vara verksamma annars, när informations- och kommunikationssamhället slår igenom för fullt. Finns man inte på nätet så finns man inte, och på nätet är det kontakter mellan personer som gäller, inte kontakter mellan myndigheter och personer.

För, det är ju trots allt så, att det är alltid en människa där i andra änden någonstans. Det ska man veta, sa min pappa när jag var liten.

Riktlinjerna