Henrik Summanen Rotating Header Image

sociala webben

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Funderingar kring Studio Etts nedlagda dialog

Studio Ett på SR1 har stängt sina kommentarsfält. Jag har inte närmare följt vare sig nyhetstidningarna, TV eller Radio när det gäller just hur de hanterar sina kommentarsfält, men eftersom Anne Lagercrantz efterfrågade tips och hjälp om hur de skulle kunna lösa detta skrev jag ett svar. Det är kanske andra som också är intresserade, så jag lägger även mitt svar här:

Jag såg på Twitter att ni har stängt Studio Etts kommentarsfält, och har också lyssnat igenom ert radioinslag gällande detta. Eftersom jag jobbar med den här typen av frågor (digitala media/skillnaden mellan massmedial kommunikation och sociala medier) på Riksantikvarieämbetet är jag lite intresserad av att se hur ni har resonerat, hoppas också att jag kan på något vis bidra till hur ni löser frågan.

Jag har inte tidigare följt kommentarsfälten på SRs webbsida, så jag vet inte riktigt hur det har sett ut mer än så som det beskrivs i radioinslaget. Det verkar dock som att användarna kan vara anonyma (så långt det går på webben), och som att det huvudsakligen är lyssnare som debatterar med varandra (eller är det reportrarna själva som svarar?). Dessa två grundförutsättningar bedömer jag som viktigast när det gäller att upprätthålla en interaktiv funktion som denna.

Anonyma användare är komplicerat. Dels för att det är omöjligt att vara anonym på webben, det finns alltid ett IP-nummer som man är uppkopplad med, och dels för att det ganska meningslöst att yttra sig som anonym på nätet (trovärdigheten är svag om man inte kan se vem som säger vad). De som är aktiva seriöst för att kommunicera på nätet har i regel en digital identitet som de är rädda om och vårdar. Det kan vara ett alias eller deras riktiga namn. Om man använder sig av t ex Facebook-inloggning eller Twitter-inloggning så öker möjligheten att få fatt i seriösa användare eftersom man då hittar de som faktiskt tänker långsiktigt när det gäller denna typ av kommunikation.

Å andra sidan så har stora sajter som Wikipedia hanterat anonyma användare under tio år utan större problem. Där finns det för administratörerna stora möjligheter att rulla tillbaks ändringar från oseriösa skribenter, och att spärra ip-adresser och användaralias. Den stora fördelen de har är att de använder sig av ideella moderatorer och administratörer som självvalt håller rent. När man har många användare behövs det också många som städar. En lösning där man anställer någon som ska vara “redaktör” för hela Sveriges samlade potentiella kommenterande befolkning känns redan på pappret som en ohållbar konstruktion. Använder man användare som moderatorer, dvs att man befordrar dem till en position där de kan “städa” så har man mycket bättre möjligheter att sin sajt att fungera. Dessutom så belönar man de som sköter sig, dubbelt (de som vill föra seriös debatt får ju göra det ifred från “trollen”). På det här viset fungerar i stort sett alla diskussionsfora på nätet, och utan denna möjlighet skulle aldrig ett fenomen som Flashback (sveriges största nätforum) fungera överhuvudtaget.

Den andra viktiga frågan här bedömer jag är vem som faktiskt är inbegripen i diskussionen. Om man kommenterar på en bloggpost eller i ett webbforum är det ju alltid den som har yttrat en åsikt som svarar, eller som förväntas svara. Om man kommenterar ett radioinslag blir det följaktligen så att förväntan som finns från lyssnarnas sida är att det är reportrarna som ska svara (stå till svars) för sina val och sina frågor gällande det som berörs i inslaget. Om det inte är de som svarar så skapas frustration och man får en dialog mellan personer som inte har med detta att göra istället (vilket jag bedömer som mindre intressant både för er på SR och för användarna själva).

Vi får hoppas att ni får ordning på era kommentarsfält. Jag kommer även fortsättningsvis att följa detta eftersom frågan hur massmedia /analoga media blir interaktiva / digitala intresserar mig.

 

Rörlig bild i informationssamhället, del 2: Rörlig bild idag

I och med den digitala teknikens intåg har i stort sett all produktionsutrustning gällande media sjunkit enormt i pris, och blivit tillgängligare (Willis 2005:1-18). Då den digitala tekniken ger hög kvalitet till lågt pris innebär detta också att man idag kan producera film till struntsummor jämfört med bara för tio år sedan. Om ytterligare ett antal decennier är det sannolikt att även en mycket liten bärbar device, som en mobiltelefon, innehåller kamerautrustning som kostar tiotusentals kronor idag. Teknik drar hela tiden i riktning att vara genomgripande i samhället, att vara ständigt närvarande. I informationssamhället har vi kameror i allas händer, och vid alla gathörn (Kelly 2010).

Nya distributionsformer

Men informationssamhället ger också nya möjligheter till distribution, vilket kan konstateras i de nya nättjänsterna för filmdistribution, t ex Youtube. Här finns inget kvalitetsfilter, utan allt material distribueras för vem som helst att titta på. Här börjar vi se en av de betydande skillnaderna mellan en massmedial kultur och en informationistisk. I det massmediala samhället finns det bara kapacitet att producera, distribuera och marknadsföra ett material som många personer kan förväntas uppskatta (och betala för), men inom det informationistiska paradigmet existerar inte den här typen av restriktioner. Effekten blir ett överflöd av information, det svåra är inte att få den information man vill ha, utan att få bort den information man inte vill ha. Tidigare utgjorde redaktionella bearbetningar och kommersiella faktorer ett filter för vilken information som kunde nå ut, men i nätverksamhället måste det till andra funktioner för att inte drunkna i information. Detta är ett av skälen till att nätverksamhället ökar inflytandet och behovet av subkulturer, för inom dessa nätverk finns en rollfördelning där enskilda individer fungerar som informationsfilter mot omvärlden. Tips om länkar, händelser och videor sprids som löpeld över sociala nätverk som twitter, facebook och olika webbforum, och även om alla deltagare kan ses som distributörer av denna information, så är det de som sitter mellan nätverken och mitt i nätverken som styr informationsströmmarna – den som många följer på twitter, har makt att få ut just den information som hon eller han gillar i nätverket (jmfr Castells 2009, och Bard och Söderqvist 2000, Bjereld och Demkert 2008). Denna nätverksförstärkande, och därmed identitetsskapande, användning har flera gånger konstaterats på Youtube (bland annat Lange 2009, Burgess and Green 2009 och Wahlberg 2009).

Konvergenskultur

I den konvergerande digitala kulturen ser vi hur de olika användningsområdena för olika typer av media flyter ihop. Dagboksanteckningar, tidigare förbehållna det skrivna ordet, blir videobloggar. Romaner blir ljudböcker och tillåter nya användningskontexter. Men en av de mer avgörande faktorerna, som dessutom är på kollisionskurs med den massmediala hegemonin är att subkulturerna – som förstås existerade som fenomen även tidigare – i ett informationssamhälle är fullt distribuerade (se Jenkins 2006:140 ff). Tidigare hade man kunnat se vad som är “äkta” på hur det distribuerades, medan det idag inte går att se skillnad mellan fan-art och verk av “korrekt” upphovsman.
I samband med att de digitala verktygen blir allt mer tillgängliga, och billiga, blir också andra delar av produktionskedjan tillgänglig. Ett helt nytt, och växande fenomen, som visar på detta är så kallad Machinima (Wikipedia:Machinima 2011) – filmer som använder sig av datorspelens grafikmotorer för att skapa film. Normalt sett är den en regissör som via Nätet sätter ihop scener i ett manus och sedan med hjälp av kontakter i sitt community får ihop “skådespelare” som agerar med sina datorspelsavatarer, och andra aktörer som sedan lägger på röst utifrån manus. Detta kan ske helt utan att de olika involverade över huvud taget träffas, men resultatet är ofta faschinerande välgjort, se till exempel Divided Soul skapad på World of Warcraft-plattformen (Divided Soul:Youtube). Inom hela datoranimations-världen går produktionen i modul-riktning. Istället för att animatörerna gör allting för hand, så kan de sätta ut funktionen “vatten i storm”, eller “figur springer i riktning x”.

Hollywood håller greppet

Men fullkomligt dominerande inom rörlig bild är fortfarande de mäktiga filmkoncernerna från Hollywood, som producerar kommersiell film för en global marknad, visserligen med viss konkurrens från andra områden i världen, men egentligen utan något större hot. De komplicerade ägandestrukturerna gällande linjen från idé till biograf, eller från koncept till dvd, ger Wus “the cycle” vatten på kvarnen, och det är mycket som kan sägas kring denna hegemonistiska maktstruktur. Men jag har valt att här förutsätta en framtid där immaterialrätten är mindre kraftfull, och vill visa konsekvenserna av detta. Dagens system har fördelen att det går att skapa produktioner som har närmast astronomisk budget. Allt slipas för att passa en så stor mängd mottagare som möjligt: man väljer rätt stjärnor, tillgängliga manus, senaste digitala effekterna och läckraste intro-producenterna. Dessutom så budgeterar man enorma summor för en global marknadsföring, först till biografkedjor, och sedan till dvd-marknanden. Det sammantaget ger förstås hög kvalitet gällande produktion, distribution och koncept, men man kan fråga sig om det alla gillar verkligen har en automatisk länk till en generell uppfattning om kvalitet? Detta har diskuterats i många sammanhang, och det finns en brytpunkt mellan framför allt kulturrelativister, som menar att kvalitetet bedöms subjektivt, och empiriker som menar att man kan (eller för den delen, måste) sätta upp tydliga kriterier för vad som är bra och vad som är dåligt, för att få ett relevant resonemang.

Det råder delade meningar kring detta, men det är ett faktum att det finns stora medel att söka för produktion av film som inte förväntas bära sig ekonomiskt, film som normalt sett kan stoltsera med utmärkelser från olika festivaler, vilket antyder att en kärna av filmentusiaster inte delar Hollywoods, eller den globala befolkningens, syn på kvalitet.

(Referenser kommer med del 3)

Varför har museerna missat den sociala webben?

Det går fort just nu, vad gäller webbens utveckling. Den är snart inne i sin tredje generation. För att ta en kort redovisning av hur man brukar beskriva webbens utvecklingsstadier:

Web 1.0 – länkning av sidor

Här har vi sidor som publiceras och länkas till andra sidor. Tänk HTML. Det är egentligen bara ett tillgänliggörande av dokument, och av de media som kan finnas i ett dokument, text och bild. Filer, som video och ljud, är dock inte sena att ansluta.

Web 2.0 – länkning av personer

Den sociala webben. Det börjar med möjligheten att kommentera det som folk skriver, och utvecklas via diskussionforum till bloggar och twitter. Ett evigt flöde av information i oändliga feedbackloopar. Här kan var och en göra sin röst hörd, och “finnas” i den digitala världen. Här finns sociala communities som Facebook, MySpace eller Lunarstorm. Här är vi nu.

Web 3.0 – länkning av data

Den semantiska webben. Hit har vi inte riktigt kommit än, utan det mesta befinner sig i någon slags experimentlåda. Precis som sociala webben behöver en viss kritisk användarmassa för att nå sin fulla potential, så gör också den semantiska webben det, det tog många år av fulländad teknik innan Facebook var ett faktum som alla räknade med. I den semantiska webben hjälper oss maskinerna att sålla i informationsflödena, och länkarnas robusta persistens och referensmaskineri gör hela webben till en enda stor databas.

På museifältet jobbar man hårt med webben, trots att man knappast har fått några för ändamålet tillskjutna nya medel. Men det är en mycket bra väg att nå ut till användarna. Så många museer var snabbt uppe med en webbsida som beskrev vad man gjorde på museet, hur man hittade dit, och vilka öppettider som fanns. Telefonkatalogsuppgifter, kort sagt, och så här såg läget ut ungefär 2003. Efter hand började allt fler lägga ut information som relaterade till de olika uppdrag museerna har, och man fyllde sina webbplatser med information som liknade artiklar eller böcker.

Sociala webben tar form och tar över

Samtidigt – ute i verkliga världen – började användarna koppla ihop sig i den sociala webben. Nyhetsgrupper över e-post konverterade till diskussionforum på webben, och så småningom till communities, där man hade en digital hemvist som man utgick ifrån i sina digitala möten, och aktiviteter. Här visade sig webben i en ny och kraftfull roll, som mötesplats.

Idag är webben en social arena där de flesta, dock inte alla, befinner sig. Men bland unga är det den naturliga platsen att stämma möten, diskutera och skapa sin identitet. Så sakteliga håller webbutvecklarna på att koppla ihop alla dessa källor, i form av artiklar, inlägg och diskussioner, till en enda jättebas av information. Och det är webb 3.0 – den semantiska webben. Och här hänger museerna med bra, det är gott om aktörer som har slutit upp bakom Riksantikvarieämbetets initiativ K-Samsök, som i praktiken skjutsar in museerna, med alla deras data, på den semantiska arenan.

Sociala webben + Museerna?

Men vänta nu – det har ju hänt någonting på vägen. Den sociala webben, den som utvecklades under hela 00-talet och som blev en del av de flesta unga svenskar liv, den verkar ju ha gått museerna spårlöst förbi. Finns det alls något museum som har tjänstemän som är aktiva på de digitala arenorna? Är historikerna från museerna ute på historieforumet Skalman? Är arkeologerna ute på Arkeologiforum? Var finns experterna när arkeologi diskuteras på Flashback? Hänger man med, som sin yrkesroll vill säga, i den utveckling vi har sett? Mitt intryck är ju ett lite småförvånat “nej”. Trots det uppenbart mycket kraftfulla verktyg de sociala medierna utgör, har man i hög grad från museernas sida valt att ignorera detta. Varför?

Jag har lite kort försökt få ihop några snabba funderingar kring orsakerna:

1) Museernas personal är i allmänhet äldre än de genomsnittliga internetanvändarna, och det handlar om okunskap inför den nya mötesformen

2) Museerna har valt att tolka sitt uppdrag inom ramarna för sin pågående verksamhet: pedagogerna ska vara verksamma på golvet i museet. Och experterna ska läsa böcker och svara på brev (snigelpost alltså).

3) Man är rädd för att bli kritiserad om man säger någonting på en officiell arena, informationen blir ju så långt exponerat för allmänheten att man riskerar att blotta sin egen okunskap i ämnet.

Det finns säkert fler. Hjälp gärna till. Sen kanske man kan ta en diskussion om hur museerna skulle kunna förflytta sitt uppdrag till de områden där användarna finns, och är verksamma: Webben.