Henrik Summanen Rotating Header Image

sociala media

Funderingar kring Studio Etts nedlagda dialog

Studio Ett på SR1 har stängt sina kommentarsfält. Jag har inte närmare följt vare sig nyhetstidningarna, TV eller Radio när det gäller just hur de hanterar sina kommentarsfält, men eftersom Anne Lagercrantz efterfrågade tips och hjälp om hur de skulle kunna lösa detta skrev jag ett svar. Det är kanske andra som också är intresserade, så jag lägger även mitt svar här:

Jag såg på Twitter att ni har stängt Studio Etts kommentarsfält, och har också lyssnat igenom ert radioinslag gällande detta. Eftersom jag jobbar med den här typen av frågor (digitala media/skillnaden mellan massmedial kommunikation och sociala medier) på Riksantikvarieämbetet är jag lite intresserad av att se hur ni har resonerat, hoppas också att jag kan på något vis bidra till hur ni löser frågan.

Jag har inte tidigare följt kommentarsfälten på SRs webbsida, så jag vet inte riktigt hur det har sett ut mer än så som det beskrivs i radioinslaget. Det verkar dock som att användarna kan vara anonyma (så långt det går på webben), och som att det huvudsakligen är lyssnare som debatterar med varandra (eller är det reportrarna själva som svarar?). Dessa två grundförutsättningar bedömer jag som viktigast när det gäller att upprätthålla en interaktiv funktion som denna.

Anonyma användare är komplicerat. Dels för att det är omöjligt att vara anonym på webben, det finns alltid ett IP-nummer som man är uppkopplad med, och dels för att det ganska meningslöst att yttra sig som anonym på nätet (trovärdigheten är svag om man inte kan se vem som säger vad). De som är aktiva seriöst för att kommunicera på nätet har i regel en digital identitet som de är rädda om och vårdar. Det kan vara ett alias eller deras riktiga namn. Om man använder sig av t ex Facebook-inloggning eller Twitter-inloggning så öker möjligheten att få fatt i seriösa användare eftersom man då hittar de som faktiskt tänker långsiktigt när det gäller denna typ av kommunikation.

Å andra sidan så har stora sajter som Wikipedia hanterat anonyma användare under tio år utan större problem. Där finns det för administratörerna stora möjligheter att rulla tillbaks ändringar från oseriösa skribenter, och att spärra ip-adresser och användaralias. Den stora fördelen de har är att de använder sig av ideella moderatorer och administratörer som självvalt håller rent. När man har många användare behövs det också många som städar. En lösning där man anställer någon som ska vara “redaktör” för hela Sveriges samlade potentiella kommenterande befolkning känns redan på pappret som en ohållbar konstruktion. Använder man användare som moderatorer, dvs att man befordrar dem till en position där de kan “städa” så har man mycket bättre möjligheter att sin sajt att fungera. Dessutom så belönar man de som sköter sig, dubbelt (de som vill föra seriös debatt får ju göra det ifred från “trollen”). På det här viset fungerar i stort sett alla diskussionsfora på nätet, och utan denna möjlighet skulle aldrig ett fenomen som Flashback (sveriges största nätforum) fungera överhuvudtaget.

Den andra viktiga frågan här bedömer jag är vem som faktiskt är inbegripen i diskussionen. Om man kommenterar på en bloggpost eller i ett webbforum är det ju alltid den som har yttrat en åsikt som svarar, eller som förväntas svara. Om man kommenterar ett radioinslag blir det följaktligen så att förväntan som finns från lyssnarnas sida är att det är reportrarna som ska svara (stå till svars) för sina val och sina frågor gällande det som berörs i inslaget. Om det inte är de som svarar så skapas frustration och man får en dialog mellan personer som inte har med detta att göra istället (vilket jag bedömer som mindre intressant både för er på SR och för användarna själva).

Vi får hoppas att ni får ordning på era kommentarsfält. Jag kommer även fortsättningsvis att följa detta eftersom frågan hur massmedia /analoga media blir interaktiva / digitala intresserar mig.

 

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.

Museerna i nätverkssamhället – deltagarkultur?

En fråga som är het just nu i museisvängen verkar handla om hur man skapar delaktighet. Jag är osäker på exakt vad man menar med detta eftersom det, beroende på vem det är som pratar, kan betyda väldigt olika saker. Men jag tänkte ändå försöka göra en liten poäng av skillnaden mellan museet ur ett massmedialt perspektiv, och museet ur ett nätverksperspektiv.

Massmedia utgår från premissen att all information samlas ihop på ett ställe, kondenseras, bearbetas och paketeras, för att sedan distribueras ut till mottagarna. I en massmediakultur kan man med rätta tala om sändare och mottagare, och i kommunikationsmodellen ingår att det blir “brus” mellan dem, med effekten att mottagaren inte förstår vad sändaren menar. I ett massmedialt samhälle koncentreras makten till den som har kontrollen över informationsdistributionen, till exempel tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförläggare. Så länge detta är kanalerna med vilka man når ut till medborgarna, kan man kontrollera vilken information de får, och därmed sätta agendan för deras tankeverksamhet. Detta är anledningen till att så många diktaturer fruktar det fria ordet, och tar kontroll över medierna.

Men även inom demokratier får man problem med ett massmedialt samhälle, eftersom det blir stora medieföretag som till slut sitter på möjligheterna att avsätta, eller hylla, ministrar och andra makthavare. Vi ser lysande exempel på just detta nu, i Berlusconis Italien, och i USA, där Kongressens representanter är tungt belastade av ägande i olika mediakoncerner.

Ryttarfiguren i Medeltidsmuseets utställning

Ett museum som agerar utifrån ett massmedialt perspektiv, där utställningen är ett sätt att “sända” ut material till medborgarna, får uppenbara problem i dagens samhälle. Vi är förvisso fortfarande väldigt beroende av massmedia, och där finns stort genomslag. Men vi rör oss samtidigt in i en helt ny mediabild, där de nya snabba digitala verktygen på webben – som Twitter, RSS-flöden och andra aggregerande informationsstrukturer dominerar. Det handlar om ett nytt samhälle, där inte massmedia längre har någon makt, och som normalt sett kallas informationism.  Informationssamhället har vissa karaktäristika, ett av dessa är att det hänger tätt ihop med konceptet nätverkssamhälle. Det är nämligen genom nätverken man får sin information istället för genom massmedia. Man väljer helt enkelt vilka informationsflöden man vill lyssna till, utifrån sin egen bedömning om deras trovärdighet, kompetens eller rolighet. Och en inte helt oviktig sak i sammanhanget är att det är helt omöjligt för en central kraft att kontrollera dessa informationsflöden. Nätverkssamhället är med andra ord diktaturens mardröm – vilket vi kan se idag i till exempel Libyen och Egypten.

Museer är ett massmedialt fenomen. De dyker upp i stor skala under slutet av 1800-talet och dominerar hela 1900-talet. De har, via sina utställningar, hela tiden använts för att skapa ideologier åt medborgarna. Museerna visar upp den bild av historien som passar den, i sin samtid. På det viset är museerna nationella skattkammare under en nationalromantisk tid, rasideologiska åsiktsmaskiner under 30- och 40-talen och postkoloniala tankesmedjor under 90- och 00-talen. Den springande punkten är att det är politikerna som styr vad som ska sägas, med hjälp av direkta direktiv eller indirekta, som att styra bidragsflöden till olika projekt som passar in i tiden.

Ändrat beteende för museerna?

Men hur ska då ett museum agera i ett informationssamhälle? På vilket sätt tar museerna steget in i nätverken och slutar att vara en åsiktsreproducerande massmedial samhällsfunktion för maktutövning? Min uppfattning är att det här handlar om precis det jag inledde med: Delaktighet. Om man jobbar med sina nätverk, jobbar man med de medborgare som är intresserade av frågan. Man fångar upp de som brinner för något, som har entusiasm, och som mer än gärna använder lite åt sin fritid åt att hjälpa en kulturinstitution.

Ett bra nyligt exempel är Stockholms Medeltidsmuseum, som under sin tre år långa ombyggnation stod för ett omfattande nätverkande inom medeltidskretsar. Dräkterna som syddes nya till figurerna konstruerades av personer från reenactmentrörelsen (kan kanske ta mer om detta en annan gång, men det handlar om att konkret återskapa tidsperioder), liksom rustningar och andra rekonstruktioner. På det här viset fick Medeltidsmuseet tillgång till rustningssmeden Albert Collins hela europeiska nätverk när det gäller hur man smider en rustning på medeltida vis. För Albert resulterade det i uppdrag i Spanien, och för medeltidsmuset att rustningen finns avbildad i en fransk tidsskrift om medeltiden. Och inte minst att den är gjord utifrån konstens alla regler. På samma sätt användes kontakter inom TV-media för att till en mycket ringa kostnad få ihop två kamerateam, hästar med ryttare och ett tjugotal statister i medeltida kläder, för att ta klipp som visas i utställningen. Museet bidrog med kläder och folk, tv-bolaget stod för kamera och annat kringarrangemang. Klippen användes senare i Sveriges Historia på TV4. Det gjordes också en reklamfilm för utställningen, som lades upp på Youtube. Den var vid utställningens start ett av de mest sedda klippen på Youtube Sverige, inom kulturområdet. Tricket visade sig vara att maila ut länken till alla kontakter i epostprogrammet. Det kallas nämligen bara spam, när det är oönskat.

Reklamfilmen för Medeltidsmuseets nya utställning

Det finns massor av liknande exempel. Om museerna utnyttjar sina nätverk blir de attraktivare – både för de inom nätverken, och de utanför. Därför är det viktigt att man slutar betrakta sig som en massmedial aktör, som sitter på en nyckel till medborgarnas tankeprocesser, och istället börjar arbeta tillsammans med de som är intresserade av det uppdrag museet ifråga har fått sig tilldelat.  Det finns ett annat ord för att släppa in de intresserade i skapandeprocesserna, och det är deltagarkultur. Men det är en lite annan historia.

Jag efterlyser alltså en större öppenhet från museernas sida! Sitt inte på kontoret och skriv manus till din utställning, utan ta in de som är intresserade av den fråga som du vill arbeta med och låt dem göra det. Efterlys fotografier som kan användas i utställningen på Internet. Sök föremål på Facebook. Jag lovar – det finns fler kontakter i nätverken än man kan ana till en början. Det viktiga är att man inte är rädd att utnyttja dem!

Individen vs. dividen – om “jaget” på nätet

Det har nyligen diskuterats en hel del på twitter om roller på nätet, särskilt i relation till olika ansvarspositioner i samhället, särskilt kommunchefen Mattias Jansson har tagit tag i frågan eftersom han har kritiserats för sitt användande av sociala medier i sitt arbete. Jag själv har adresserat frågan kring identiteter i en diskussion angående framtidens museum på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu. Det finns också de som tar helhetsgrepp kring frågan, till exempel Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Kroppsmaskinerna, där de driver frågan att människan i Nätverksamhället alltmer blir en “divid” istället för en “individ”. I boken likviderar de jag-begreppet och försöker förena modern psykologi med modern hjärnforskning. Deras grundtes är att vi i informationssamhällets nätverkskultur blir ett med alla våra roller, vilket avslöjar illusionen av en odelbar jagbild. Individ betyder ju, som bekant, “odelbar”. Det är svårt att hålla med om allt som Bard och Söderqvist skriver, men jag tycker att de har många poänger, och det är alltid intressant att ta in teorierna i tankeexperiment kring hur framtiden kommer att se ut.

Mer konkret kan man säga att problemet uppstår när de olika nätverksidentiteterna – “nicksen” – slås ihop till en enda, baserad på till exempel ens verkliga namn, som på Facebook. Vi har för vana att alltid ingå i ett flertal olika kontexter, och att i dessa spela olika roller. För den som är ansluten till Facebook och tycker att detta låter intressant kan man alltid experimentera med de olika apparna för FriendGraphs, som sätter ihop relationerna mellan en själv, och ens alla vänner. Resultatet brukar bli ganska tydliga kluster av vänner – det vill säga kontexter, eller enklare: nätverk, som man ingår i.

Det som händer är att vi måste hantera alla våra nätverk på samma gång. Våra sociala identiteter är helt exponerade mot andra, arbetsgivare såväl som kompisar, och kompisars kompisar. Vill man vara privat finns det inte så många möjligheter förutom att stå utanför de virtuella nätverken, och det blir svårt av andra skäl.

Vi måste helt enkelt lära oss att bli ett med våra olika jag. Lära oss att vi formas av våra olika nätverk, och att vi också formar våra olika nätverk. I den diskussion jag nämnde i inledningen hanteras detta som ett problem, men jag tror snarare att det bör ses som en resurs. Ju fler olika nätverk en person ingår i, ju större blir förståelsen för olika sammanhang, och ju större blir även spridningen för de idéer man har och talar sig varm för på nätet. Detta borde institutioner ta tillvara, och vårda, istället för att motverka. Det är ju de anställda som utgör institutionens gränssnitt utåt mot samhället, och med nätverksamhällets  nya form av informationsdistribution, måste man förstå detta för att nå ut. Det var ju trots allt ganska länge sedan enbart kommunikationsenheterna ägde frågan. De hör till en massmedial kultur, som är utdaterad och blir alltmer sömnig, ju längre vad tiden lider.

Varför har museerna missat den sociala webben?

Det går fort just nu, vad gäller webbens utveckling. Den är snart inne i sin tredje generation. För att ta en kort redovisning av hur man brukar beskriva webbens utvecklingsstadier:

Web 1.0 – länkning av sidor

Här har vi sidor som publiceras och länkas till andra sidor. Tänk HTML. Det är egentligen bara ett tillgänliggörande av dokument, och av de media som kan finnas i ett dokument, text och bild. Filer, som video och ljud, är dock inte sena att ansluta.

Web 2.0 – länkning av personer

Den sociala webben. Det börjar med möjligheten att kommentera det som folk skriver, och utvecklas via diskussionforum till bloggar och twitter. Ett evigt flöde av information i oändliga feedbackloopar. Här kan var och en göra sin röst hörd, och “finnas” i den digitala världen. Här finns sociala communities som Facebook, MySpace eller Lunarstorm. Här är vi nu.

Web 3.0 – länkning av data

Den semantiska webben. Hit har vi inte riktigt kommit än, utan det mesta befinner sig i någon slags experimentlåda. Precis som sociala webben behöver en viss kritisk användarmassa för att nå sin fulla potential, så gör också den semantiska webben det, det tog många år av fulländad teknik innan Facebook var ett faktum som alla räknade med. I den semantiska webben hjälper oss maskinerna att sålla i informationsflödena, och länkarnas robusta persistens och referensmaskineri gör hela webben till en enda stor databas.

På museifältet jobbar man hårt med webben, trots att man knappast har fått några för ändamålet tillskjutna nya medel. Men det är en mycket bra väg att nå ut till användarna. Så många museer var snabbt uppe med en webbsida som beskrev vad man gjorde på museet, hur man hittade dit, och vilka öppettider som fanns. Telefonkatalogsuppgifter, kort sagt, och så här såg läget ut ungefär 2003. Efter hand började allt fler lägga ut information som relaterade till de olika uppdrag museerna har, och man fyllde sina webbplatser med information som liknade artiklar eller böcker.

Sociala webben tar form och tar över

Samtidigt – ute i verkliga världen – började användarna koppla ihop sig i den sociala webben. Nyhetsgrupper över e-post konverterade till diskussionforum på webben, och så småningom till communities, där man hade en digital hemvist som man utgick ifrån i sina digitala möten, och aktiviteter. Här visade sig webben i en ny och kraftfull roll, som mötesplats.

Idag är webben en social arena där de flesta, dock inte alla, befinner sig. Men bland unga är det den naturliga platsen att stämma möten, diskutera och skapa sin identitet. Så sakteliga håller webbutvecklarna på att koppla ihop alla dessa källor, i form av artiklar, inlägg och diskussioner, till en enda jättebas av information. Och det är webb 3.0 – den semantiska webben. Och här hänger museerna med bra, det är gott om aktörer som har slutit upp bakom Riksantikvarieämbetets initiativ K-Samsök, som i praktiken skjutsar in museerna, med alla deras data, på den semantiska arenan.

Sociala webben + Museerna?

Men vänta nu – det har ju hänt någonting på vägen. Den sociala webben, den som utvecklades under hela 00-talet och som blev en del av de flesta unga svenskar liv, den verkar ju ha gått museerna spårlöst förbi. Finns det alls något museum som har tjänstemän som är aktiva på de digitala arenorna? Är historikerna från museerna ute på historieforumet Skalman? Är arkeologerna ute på Arkeologiforum? Var finns experterna när arkeologi diskuteras på Flashback? Hänger man med, som sin yrkesroll vill säga, i den utveckling vi har sett? Mitt intryck är ju ett lite småförvånat “nej”. Trots det uppenbart mycket kraftfulla verktyg de sociala medierna utgör, har man i hög grad från museernas sida valt att ignorera detta. Varför?

Jag har lite kort försökt få ihop några snabba funderingar kring orsakerna:

1) Museernas personal är i allmänhet äldre än de genomsnittliga internetanvändarna, och det handlar om okunskap inför den nya mötesformen

2) Museerna har valt att tolka sitt uppdrag inom ramarna för sin pågående verksamhet: pedagogerna ska vara verksamma på golvet i museet. Och experterna ska läsa böcker och svara på brev (snigelpost alltså).

3) Man är rädd för att bli kritiserad om man säger någonting på en officiell arena, informationen blir ju så långt exponerat för allmänheten att man riskerar att blotta sin egen okunskap i ämnet.

Det finns säkert fler. Hjälp gärna till. Sen kanske man kan ta en diskussion om hur museerna skulle kunna förflytta sitt uppdrag till de områden där användarna finns, och är verksamma: Webben.

Nationalstaten och museet – en revision

Sveriges historia-utställningen Foto: Christer Åhlin/SHM

Jag har tidigare yttrat mig om nationalstatens framtida fall, bland annat här. Jag är knappast ensam om att ha åsikter i den här frågan, men det faktum att konceptet ”nation” alltmer försvagas kan inte längre ses som särskilt kontroversiellt, särskilt inte i globaliseringens och internationaliseringens tidevarv. Min uppfattning är att nationen uppstår med nationalismen någonstans under 1600-talet, pyr lite grand i skuggan av stora religiösa, politiska och kolonialistiska konflikter, för att sedan blossa upp ordentligt under 1900-talet i en katastrofal konsekvens av idiotisk användning av klassificering och kategorisering. Idag skvalpar nationalstaten vidare i termer som kulturrelativism uttryckt i lätt förvirrade åsikter som: den svenska kulturen finns egentligen inte, men till exempel den samiska, romska och judiska kulturen ska värnas.

Under 2010 har den svenska historien återigen iscensatts. Nu, precis som förra gången, i efterdyningarna av en ekonomisk kris. Det uttrycks i ultimat massmedial form som både museiutställning, bokverk och tv-serie i ett krampaktigt försök att göra den schitzofrena bilden av ”vår” historia rättvisa. En av de intressantaste delarna i det här är att det är Historiska museet i Stockholm som står för utställningsbiten. Efter att i många år ha hävdat att det egentligen inte finns någon ”svensk” historia, och att svenskarna kanske inte egentligen fanns, har man alltså bestämt sig för att återigen ge en bild av landplätten där vi som pratar svenska bor. Man anar att det här handlar om att man söker efter en upprepning av förra gången man presenterade den svenska historien, i början av 90-talet, då köerna ringlade långa utanför portarna.

Men den här gången har inte besökarskarorna varit lika månghövdade. Recensenterna har varit ganska snälla, men också ganska oentusiastiska. Vad är det egentligen som beskrivs i utställningen? Att tala om konceptet Sveriges historia idag är i mina ögon rätt konstigt, och att göra det på det sätt som Historiska museet är ännu konstigare. Jag tror att publiken känner av den här avigheten. Det passar liksom inte in längre, i det nutida samhället. Samtiden tittar med skepsis på denna arkaiska beskrivning av ”vi-et”, och låter det passera förbi ganska obemärkt i informationsflödena.

För det första: nationalstaten är en identifikator för allt färre. Sverige förknippas med natur, svenska språket, midsommarstång och sill med nubbe, men knappast någonting mer, eller större. Svenskheten har blivit en subkultur bland många, och i nätverkssamhället betraktar sig (uppenbarligen) folk mer som hårdrockare, affärsman, gothare eller frimärkssamlare än just svensk. Dessa subkulturer har alla framträdande internationella förtecken, och jag har faktiskt ganska svårt att hitta en subkultur idag som inte har det. Man har ju också jobbat för att få bort det av tradition svenska från samhället, de senaste decennierna har svenska flaggan blivit i allt högre grad förknippad med rasism och nationalism. Museerna, liksom politikerna och medierna, har i hög grad bidragit till detta. Så det är dubbelt upp för en svag nationalstat. Idag är det mest språket som förenar svenskar, och till viss del åsikter om demokrati och arbetsrätt.

Manuel Castells är en av de sociologer som har förutspått nationalstatens död, eller i alla fall förändring. Han menar att globaliseringen och det internationella ägandet, mediernas autonomi och det genomgripande i ny teknik, liksom den nya teknikens flexibilitet, bidrar till en försvagad nationalstat. Resultatet av att nationen inte längre kan kontrollera lika stora delar av staten, är att staten lämnar nationen. Vi kommer att se decentralisering, regionalisering och maktdelning. Makt, säger han, är inte längre beroende av kontroll över ett landområde, utan över kontrollen över ekonomiskt välstånd, vilket under 2000-talet kan röra sig fritt över världen. Även svenskar som Alexander Bard och Jan Söderqvist har skrivit intressanta inlägg om nationalstatens död i sina böcker, inledningsvis med ”Nätokraterna”.

Så varför är terraktottaarmén intressantare än den svenska historien? Jag tror att det handlar om vad man fokuserar på. Terraktottaarmén är en enskild lämning som kan brodera ut en hel samhällsbild. Man börjar i det lilla, tar fokus, och fortsätter ut i hela den kinesiska historien. Detsamma gäller förstås det extremt populära Vasamuseet: Man börjar i en enskild händelse, och ett enskilt objekt, och broderar ut hela historien. Ur ett narrativt perspektiv kan man säga att man bygger utställningen runt en huvudperson. I utställningen om den svenska historien är det Sverige, alternativt svensken som är huvudperson. Det är för de flesta människor idag av allt att döma en ganska ointressant huvudperson. De ”stora berättelserna” är döda. Det finns nämligen inte EN historia att berätta, utan hur många som helst, lika många som det har funnits folk inom landets nuvarande gränser. Och de flesta kallade sig kanske inte ens svenskar. Jag uppmanar därför Historiska museet att börja jobba mer tematiskt. Titta på de företeelser som människor kan identifiera sig med. Vad är det som folk är intresserade av idag?

Men för att ta reda på det måste man befinna sig på samma arenor som användarna själva. Man måste komma ut ur det gula huset på Östermalm, och upprätta en dialog med de intresserade, entusiastiska och historieintresserade människorna. Det är de som sprider bilden av det historiska museet, och det är de som vet vad som gör historia intressant. Lars Amreus har gått ut som en twittrande museichef, vilket är fantastiskt bra, vågar resten av museet följa efter?

(not: jag har jobbat på Historiska museet mellan 2001 och 2006)

Museerna, massmedierna och informationssamhället

Senaste programmet ”Medierna” i SR1 hade många intressanta vinklar på ett och samma problem, alla relaterade till nya medier och villkoren i informationssamhället. Först ut var kulturminister Lena Adelsohn-Liljerot som i ett tal har ifrågasatt public-service-bolagens sätt att tolka sitt uppdrag. Hon menar att det rimliga är att de i huvudsak står för den typ av kultur som inte finns i de övriga (kommersiella) bolagens utbud, vilket förvånar något, eftersom det här är en kulturminister med en moderat bakgrund. Annars brukar ju högersidan förespråka fri konkurrens, men i det här fallet har man öppnat för att förorda bredd, i min uppfattning strålande. Hon är förstås mycket försiktig, och vill inte säga vad som ska bort, bara säga att man måste titta mer på riktlinjerna.

Sedan har vi två inslag som handlar om att massmedierna får konkurrens (och eftersom det hela belyses från ett massmedialt perspektiv, framställs det naturligtvis som någonting otäckt, farligt och dåligt). Först inslaget om att Statsminister Fredrik Reinfeldt, som upplever sig felciterad i DN, helt enkelt via sin pressekreterare lägger ut intervjun i sin helhet på regeringens webbsida, så att alla som är intresserade kan gå in och läsa, och lyssna på vad han egentligen sade angående hyresrätternas vara eller inte vara i innerstaden. Det andra inslaget handlar om den bloggande och twittrande kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm. Här har tidningen Katrineholmskuriren gått till angrepp, och undrar om inte den här typen av kommunikation med medborgarna tar lite väl mycket tid från det ”riktiga” arbetet som kommunchef. Även här har den av massmedia ansatte personen lagt ut dialogen på webben, till deras stora förtret.

Medievärlden ser annorlunda ut idag än i det massmediala samhället. Var, när och hur någonting ska publiceras och komma allmänheten till godo ligger inte längre i händerna på tidningar, radio eller TV – de som av tradition håller i kontakten med omvärlden, och detta är uppenbarligen frustrerande. Men som man kan se av kulturministerns förvånandsvärt aggressiva utspel gentemot public-service är det ganska mycket i görningen. Hela samhällets sätt att distribuera information ändrar sig, och det går faktiskt ganska fort.

Det handlar ytterst om makt. Av tradition har makten varit placerad hos regering och riksdag, och medierna är satta som oberoende granskare av denna makt, ett uppdrag jag tycker att man i en del fall har anledning att fundera över, eftersom även mediernas styrelser sitter på stor makt ur ett informationistiskt perspektiv. Nu när det inte finns något primärt behov av att hålla sig god med massmedia, det går ju bra att nå ut med sin information ändå, behöver massmedierna styra om sin verksamhet. De är inte längre herre på täppan, utan måste erbjuda någonting annat än just den filtrerade informationen, till exempel analys, djup eller kontext. Här har man lite att fundera över på DN och Katrineholmskuriren.

Men public-service då? Ministerns påbud handlar om att de inte ska göra samma sak som alla andra. Det finns inte behov av detta längre nu när informationssamhällets regelverk sätter fördelarna med marknadsmässig konkurrens ur spel. Vi kan ju alla välja själva vad vi vill lyssna på, läsa eller titta på. När, var och hur som helst. Detta gör att det blir viktigare att vara smal, definierad och tydlig. Detta är mycket insiktsfullt av kulturministern, och kanske ett av hennes bättre uttalanden så här långt.

Men sammantaget har detta återverkningar inom alla verksamheter som bidrar till kunskapshantering och informationsspridning. Museerna, som är ett av mina favoritområden, är inte undantagna detta. Det vi ser är att makt är att stå för sin sak, att lägga ut den till allmän beskådan och exponering för allmänheten. Filtret är borta och alla som har någonting att säga kan nå ut med sin sak, och det blir lättare ju fler som tycker att det man säger är intressant, trovärdigt och viktigt. Jag tycker att museerna borde börja titta på hur massmedia agerar just nu, och tänka på sin roll som kunskapsnav, förmedlare och historisk bevarare. Vad är viktigt?

Min uppfattning är att museerna måste renodla sin trovärdighet (annars kommer ingen att lyssna), de måste spetsa till sin kompetens (allt som inte går att läsa på Wikipedia, måste ju museerna täcka upp för) och de måste göra sig intressantare (annars kommer de inte att nå fram i informationsbruset). Detta är en jätteutmaning. Om man lägger till att man måste vara aktiva på de arenor där användarna finns – som sociala media, diskussionsforum och bloggar – då har vi en helt ny typ av samhällsfunktion: museet som gör sin plats i samhället, snarare än museet som är i samhället.

Regler för myndighetstwittrande problematiska

Nyligen kom en 77-sidig rapport från E-delegationen där de på uppdrag från regeringen ställer upp vilka regler som gäller angående sociala media, som twitter och facebook, för personer anställda vid myndigheter, omnämnt bland annat i Computer Sweden. Huvudbudskapet är att all kommunikation gällande myndighetens verksamhet ska ske via myndighetens konto, och att det aldrig får uppstå någon tveksamhet inför om det är myndigheten eller en privatperson som uttalar sig.

Det här förhållningssättet är problematiskt på många sätt. Bland annat så är det inte möjligt för myndigheter att använda sociala medier, eftersom sociala media är baserade på nätverk, och sådana byggs inte mellan organisationer, utan mellan människor. Frågan är alltså på vilket sätt det är möjligt för en myndighet att överhuvudtaget ägna sig åt sociala media för annan kommunikation än “megafon”-utrop. En annan svår fråga här kommer att handla om avgränsningen mellan personer som är anställda och deras nätverk, gentemot myndigheten där de är anställda.

Jag tror istället att det här på sikt kommer att utveckla sig åt andra hållet. Det finns redan regler för hur man ska hantera ärenden på myndigheter, i termer av diarieföring etc. Och sociala har folk varit hur länge som helst, utan att detta varit ett problem. För egentligen är det ju inte mycket som skiljer på ett restaurangbesök, och twitteraktivitet. Det som sägs kan höras av andra, och spridas vidare. För många myndighetsanställda finns det dessutom regler för hur de kan bete sig på sin privata tid, t ex poliser och militärer.

Vi är alla människor som är i besittning av olika former av information, och olika former av kunskap. Vi måste ju lita på att folk som myndigheterna anställer kan bedöma om det är en fråga som rör myndighetsutövandet, eller om det är en privat fråga – det ansvaret kan knappast ligga i ett regelverk som man sätter upp från regeringens sida. Min förhoppning är att man kommer att falla in i en praxis där de som är anställda utgör basen för myndigheten, både i sina sociala nätverk och på arbetsplatsen. Det är fullkomligt orimligt att tro att myndigheter kommer att kunna fortsätta vara verksamma annars, när informations- och kommunikationssamhället slår igenom för fullt. Finns man inte på nätet så finns man inte, och på nätet är det kontakter mellan personer som gäller, inte kontakter mellan myndigheter och personer.

För, det är ju trots allt så, att det är alltid en människa där i andra änden någonstans. Det ska man veta, sa min pappa när jag var liten.

Riktlinjerna