Henrik Summanen Rotating Header Image

serier

Tardi och Paris historia

När jag var runt tio år bodde jag en sommar hos min farmor och farfar. De var bohemer, och trots att de liksom vi bodde i Sollentuna var jag där ganska sällan. En av dagarna skulle farmor köpa en filt och vi begav oss till Sollentuna centrum. När vi ändå var där gick vi in i bokhandeln där farmor tyckte att jag skulle välja ut några serietidningar som jag skulle få i present. Bara den idén var lite konstig för de hade inte i allmänhet särskilt gott om pengar. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag valde – det var säkert flera olika seriealbum, men ett av dem var Demonen från Eiffeltornet, av Jaques Tardi. Det faktum att detta var en vuxenserie, dessutom ganska otäck, som kanske inte skulle passa för en tioåring spelade ingen roll.

adeleblancsec02cpuv

Albumet hade en speciell plats i min bokhylla, och som alltid med barndomsminnen så har jag en speciell relation till platserna som avbildas. Med tiden kompletterade jag dessutom med de övriga albumen om Adéle Blanc-Sec av Tardi. De var, har jag i efterhand förstått, en veritabel exposé över kulturhistoriska byggnader, platser och fenomen i Paris, med fokus på det förra sekelskiftet. Här finns mysticism, galna vetenskapsmän, kolonialism, exotism, museer, skulpturer, kyrkogårdar och hemliga sällskap, allt uttryckt genom ett absurdt och samhällskritiskt persongalleri. Serierna är helt enkelt moderna klassiker.

Vad jag inte förstod då, och egentligen inte hade förstått förrän alldeles nyligen, är hur stor påverkan Tardis verk har gjort på det kulturhistoriska intresset för Paris och förra sekelskiftets Frankrike. De senaste åren har jag av olika anledningar varit mer i Paris än tidigare och har börjat se hur jag ofta känner igen platser, statyer och museer, inte för att jag har läst om dem i min utbildning, eller för att jag har sett dem på film eller böcker, utan för att de finns med i just Tardis serier.

Min egen vandring genom Paris har på senare år börjat bli en nostalgisk tripp till det sekelskifte som Adéle Blanc-Sec och hennes samtida huserade i. Där finns de berömda broarna, museerna och torgen, men också katakomberna, Eiffeltornet och teatrarna. Tardis Paris är som en surrealistisk dröm om en tid som egentligen aldrig har funnits. Det sena 1900-talets dröm om en redan då mytisk stad.

Dinosaur_skeleton,_Museum_national_d'histoire_naturelle,_Paris

Och jag är förstås inte ensam om att tycka detta. Alldeles nyligen gjordes en film om Adéle, och när jag nu besökte de komparativa samlingarna för paleontologiska studier, det vill säga skelettmuseet, kan man på översta våningen hitta en stor bild av Adéle och det spruckna dinosaurieägget som figurerar i Adéle och Odjuret. Det är uppenbarligen inte bara jag som håller Tardi högt när det gäller Paris historia.