Henrik Summanen Rotating Header Image

recension

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

Vad vill tekniken?

Recension av ”What technology wants” av Kevin Kelly.

Kevin Kelly, en teknikguru som har gjort sig ett namn i sina betraktelser kring livet, tekniken och mänskligheten, ger i sin senaste bok en övertygande genomgång av hur fysikens lagar, genom biologin, det mänskliga medvetandet och slutligen den allerstädes närvarande tekniken tillsammans utgör ett enda långt kontinuum. Han visar hur evolutionen av evolutionen (ett koncept som är ganska svårt att föreställa sig) låter nya företeelser självorganisera sig, och fortleva i nya eller förändrade former. Han visar hur det som kännetecknar allt vi vet om livet, också är applicerbart på tekniken, och han visar därmed hur vi kan få en glimt av framtiden. Om tekniken följer de lagar som livet följer, så kommer det som kännetecknar livets utveckling också att känneteckna teknikens.

What technology wants

Redan i inledningen visar Kelly prov på sin fantastiska förmåga att beskriva komplicerade sammanhang i ett enkelt format. Han är duktig att hålla i narrativet, och han landar mer än en gång i att exemplifiera i sig själv, sina livsbetraktelser och erfarenheter. Det är jordnära, men samtidigt högtflygande. Om man, som jag, är mindre bekant med Kelly sedan tidigare, så slås man av hans något brokiga bakgrund. Från backpacker i Asien, och sedan via redaktionellt arbete med Wired och vidare som allmän innovatör och teknikkännare har den inte särskilt utbildade Kelly skapat sig ett namn inom välsedda kretsar av vetenskapsmän och kritiker. Hans inledning behandlar hur han har hamnat här, i frågan ”vad vill tekniken?”. Och han skriver att tekniken idag är en lika stark kraft som naturen, och att vi därmed måste börja behandla tekniken på samma sätt som naturen. Vi kan inte kräva att tekniken ska lyda oss mer än vad vi kan kräva att livet ska lyda oss. Han uppmanar oss att stanna upp, och försöka lyssna efter vad tekniken vill. Han menar att, för honom själv, har detta varit ett ramverk för guidning genom nätet av nykläckt teknik.

En rad oundvikligheter

Genom fyra delar, benämnda ”Origins”, ”Imperatives”, ”Choices” och ”Directions”, leder oss sedan Kelly genom exempel efter exempel av alla likheter mellan livets utveckling, och teknikens. Han visar hur en lång rad innovationer har förlöst teknisk utveckling i en allt snabbare takt. Från uppkomsten av mänskligt språk, som får mänskligheten att kolonisera hela jorden, via skriftspråket och den vetenskapliga metoden, till nutidens mänsklighet – fullkomligt uppslukad av en symbios med teknik. Beskrivningen liknar en trappa av oundvilkligheter. När en tillräcklig mängd tekniska förutsättningar är uppfyllda är det enligt Kelly närmast ”oundvikligt” att nästa steg tas. Argumenten för detta är starka, då han bland annat visar på hur många som ”uppfinner” samma saker när tiden är mogen. Tekniken evolverar på detta sätt på samma sätt som naturen, och Kelly ger ett stort antal exempel på hur naturen uppfinner samma företeelse flera gånger, parallellt, som till exempel ögat, som evolverat inte mindre än sex gånger i livets utveckling (så långt vi känner till).

Så, konstaterar Kelly, tekniken tar över våra liv. Men är det dåligt? I en lång utvikning om UNA-bombaren, Amishfolkets teknikovänliga tillvaro (om man nu efter att ha läst Kelly kan kalla den det) och ”tillbaka till naturen”-ivrare, noterar Kelly hur rätt mått teknik ger större valfrihet. Det är en svår balansgång, för både för lite teknik och för mycket skapar ofrihet. Han skriver att han själv bland annat valt bort TV, eftersom han uppfattar att han begränsas. Denna gyllene medelväg är, menar han, den mest fruktsamma för mänsklighetens ökade lycka och utveckling. Han är optimist, något annat kan man inte skylla honom för. Denna liberala syn på verkligheten andas både av upplysning och av USA-ism, på gott och ont, men den är otvetydigt där.

Vad tekniken vill

Vad vill då tekniken? Jo – förstås samma som livet. Och Kelly listar en lång rad egenskaper, eller riktningar, som kännetecknar livet, och därmed tekniken: efficiency, opportunity, emergence, complexity, diversity, specialization, ubiquity, freedom, mutualism, beauty, sentience, structure och evolvability. Denna långa rad av beskrivande ord känns vid en första anblick som motsägelser, men Kelly visar hur de i sina självorganiserande strukturer kan förekomma sida vid sida som påmanande krafter. Det är inte svårt att se hur svårt det blir att se vad tekniken egentligen vill, eftersom faktorerna är så många. Men några spår tecknar Kelly upp, som ser relativt tydliga ut, bland annat de i framtiden ständigt närvarande kamerorna, de i kläderna inbyggda kommunikations-devicerna och den alltmer medvetna och människolika tekniken.

“I am afraid I can´t do that, Dave”

Det är inte utan att man slås av likheten av Clarke/Kubricks H.A.L. när man läser detta. Hur ska vi undvika att tekniken, i enlighet med vad livet ”vill” helt enkelt tar över? Det ger inte Kelly något svar på, och det är ganska oklart om han är intresserad av det svaret. Han sitter på en stol utanför hela processen och beskriver bara vad han ser. Det kanske är denna form av exil som behövs för att förstå det oförståbara, som behövs för att göra en tydlig uppteckning av verkligheten. Den som lever får se. Om vi låter jorden få finnas kvar så länge, vill säga. Men Kelly ger oss ändå ett halmstrå: Om det är så att tekniken eftersträvar samma saker som livet, så kommer tekniken till det yttersta att vilja överleva. Därmed kommer vi att ha en kraftfull bundsförvant i strävan att rädda en jord från mänsklighetens framfart.

Som arkeolog och lingvist har jag förstås lite synpunkter på de fakta som presenteras inom just dessa områden. Det är inte så självklara ting alla gånger, som i de förenklade resongemang vari Kelly presenterar faktat. Och man funderar ju lite över trovärdigheten i resonemangen gällande de områden där man själv har mindre kunskap. Men grundmålningen är ändå så tydlig, och så stabilt tecknad, att man inte kan ge så mycket annat än en eloge till Kelly för denna intressanta och givande bok. Jag placerar honom gärna i samma hylla som till exempel Tor Nørretranders eller Douglas Hofstadter.

What Technology Wants
hardcover, 416 pages
Viking, New York
ISBN-10: 0670022152
ISBN-13: 978-0670022151