Henrik Summanen Rotating Header Image

nätverkssamhället

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Funderingar kring Studio Etts nedlagda dialog

Studio Ett på SR1 har stängt sina kommentarsfält. Jag har inte närmare följt vare sig nyhetstidningarna, TV eller Radio när det gäller just hur de hanterar sina kommentarsfält, men eftersom Anne Lagercrantz efterfrågade tips och hjälp om hur de skulle kunna lösa detta skrev jag ett svar. Det är kanske andra som också är intresserade, så jag lägger även mitt svar här:

Jag såg på Twitter att ni har stängt Studio Etts kommentarsfält, och har också lyssnat igenom ert radioinslag gällande detta. Eftersom jag jobbar med den här typen av frågor (digitala media/skillnaden mellan massmedial kommunikation och sociala medier) på Riksantikvarieämbetet är jag lite intresserad av att se hur ni har resonerat, hoppas också att jag kan på något vis bidra till hur ni löser frågan.

Jag har inte tidigare följt kommentarsfälten på SRs webbsida, så jag vet inte riktigt hur det har sett ut mer än så som det beskrivs i radioinslaget. Det verkar dock som att användarna kan vara anonyma (så långt det går på webben), och som att det huvudsakligen är lyssnare som debatterar med varandra (eller är det reportrarna själva som svarar?). Dessa två grundförutsättningar bedömer jag som viktigast när det gäller att upprätthålla en interaktiv funktion som denna.

Anonyma användare är komplicerat. Dels för att det är omöjligt att vara anonym på webben, det finns alltid ett IP-nummer som man är uppkopplad med, och dels för att det ganska meningslöst att yttra sig som anonym på nätet (trovärdigheten är svag om man inte kan se vem som säger vad). De som är aktiva seriöst för att kommunicera på nätet har i regel en digital identitet som de är rädda om och vårdar. Det kan vara ett alias eller deras riktiga namn. Om man använder sig av t ex Facebook-inloggning eller Twitter-inloggning så öker möjligheten att få fatt i seriösa användare eftersom man då hittar de som faktiskt tänker långsiktigt när det gäller denna typ av kommunikation.

Å andra sidan så har stora sajter som Wikipedia hanterat anonyma användare under tio år utan större problem. Där finns det för administratörerna stora möjligheter att rulla tillbaks ändringar från oseriösa skribenter, och att spärra ip-adresser och användaralias. Den stora fördelen de har är att de använder sig av ideella moderatorer och administratörer som självvalt håller rent. När man har många användare behövs det också många som städar. En lösning där man anställer någon som ska vara “redaktör” för hela Sveriges samlade potentiella kommenterande befolkning känns redan på pappret som en ohållbar konstruktion. Använder man användare som moderatorer, dvs att man befordrar dem till en position där de kan “städa” så har man mycket bättre möjligheter att sin sajt att fungera. Dessutom så belönar man de som sköter sig, dubbelt (de som vill föra seriös debatt får ju göra det ifred från “trollen”). På det här viset fungerar i stort sett alla diskussionsfora på nätet, och utan denna möjlighet skulle aldrig ett fenomen som Flashback (sveriges största nätforum) fungera överhuvudtaget.

Den andra viktiga frågan här bedömer jag är vem som faktiskt är inbegripen i diskussionen. Om man kommenterar på en bloggpost eller i ett webbforum är det ju alltid den som har yttrat en åsikt som svarar, eller som förväntas svara. Om man kommenterar ett radioinslag blir det följaktligen så att förväntan som finns från lyssnarnas sida är att det är reportrarna som ska svara (stå till svars) för sina val och sina frågor gällande det som berörs i inslaget. Om det inte är de som svarar så skapas frustration och man får en dialog mellan personer som inte har med detta att göra istället (vilket jag bedömer som mindre intressant både för er på SR och för användarna själva).

Vi får hoppas att ni får ordning på era kommentarsfält. Jag kommer även fortsättningsvis att följa detta eftersom frågan hur massmedia /analoga media blir interaktiva / digitala intresserar mig.

 

Om journalistens uppdrag – och lite Wikipedia

Det är mycket Wikipedia just nu. Förutom att Riksantikvarieämbetet har beslutat sig för att anställa en Wikipedian in residence, så har även Norsk kulturråd valt att inleda ett samarbete med Wikipedia. Wikimedia är namnet på organisationen som driver Wikipedia-sajten i Sverige. Även här har det hänt ganska mycket, bland annat har en GLAM-ansvarig anställts. GLAM står för Galleries Libraries Archives Museums, och handlar alltså i första hand om att samordna kulturen i relation till Wikipedia.

När det händer mycket börjar det också dyka upp motreaktioner. Den mest negativa skrevs av författaren Maja Hagerman som i en kolumn i Dagens Nyheter kallar Wikipedia för “Breiviks privata universitet”. Det är mycket som kan sägas om Hagermans uppfattningar om Wikipedia, men det grundläggande tror jag är att hon utgår från ett analogt paradigm i sin betraktelse. I en värld där det alltid är någon som går i god för källan (ett förlag, en producent, en finansiär etc) är det osannolikt att någon skulle vilja lägga pengar på rena dumheter – då kostar det ju att sprida information – men idag (inom ett digitalt paradigm) kan alla publicera sig helt utan mellanhänder. Det hon inte tar upp är att det förstås finns en förändring inte bara gällande hur man sprider information i ett digitalt samhälle, utan också i hur man använder den. Att gå till källan har aldrig varit så aktuellt som nu, och särskilt inte på Wikipedia – som ju kräver externa referenser för informationen som läggs in.

Sen det här med journalistens framtid i en digital värld. Hagerman skriver så här:

Ändå hör man sägas ibland att det inte kommer att behövas några journalister i framtiden eftersom informationsspridningen blir allt öppnare.

Jag har svårt att få ihop hur den här meningen är tänkt att fungera i resonemanget. Ska jag tolka den som att journalisters roll bara är att sprida information? Det är nog få journalister som håller med om att så är fallet. Tvärt om så är tanken med en journalistkår att granska makten, analysera och förklara skeenden som annars blir väldigt oklara för gemene man. Detta är av största vikt i ett informationssamhälle eftersom mängden tillgänglig information är ett problem – som avnämare måste man veta vem man kan lita på. Tyvärr är stora delar av journalistiken undermålig idag, särskilt på tidningar som Aftonbladet som dagligen publicerar strunt som vem som helst kan hitta på Flashback, men tyvärr går även tidningar som DN i samma riktning – bort från analys och reportage, och mot sensation. Kanske handlar det om att jaga läsare. Jag tror att man gör en kortsiktig vinst (man når ju de som ännu inte har hittat till Flashback), men en långsiktig förlust (man tappar bort alla nya läsare som hellre vänder sig till seriösa bloggare, t ex Ajour). Inte ens när journalistförbundets ordförande får bre ut sig nämns detta, utan istället är fokus på problemen i icke-demokratier.

Frågan kring om det är bra eller dåligt med Wikipedia dök också upp i Radio1s program Online, där undertecknad tillsammans med Leo Vallentin och Jan Ainali gav motbilden till Björn Häger, som var något mer negativ. Den som lyssnar på programmet kommer att få en god sammanställning av hur Wikipedia fungerar idag, och av hur myndigheter och andra organisationer använder sajten som en del av sin infrastruktur för att fullfölja sitt uppdrag.

Den sammanlagda känslan är dock att samhället på det stora hela har börjat acceptera Wikipedia som en informationskälla som är här för att stanna. Men det verkar finnas en hel del barnsjukdomar, och frågan är om det är mediat i själv (Wikipedia) det är fel på, eller om det är metoderna för användningen det är fel på? Är det fel på alla bilar som kör för fort, om jag cyklar på en motorväg?

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

Ett konvergerande museum?

I sin fem år gamla bok Convergence Culture, tar MIT-forskaren Henry Jenkins upp mötet mellan nya media, och gamla. Jenkins menar att det generella mönstret är att digitala mediaformer påverkar användaren att i högre grad påverka det hon konsumerar. Filmentusiaster gör fan-films, skriver egna berättelser baserat på den värld favoritfilmen utspelar sig i och syr upp egna kostymer. Så här har det i och för sig alltid varit, menar Jenkins, men skillnaden med digitala media är att även fansen kan distribuera sina alster på i stort sett samma villkor som de professionella. Den stora bilden är att mediaföretagen börjar anpassa sig till större samverkan med fans och entusiaster, man bedömer detta som framtiden.

Man kunde förutse detta intressanta mönster i kollisionen mellan digitala användare och producenter redan i medieforskaren Marshall McLuhans syn på frågan under 1950-talet. Han uppfattade ett mönster av ändrat beteende hos användaren vid varje ny typ av mediaform, och noterade hur vi och samhället hela tiden formades utifrån media. T ex så formas bilden av kärnfamiljen runt bilden av tv-soffan. Utan tv, och det beteende mediat skapar, blir kärnfamiljen en mindre meningsfull enhet. Jenkins har utpekats som 2000-talets McLuhan, och det är sannolikt inte en helt felaktig åsikt.

Jenkins gör ett fantastiskt avslut i sin bok:

Welcome to convergence culture, where old and new media collide, where grassroots and corporate media intersect, where the power of the media producer and the power of the media consumer interact in unpredictable ways. Convergence culture is the future, but it is taking shape now. (Jenkins 2006:270)

Byt nu ut media producer mot museum, och media consumer mot besökare.

Så, om man följer Jenkins, de digitala mediaformerna påverkar just nu samhällets syn på vad man som användare kan göra, och vad som är default i relation till olika mediaformer. Den nya medborgaren är i första hand en aktör, stöpt av datorspel, internetforum, fan-kultur och andra icke-passiva umgängesformer. Hur kommer hon att se på museet? Ett museum är i grund och botten en massmedial företeelse, en plats dit man går och får reda på hur det var förr (ungefär). Det må vara olika berättelser olika decennier, men det är likväl en samlad uppfattning kring museet som samhällsfunktion. Hur kommer en generation som är uppvuxen med uppfattningen att de kan agera och påverka media att möta denna typ av institutioner? Var får de berätta om stenåldern? Hur kan deras möte med konsten ske, inte på villkor kring att “jag berättar något som jag vet och som du inte vet” utan “jag möter dig och tillsammans möter vi konsten”?

Så länge museerna fortsätter att vara kolosser som berättar en historia (eller flera) om hur det var förr för sin publik, så faller de inom ramarna för traditionell massmedia. Jag ser ett stort behov av att museerna (eller snarare deras personal) behöver möta sin publik på de arenor som berör ansvarsområdena. Hur många museitjänstemän hänger på Flashbacks historieforum - där de populära trådarna får över tusen inlägg, och över 100.000 visningar? Jag känner ingen, och ingen som hänger på andra webbforum heller, och jag uppfattar detta som mer eller mindre ett generalfel från museernas sida. Museivärlden måste inse att platsen där man diskuterar om vår historia, konst eller något annat av museernas ansvarsområden, är en annan plats än de egna lokalerna, och börja ta sitt uppdrag på allvar.

Jenkins berättar själv i denna video:

Rörlig bild i informationssamhället, del 3: Informationssamhället

Så, vad kan man göra av detta? Det är lite som att titta mot botten på djupt vatten, och den som på 1910-talet tittade på filmindustrin, och försökte se hur det skulle se ut idag, hade nog inte landat så rätt. Det är svårt att se hur de olika fenomenen samvarierar när de får möjlighet. Som McLuhan skriver så ändrar vi ju våra sociala beteenden i samband med nya media. Ett nytt beteende ändrar i sin tur både mediats förutsättningar och samhällets riktning, och just denna språngvisa förändring är det mycket svårt att få fatt i. Men man kan i alla fall titta på de olika riktningar som digital kultur idag rör sig i, och försöka dra ut vektorerna in i framtiden. Hur ser konsekvensen ut om man målar hela bilden, på dagens modell? Eftersom jag valt bort tvisten kring upphovsrättsliga frågor, förenklas en framtidsspaning något. När det blir fullt möjligt att vidareutnyttja allt material på Nätet, som någon form av allemansrätt till information, så blir linjerna tydligare.

Teknikens tillgänglighet

Om vi börjar med den allt mer tillgängliga produktionsutrustningen, och de i allt högre grad närvarande kamerorna, så kan vi konstatera att vår uppfattning om sanning kommer att bli alltmer beroende av att det finns rörlig bild av det som händer. Om alla förväntas ha en kamera, och alla platser förväntas vara övervakade av kameror, är det högst osannolikt att något har hänt utan att det finns upptaget av en kamera. Samtidigt blir det allt lättare att manipulera bildmaterial, vilket kommer att göra många användare mer kritiska även gällande rörlig bild. På det stora hela så kommer man sannolikt att i högre grad förlita sig på informationsnoder, personer eller organisationer med stor trovärdighet som distribuerar information via Nätet. Det blir alltså viktigare vem som säger någonting, än vad som faktiskt sägs. I nuläget är det troligt att public-service-företag som SVT och SR kommer att försöka inta den här typen av positioner, men också globala mediakonglomerat som CNN. I grund och botten handlar det hela om hur trovärdiga de kan vara i sin relation till sina huvudmän. I ett informationssamhälle placerar sig hela makten runt de som distribuerar information, och de som kan styra, tolka och aggregera information. Den springande punkten är vad allmänheten, på nätspråk kallad “crowden” tror på, och lyssnar på. De nyheter som distribueras av många stora informationsnoder kommer också att anses som sanningar. Och om tveksamhet uppstår kommer nätets detektiver obönhörligen att avslöja tilltaget med hjälp av sin kollektiva intelligens (Jenkins 2006:25 ff).

Redaktionell bearbetning

Kopplat till sanningshalten finns också fenomenet kring redaktionell bearbetning. En filmsekvens utan klipp upplevs som mer trovärdigt än ett redigerat (se bara Wikileaks distribution av både korta och långa (oredigerade) versioner av samma klipp, allt för att ge trovärdighet). En sannolik utveckling pekar på stor transperens gällande källmaterial på nätet, en distributör måste kunna peka på sin primärkälla för att vara trovärdig, och den kommer i många fall att vara en filmsekvens och den kommer av nödvändighet att vara tillgänglig för alla. Rörlig bild kommer i allt högre grad att vara involverat i skapandet av identiteter, både på nätet och i verkliga världen. De rörliga bilder som man själv och andra sänder ut distribuerar och återdistribuerar på nätet kommer att vara identitetsbärande. Detta problematiseras av det faktum att det inom ett informationssamhälle finns så mycket rörlig bild, att nästan vad som helst kan skildras dokumentärt, det blir ett krig mellan olika åsikter, understött av framför allt rörlig bild (se t ex Elsaesser 2005:356 ff). Sanningen blir till stor del beroende på vem som hävdar bildens äkthet, det vill säga vem som har vidaredistribuerat den.
Till detta flöde av rörlig bild bidrar förstås crowden, allmänheten. Idag ser vi en stor del dokumentärt material i massmedia, filmat av personer med mobilkamera, på plats där det händer. Detta fenomen kommer med all sannolikhet att öka, men kompletteras av kommentarsfunktioner som förenklar tolkningen av bildmaterialet. Man kan tänka sig tekniska gränssnitt för att annotera bilder, att ringa in olika aktörer och knyta in dem i en semantisk infrastruktur. Till exempel är det möjligt att annotera Youtube-klipp med referenser till Facebook. Om det är allmänheten som gör denna annotering kallas det crowdsourcing, och är ett växande fenomen inom informationsvetenskap. Konceptet “sanning” blir därmed en lång räcka av referenser som bottnar i identifikatorer. God informationskvalitet kommer att bedömas utifrån antalet korrekta noder i denna infrastruktur.

Det virtuella mötet

Även det virtuella mötet sker i allt högre grad via rörlig bild. I en vid tolkning av begreppet måste man här inkludera allt från mötet som sker mellan individer som spelar online-spel, till  mötet mellan användare och aggregatorer vid interaktiva webbsändningar av seminarier. Utvecklingen av Internet går mot version 3.0, även kallad den semantiska webben, och försöker få bukt med problematiken kring de ökande massorna information. Semantik, i webbsammanhang, handlar om att knyta upp fakta på webben mot referenser, i maskinläsbar form (se mer kring detta under Wikipedia:Semantic web). En sökning mot den semantiska webben är mer kraftfull, kan ge svar på komplexare frågeställningar och hantera större kunskapsmängder, jämfört med en google-sökning. Stor del av det semantiska innehållet skapas av allmänheten, via crowdsourcing, t ex annoteringar, uppmärkningar eller taggningar. Rörlig bild uppknuten i ett semantiskt nätverk ger oss verktyg att omedelbart och intuitivt förstå vad vi ser, och den kollektiva intelligensen som utgör basen för informationskvalitén har global verkansgrad. Redan idag är det möjligt att erhålla förstärkt information kring nyhetsklipp, via webbforum som Flashback (www.flashback.org) , där den kollektiva intelligensen är välutvecklad. Vi kommer att se mer av detta i framtidens informationssamhälle, och kampen kring vem som har rätt att använda vilka bilder, och hur, för att stärka sin position, kommer att hårdna när mediabolagen får konkurrens från massorna. En inte alls orimlig utveckling är att mediabolagen förstärker sin analytiska sida, och går mot fördjupande reportage, analyser och sammanställningar, eftersom de inte längre kommer att kunna göra sig en inkomst på ren distribution av information. Informationen är redan fritt tillgänglig för vem som helst, på nätet.

Crowdsourcing inom rörlig bild?

Massorna, crowden, kommer också att spela större roll i produktionen av spelfilm. Genom att fankulturen får ett underlag för distribution på mer eller mindre samma villkor som produktionsbolagen (Jenkins 2006:135 ff) skapas en grogrund för fanproduktioner. En inte helt osannolik utveckling är att fankulturen konvergerar helt med produktionsbolagen. I linje med ett fullt utvecklat tjänstesamhälle kommer då produktionsbolagen att stå för en idé, eller ett koncept, och med till detta hörande organisation och struktur, och fans eller entusiaster kommer att kunna delta i produktionen med den insats de kan åstadkomma, med hög kvalitet. Man kan föreställa sig hur en Sagan om Ringen-filmatisering hade sett ut med denna alternativa produktionsform, ett område som har en mycket stark fankultur som redan idag har visat prov på fanfilmer av mycket hög kvalitet. The Hunt for Gollum producerades 2007-2008 och involverade 140 personer i olika positioner (The Hunt for Gollum:2008). Mycket lite skiljer denna 40-minuter långa produktion från långfilmerna från New Line Cinema. Långfilmerna hade kunnat producerats med hjälp av gratisstatister som tagit sig till inspelningsplatsen för upplevelsen att vara en del av helheten, och för evenemanget som sådant (se ovan gällande informationssamhällets eventbaserade-kultur). Produktionsbolaget hade behövt lägga mer kraft på en god upplevelse för dessa tillresta entusiaster, men mindre på lönekostnader. Även större roller hade kunnat castas genom fankulturen, och löner hade kunnat hållas lägre jämfört med hollywoodstjärnorna som nu inkluderades i produktionen. När det filmade materialet var färdigt med hjälp av fans, hade produktionsbolaget tagit steget vidare i communityform, och använt fansens ihopkopplade datorer för att uppnå datorkraft för animationer och effekter, under styrning från produktionsbolaget, men utfört av entusiaster till ingen eller ringa kostnad. De bästa scenerna, och animationerna, kan sedan röstas fram inom denna fan-community. Musik, och ljudläggning sker också med hjälp av olika fan-team, möjligen i form av en tävling där det mest gillade resultatet blir den officiella versionen. Men en informationistisk detalj här är hur långlivat ett projekt kan ta sig ut. Idag produceras allt färdigt, avslutas och sänds ut för konsumtion, men i ett produktionsbolag som använder sig av fans kommer alla komponenter att vara ständigt närvarande för omklippning, omredigering och vidareutveckling. Det kommer med andra ord inte att vara möjligt att producera en slutversion av Sagan om Ringen med detta synsätt. Istället kommer flera olika versioner av samma projekt att florera på nätet, sannolikt med en eller några “releaser” som är mest gillade och med olika team bakom – på detta sätt fungerar hacker-världen idag, där en viss version av en förlaga tilldelas ett namn som visar vem som bearbetat materialet. Materialet lagras i en så kallad Molntjänst, fritt tillgänglig för alla att bruka.

Rörlig bild och molntjänster

En molntjänst är ett samlingsbegrepp för all information som är tillgänlig på Nätet via öppna, eller delvis öppna, APIer, det vill säga tjänster tillgängliga för vem som helst att hämta ut data från. En sannolik bild av hur informationssamhället kommer att yttra sig gällande informationsdistribution, är att man anser det som normalt att en databas med innehåll är tillgängligt via öppna gränssnitt, beskrivet med semantik som gör informationen möjlig att filtrera och tolka med maskiner. När informationen finns i Molnet, är den fritt distribuerad, och problemantiken kring vidareutnyttjande kommer att skapa en situation som tvingar fram öppna licenser på allt material. Hela detta scenario förutsätter förstås att materialet är fritt att använda av alla, och liksom tidigare vill jag här referera till Smiers kortfristiga framtidsspaning (Smiers 2005).
På detta sätt blir det också möjligt att låta t ex ett datorspel, på samma tema som en film, låta utgöra basen för olika versioner av samma histora. Man skulle kunna tänka sig alternativa utvecklingar av en Sagan om Ringen, där vissa händelser sker annorlunda, och får konsekvenser genom berättelsen. Denna typ av what-if-scenarier kopplade till online-tjänster skulle kunna utgöra en tilläggsinkomst för produktionsbolag, som har tagit sig mer rollen som samordnare, än som ägare och distributör. På detta sätt kan ett produktionsbolag överleva, och bli ett med konsumenternas identitetsskapande, utan att själva gå under. I själva verket är det precis på det här viset det redan fungerar inom machinima-kulturen, och vi har all anledning att tro att det kommer att bli mer av detta. Man kan säga att inte bara medieformerna konvergerar, utan även rollerna inom produktion – en crowdkultur där alla tar olika roller i olika sammanhang. På detta sätt får vi en annan typ av stjärnor, kanske i högre grad baserat på insatser och uppoffringar i relation till ett visst projekt (event) eller sin dedikation för ett visst ämne. Och det kommer att finnas en ekonomi i denna typ av kändisskap också, i form av föreläsningar, representation och annan närvaro på nätet (Nätvaro), som någon kan förväntas tjäna pengar på. Det är i hög grad så dagens mediakultur behandlar kändisar, med personer som Paris Hilton, som kan tjäna stora pengar på att bara närvara på olika platser.

I den konvergerande kulturen ser vi prov på precis allt. Det finns högt och lågt, långt och kort och bra och dåligt. Alla nivåer har sina användare, vissa har fler och andra färre. Ju mer specialiserat ett område är, desto djupare in i subkulturerna kommer uttrycken att dyka, och desto mer kommer koncept som kvalitet att bytas mot koncept som relevans. Det finns ingen mening med att Hollywoodproducera en film kring en obskyr undergroundföreteelse som Black Ambient, en global deltagandekultur i gränslandet mellan konstmusik och black metal, men det finns all anledning att vara sann mot genren, och dess utövare vad gäller innehållet. I en framtida mediekultur måste man sluta tänka på olika medieformer som ett träd som växer och förgrenar sig, och istället börja tänka på det som en skog av varierande uttryck. Relevans blir i det här sammanhanget viktigare än kvalitet, och identifikation viktigare än produkt.

Slutord

Redan idag är google-checkup, vloggar och facebook fundament i vår uppfattning om verkligheten. Den “record” som finns kring oss själva på Nätet utgör en de-facto-verklighet kring vilka vi är, och hur folk i vår omvärld bedömer oss. Mediat rörlig bild är den kanske kraftfullaste formen av referens som finns, och kommer således att spela en allt större roll för vår identitetsreproduktion i den digitala verklighet, som i ökande utsträckning kliver över i att bli vår verklighet.

Möjligheten att göra avtryck i den digitala verkligheten via rörlig bild är flera. Man kan klä av sig naken för att finnas, man kan filma sina kompisar för att existera, delta i en fanproduktion för att synas, eller berätta en skriven historia för att märkas. Sannolikt är att samma individ gör alla möjliga saker, och deltar i olika roller inom olika projekt – man går från individ till divid – en kropp för många uttryck. Det avtryck vi gör formar vår identitet oavsett om det är som auteur, datoranimatör eller nakenvloggare, och några 15 minuter i rampljuset räcker knappast längre. Problemet är inte scenutrymmet, utan att ljuset inte räcker till. En relevant fråga är hur man kommer att uppfatta de individer som står utanför de nya mediernas sökljus. Är det en ny underklass eller en ny överklass?

Källor

Bard, A och Söderqvist, J, 2000, Nätokraterna, K-world
Bjereld, U och Demkert, M, 2008: Kampen om Kunskapen, Hjalmarson och Högberg
Burgess, J och Green, J, 2009: The Entrepreneurial Vlogger: Participatory Culture Beyond the Professional Amateur Divide, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Castells M, 2009: Communication Power, Oxford University Press
Divided Soul, Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8Gcs2u9SHmQ (senast tillgänglig 20110601)
Elsaesser T, 2005: Our Balkanist Gaze, ur European Cinema: Face to face with Hollywood, Amsterdam University Press, Amsterdam.
Jenkins H, 2006: Convergence Culture, New York University Press
Kelly, K 2010: What technology wants, Viking
Lange, P, 2009: Videos of Affinity on YouTube, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Smiers J, 2005, Imagine a World Without Copyright, senast tillgänglig 20110601:
http://gerdleonhard.typepad.com/the_future_of_music/files/joost_smiers_imagine_a_world_without_copyright_feb_2005.pdf
Snickars P och Andersson J (red) 2010: Efter the Pirate Bay, Mediehistoriskt arkiv 19. Kungliga Biblioteket.
Snickars P och Vonderau P (red) 2009: The Youtube Reader, Mediehistoriskt arkiv 12. Kungliga Biblioteket.
The Hunt for Gollum:2008, Webbsida: http://www.thehuntforgollum.com/
Wahlberg, M, 2009: YouTube Commemoration: Private Grief and Communal Consolation, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Wikipedia:Machinima 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Machinima senast tillgänglg 20110601
Wikipedia: Semantic web 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Semantic_Web senast tillgänglig 20110601
Willis H, 2005: New Digital Cinema – reinventing the moving image, Wallflower press
Wu T, 2010: The Master Switch – the Rise and Fall of Information Empires, Alfred A Knopf.

Rörlig bild i informationssamhället, del 1: Nya grundförutsättningar

Vårt samhälle är satt i gungning av den snabba rörelsen in i den digitala informationskulturen. I nuläget, 2011, befinner vi oss med ena benet i den analoga, massmediala, samhällsyttringen, och det andra benet i ett digitalt informationistiskt paradigm. Dessa två samhällsformer fungerar dåligt tillsammans och dagens samhälle är därför präglat av konflikter som uppstår i brytpunken, till exempel rättighetsfrågor, integritetsfrågor, distributionsfrågor och ansvarsfrågor.
Jag tänkte inledningsvis ge en bild av informationssamhället, som det brukar beskrivas inom sociologi och teknikforskning. Mina huvudsakliga källor är Manuel Castells, som fått stort genomslag med sina teorier kring nätverksamhället, de två provokatörerna Bard och Söderqvist som anlagt ett i huvudsak liberalt perspektiv på den nya tiden, och Bjereld och Demkert som anlägger ett vänsterperspektiv på samma frågor. Det är värt att notera att dessa teoretiker, trots politiskt olika ståndpunkter, beskriver det kommande samhället på mycket likartat sätt. Ytterligare perspektiv tar jag in från Pelle Snickars antologier gällande informationssamhället: The Youtube Reader och Efter the Pirate Bay, Kevin Kellys What Technology Wants, och Tim Wus The Master Switch. Metoden är att låta bilden av informationssamhället möta bilden av digital bildkultur. I texten använder jag begreppen Nätverksamhälle och Informationssamhälle mer eller mindre utbytbart.

Grundförutsättningar i informationssamhället

Idag kan det vara svårt att ta till sig koncepten kring informationssamhället, eftersom vi befinner oss i en verklighet med hårt rotade föreställningar om “sanningar” som egentligen tillhör en annan samhällsform: den massmediala. Därför är det enklare att inledningsvis beskriva massmediasamhället, och sedan tala om varför informationssamhället inte motsvarar detta.
I det massmediala samhället utgår vi från att det finns en en-till-många relation gällande all informationsdistribution. Anledningen till detta är att distributionen består av fysiska objekt (t ex DVD) eller centralt utsänd information (t ex Radio och TV). Paradigmet inbegriper alltid en redaktionell bearbetning av informationen, i varierande grad, och en lagstiftning som hanterar detta: ansvarig utgivare samt rättighetsapparat för att upphovsmännen ska få ersättning för nyttjandet av sina verk. Centralt i modellen är att man säljer information, antingen i form av publikt efterfrågad information som tv-program, eller i form av reklam som publiken normalt sett inte vill ha, men som produktägaren vill ha och betalar för. Gällande rörlig bild så har det massmediala samhället egenheten att bilden alltid är kontrollerad och redigerad, vilket hör samman med att både produktionen är dyr, och att distributionen kräver resurser och utbyggda distributionsnät.

Nya informationsproducenter

I informationssamhället är rörlig bild billig att producera, och enkel att distribuera via Nätet. Resultatet är att det inte krävs stora bolag för att producera rörlig bild, och att vi därför ser en stor (och ökande) mängd informationsproducenter (vilka tillika är informationsdistributörer). Rättighetssystemen pressas hårt, det är ju inte bara filmbolagens rättigheter som ska upprätthållas, utan alla enskilda skapare av verk har lagen på sin sida gällande hur deras material används. Ett informationssamhälle i full blom låter dock all information flöda fritt i de digitala nätverken, och möjligheterna att kontrollera detta flöde måste bedömas som mycket liten, och i allt högre grad minskande. Här kommer jag därför att utgå ifrån en samhällsmodell där copyright är betydligt mindre kraftfull än idag, beskriven i Smiers (2005). Detta därför att det inte kan bedömas som sannolikt att copyright och patent har samma ställning om några decennier, som det har idag. Jag är medveten om att detta idag är ett mycket kontroversiellt ämne, men tror ändå att det är mer meningsfullt att diskutera rörlig bild i informationssamhället i avsaknad av copyright-problematiken. Det kan vara värt att notera i detta sammanhang, att immaterialrätt som koncept är knappt 150 år gammalt, och kanske bör ses som en parentes i rättshistorien, snarare än som en otvetydig sanning (en extensiv diskussion om ämnet finns i Snickars och Andersson 2010).

Maktcentra i informationssamhället

Men informationssamhället rymmer även andra särdrag. En nätverkskultur har andra maktcentra än det massmediala samhället. I den senare är makten koncentrerad till den som har makten över informationsdistributionen samt makt över rörliga medel, men i ett nätverksamhälle är makten koncentrerad kring noderna i nätverken, och på gränsen mellan nätverken (Castells 2009, Bard och Söderqvist 2000). Det är viktigt att komma ihåg att den nya tidens nätverk alltid har existerat, även i en hierarkisk massmedial samhällsmodell, men i nätverksamhället spelar nätverken en större roll än tidigare, trots att hierarkierna förstås kommer att finnas kvar. Ytterligare en faktor som tillmäts större värde i nätverksamhället är händelserna – man talar om en event-kultur. När den vardagliga mötesplatsen i allt högre grad befinner sig i den virtuella verkligheten, fokuserar man sig på konserter, festivaler och andra typer av evenemang. Till detta kommer också att informationssamhället är betydligt snabbare än det massmediala. Den normala jämförelsen är datorprogrammet som exekverar kod i samma ögonblick som den mottager den data det ska behandla. Informationssamhället kan därför sägas vara omedelbart till sin natur (Castells 2009:35). Denna omedelbarhet kan spåras i hur snabbt vi förväntar oss svar på ett SMS, hur snabbt vi förväntar oss svar på en fråga via en google-sökning eller hur länge vi förväntas orka vänta på en nedladdning från Internet. Det ekonomiska perspektivet på samma fråga rör skillnaden mellan att framställa en produkt – något som tar tid, och att tillhandahålla en tjänst – vilket sker mer eller mindre omedelbart. En sista tydlig skillnad mellan det massmediala och det informationistiska samhället handlar om geografisk distribution. Informationssamhället ser egentligen inga gränser, utan är globalt till sin natur, här finns de multinationella företagen, Internet och nätverk som spänner över hela jorden. Regionindelade DVD-spelare är redan, trots att de bara har några få år på nacken, hopplöst utdaterade. Det finns med andra ord flera linjer som delar av ett äldre, produktbaserat lokalfokuserat massmedialt samhälle, från ett nyare, digitalt och globalt, tjänstebaserat samhälle.

Men i detta nya fria och transparenta samhälle finns också en gammal trend gällande informationsteknologi, som inte har släppt taget vad vi kan se idag. Det ser historiskt sett ut som att en ny informationsteknik följer något som Tim Wu kallar “the cycle”, som beskrivs som en generell riktning från hobby till industri, från fri öppen distribution till strikt kontrollerat monopol eller kartell och från öppet system till slutet system, en utveckling som gäller telefoni, radio, tv, film och nu även Internet (Wu 2010, Castells 2009:74). När dagens samtliga mediaformer snabbt flyttar över verksamheten mot Nätet, i det som man brukar kalla konvergens, blir den affärsmässiga kontrollen över detta område allt viktigare.

(Referenser läggs ut i samband med del 3)

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.

Museerna i nätverkssamhället – deltagarkultur?

En fråga som är het just nu i museisvängen verkar handla om hur man skapar delaktighet. Jag är osäker på exakt vad man menar med detta eftersom det, beroende på vem det är som pratar, kan betyda väldigt olika saker. Men jag tänkte ändå försöka göra en liten poäng av skillnaden mellan museet ur ett massmedialt perspektiv, och museet ur ett nätverksperspektiv.

Massmedia utgår från premissen att all information samlas ihop på ett ställe, kondenseras, bearbetas och paketeras, för att sedan distribueras ut till mottagarna. I en massmediakultur kan man med rätta tala om sändare och mottagare, och i kommunikationsmodellen ingår att det blir “brus” mellan dem, med effekten att mottagaren inte förstår vad sändaren menar. I ett massmedialt samhälle koncentreras makten till den som har kontrollen över informationsdistributionen, till exempel tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförläggare. Så länge detta är kanalerna med vilka man når ut till medborgarna, kan man kontrollera vilken information de får, och därmed sätta agendan för deras tankeverksamhet. Detta är anledningen till att så många diktaturer fruktar det fria ordet, och tar kontroll över medierna.

Men även inom demokratier får man problem med ett massmedialt samhälle, eftersom det blir stora medieföretag som till slut sitter på möjligheterna att avsätta, eller hylla, ministrar och andra makthavare. Vi ser lysande exempel på just detta nu, i Berlusconis Italien, och i USA, där Kongressens representanter är tungt belastade av ägande i olika mediakoncerner.

Ryttarfiguren i Medeltidsmuseets utställning

Ett museum som agerar utifrån ett massmedialt perspektiv, där utställningen är ett sätt att “sända” ut material till medborgarna, får uppenbara problem i dagens samhälle. Vi är förvisso fortfarande väldigt beroende av massmedia, och där finns stort genomslag. Men vi rör oss samtidigt in i en helt ny mediabild, där de nya snabba digitala verktygen på webben – som Twitter, RSS-flöden och andra aggregerande informationsstrukturer dominerar. Det handlar om ett nytt samhälle, där inte massmedia längre har någon makt, och som normalt sett kallas informationism.  Informationssamhället har vissa karaktäristika, ett av dessa är att det hänger tätt ihop med konceptet nätverkssamhälle. Det är nämligen genom nätverken man får sin information istället för genom massmedia. Man väljer helt enkelt vilka informationsflöden man vill lyssna till, utifrån sin egen bedömning om deras trovärdighet, kompetens eller rolighet. Och en inte helt oviktig sak i sammanhanget är att det är helt omöjligt för en central kraft att kontrollera dessa informationsflöden. Nätverkssamhället är med andra ord diktaturens mardröm – vilket vi kan se idag i till exempel Libyen och Egypten.

Museer är ett massmedialt fenomen. De dyker upp i stor skala under slutet av 1800-talet och dominerar hela 1900-talet. De har, via sina utställningar, hela tiden använts för att skapa ideologier åt medborgarna. Museerna visar upp den bild av historien som passar den, i sin samtid. På det viset är museerna nationella skattkammare under en nationalromantisk tid, rasideologiska åsiktsmaskiner under 30- och 40-talen och postkoloniala tankesmedjor under 90- och 00-talen. Den springande punkten är att det är politikerna som styr vad som ska sägas, med hjälp av direkta direktiv eller indirekta, som att styra bidragsflöden till olika projekt som passar in i tiden.

Ändrat beteende för museerna?

Men hur ska då ett museum agera i ett informationssamhälle? På vilket sätt tar museerna steget in i nätverken och slutar att vara en åsiktsreproducerande massmedial samhällsfunktion för maktutövning? Min uppfattning är att det här handlar om precis det jag inledde med: Delaktighet. Om man jobbar med sina nätverk, jobbar man med de medborgare som är intresserade av frågan. Man fångar upp de som brinner för något, som har entusiasm, och som mer än gärna använder lite åt sin fritid åt att hjälpa en kulturinstitution.

Ett bra nyligt exempel är Stockholms Medeltidsmuseum, som under sin tre år långa ombyggnation stod för ett omfattande nätverkande inom medeltidskretsar. Dräkterna som syddes nya till figurerna konstruerades av personer från reenactmentrörelsen (kan kanske ta mer om detta en annan gång, men det handlar om att konkret återskapa tidsperioder), liksom rustningar och andra rekonstruktioner. På det här viset fick Medeltidsmuseet tillgång till rustningssmeden Albert Collins hela europeiska nätverk när det gäller hur man smider en rustning på medeltida vis. För Albert resulterade det i uppdrag i Spanien, och för medeltidsmuset att rustningen finns avbildad i en fransk tidsskrift om medeltiden. Och inte minst att den är gjord utifrån konstens alla regler. På samma sätt användes kontakter inom TV-media för att till en mycket ringa kostnad få ihop två kamerateam, hästar med ryttare och ett tjugotal statister i medeltida kläder, för att ta klipp som visas i utställningen. Museet bidrog med kläder och folk, tv-bolaget stod för kamera och annat kringarrangemang. Klippen användes senare i Sveriges Historia på TV4. Det gjordes också en reklamfilm för utställningen, som lades upp på Youtube. Den var vid utställningens start ett av de mest sedda klippen på Youtube Sverige, inom kulturområdet. Tricket visade sig vara att maila ut länken till alla kontakter i epostprogrammet. Det kallas nämligen bara spam, när det är oönskat.

Reklamfilmen för Medeltidsmuseets nya utställning

Det finns massor av liknande exempel. Om museerna utnyttjar sina nätverk blir de attraktivare – både för de inom nätverken, och de utanför. Därför är det viktigt att man slutar betrakta sig som en massmedial aktör, som sitter på en nyckel till medborgarnas tankeprocesser, och istället börjar arbeta tillsammans med de som är intresserade av det uppdrag museet ifråga har fått sig tilldelat.  Det finns ett annat ord för att släppa in de intresserade i skapandeprocesserna, och det är deltagarkultur. Men det är en lite annan historia.

Jag efterlyser alltså en större öppenhet från museernas sida! Sitt inte på kontoret och skriv manus till din utställning, utan ta in de som är intresserade av den fråga som du vill arbeta med och låt dem göra det. Efterlys fotografier som kan användas i utställningen på Internet. Sök föremål på Facebook. Jag lovar – det finns fler kontakter i nätverken än man kan ana till en början. Det viktiga är att man inte är rädd att utnyttja dem!