Henrik Summanen Rotating Header Image

nationalstat

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

Nationalstaten och museet – en revision

Sveriges historia-utställningen Foto: Christer Åhlin/SHM

Jag har tidigare yttrat mig om nationalstatens framtida fall, bland annat här. Jag är knappast ensam om att ha åsikter i den här frågan, men det faktum att konceptet ”nation” alltmer försvagas kan inte längre ses som särskilt kontroversiellt, särskilt inte i globaliseringens och internationaliseringens tidevarv. Min uppfattning är att nationen uppstår med nationalismen någonstans under 1600-talet, pyr lite grand i skuggan av stora religiösa, politiska och kolonialistiska konflikter, för att sedan blossa upp ordentligt under 1900-talet i en katastrofal konsekvens av idiotisk användning av klassificering och kategorisering. Idag skvalpar nationalstaten vidare i termer som kulturrelativism uttryckt i lätt förvirrade åsikter som: den svenska kulturen finns egentligen inte, men till exempel den samiska, romska och judiska kulturen ska värnas.

Under 2010 har den svenska historien återigen iscensatts. Nu, precis som förra gången, i efterdyningarna av en ekonomisk kris. Det uttrycks i ultimat massmedial form som både museiutställning, bokverk och tv-serie i ett krampaktigt försök att göra den schitzofrena bilden av ”vår” historia rättvisa. En av de intressantaste delarna i det här är att det är Historiska museet i Stockholm som står för utställningsbiten. Efter att i många år ha hävdat att det egentligen inte finns någon ”svensk” historia, och att svenskarna kanske inte egentligen fanns, har man alltså bestämt sig för att återigen ge en bild av landplätten där vi som pratar svenska bor. Man anar att det här handlar om att man söker efter en upprepning av förra gången man presenterade den svenska historien, i början av 90-talet, då köerna ringlade långa utanför portarna.

Men den här gången har inte besökarskarorna varit lika månghövdade. Recensenterna har varit ganska snälla, men också ganska oentusiastiska. Vad är det egentligen som beskrivs i utställningen? Att tala om konceptet Sveriges historia idag är i mina ögon rätt konstigt, och att göra det på det sätt som Historiska museet är ännu konstigare. Jag tror att publiken känner av den här avigheten. Det passar liksom inte in längre, i det nutida samhället. Samtiden tittar med skepsis på denna arkaiska beskrivning av ”vi-et”, och låter det passera förbi ganska obemärkt i informationsflödena.

För det första: nationalstaten är en identifikator för allt färre. Sverige förknippas med natur, svenska språket, midsommarstång och sill med nubbe, men knappast någonting mer, eller större. Svenskheten har blivit en subkultur bland många, och i nätverkssamhället betraktar sig (uppenbarligen) folk mer som hårdrockare, affärsman, gothare eller frimärkssamlare än just svensk. Dessa subkulturer har alla framträdande internationella förtecken, och jag har faktiskt ganska svårt att hitta en subkultur idag som inte har det. Man har ju också jobbat för att få bort det av tradition svenska från samhället, de senaste decennierna har svenska flaggan blivit i allt högre grad förknippad med rasism och nationalism. Museerna, liksom politikerna och medierna, har i hög grad bidragit till detta. Så det är dubbelt upp för en svag nationalstat. Idag är det mest språket som förenar svenskar, och till viss del åsikter om demokrati och arbetsrätt.

Manuel Castells är en av de sociologer som har förutspått nationalstatens död, eller i alla fall förändring. Han menar att globaliseringen och det internationella ägandet, mediernas autonomi och det genomgripande i ny teknik, liksom den nya teknikens flexibilitet, bidrar till en försvagad nationalstat. Resultatet av att nationen inte längre kan kontrollera lika stora delar av staten, är att staten lämnar nationen. Vi kommer att se decentralisering, regionalisering och maktdelning. Makt, säger han, är inte längre beroende av kontroll över ett landområde, utan över kontrollen över ekonomiskt välstånd, vilket under 2000-talet kan röra sig fritt över världen. Även svenskar som Alexander Bard och Jan Söderqvist har skrivit intressanta inlägg om nationalstatens död i sina böcker, inledningsvis med ”Nätokraterna”.

Så varför är terraktottaarmén intressantare än den svenska historien? Jag tror att det handlar om vad man fokuserar på. Terraktottaarmén är en enskild lämning som kan brodera ut en hel samhällsbild. Man börjar i det lilla, tar fokus, och fortsätter ut i hela den kinesiska historien. Detsamma gäller förstås det extremt populära Vasamuseet: Man börjar i en enskild händelse, och ett enskilt objekt, och broderar ut hela historien. Ur ett narrativt perspektiv kan man säga att man bygger utställningen runt en huvudperson. I utställningen om den svenska historien är det Sverige, alternativt svensken som är huvudperson. Det är för de flesta människor idag av allt att döma en ganska ointressant huvudperson. De ”stora berättelserna” är döda. Det finns nämligen inte EN historia att berätta, utan hur många som helst, lika många som det har funnits folk inom landets nuvarande gränser. Och de flesta kallade sig kanske inte ens svenskar. Jag uppmanar därför Historiska museet att börja jobba mer tematiskt. Titta på de företeelser som människor kan identifiera sig med. Vad är det som folk är intresserade av idag?

Men för att ta reda på det måste man befinna sig på samma arenor som användarna själva. Man måste komma ut ur det gula huset på Östermalm, och upprätta en dialog med de intresserade, entusiastiska och historieintresserade människorna. Det är de som sprider bilden av det historiska museet, och det är de som vet vad som gör historia intressant. Lars Amreus har gått ut som en twittrande museichef, vilket är fantastiskt bra, vågar resten av museet följa efter?

(not: jag har jobbat på Historiska museet mellan 2001 och 2006)