Henrik Summanen Rotating Header Image

museum

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

Nationalstaten och museet – en revision

Sveriges historia-utställningen Foto: Christer Åhlin/SHM

Jag har tidigare yttrat mig om nationalstatens framtida fall, bland annat här. Jag är knappast ensam om att ha åsikter i den här frågan, men det faktum att konceptet ”nation” alltmer försvagas kan inte längre ses som särskilt kontroversiellt, särskilt inte i globaliseringens och internationaliseringens tidevarv. Min uppfattning är att nationen uppstår med nationalismen någonstans under 1600-talet, pyr lite grand i skuggan av stora religiösa, politiska och kolonialistiska konflikter, för att sedan blossa upp ordentligt under 1900-talet i en katastrofal konsekvens av idiotisk användning av klassificering och kategorisering. Idag skvalpar nationalstaten vidare i termer som kulturrelativism uttryckt i lätt förvirrade åsikter som: den svenska kulturen finns egentligen inte, men till exempel den samiska, romska och judiska kulturen ska värnas.

Under 2010 har den svenska historien återigen iscensatts. Nu, precis som förra gången, i efterdyningarna av en ekonomisk kris. Det uttrycks i ultimat massmedial form som både museiutställning, bokverk och tv-serie i ett krampaktigt försök att göra den schitzofrena bilden av ”vår” historia rättvisa. En av de intressantaste delarna i det här är att det är Historiska museet i Stockholm som står för utställningsbiten. Efter att i många år ha hävdat att det egentligen inte finns någon ”svensk” historia, och att svenskarna kanske inte egentligen fanns, har man alltså bestämt sig för att återigen ge en bild av landplätten där vi som pratar svenska bor. Man anar att det här handlar om att man söker efter en upprepning av förra gången man presenterade den svenska historien, i början av 90-talet, då köerna ringlade långa utanför portarna.

Men den här gången har inte besökarskarorna varit lika månghövdade. Recensenterna har varit ganska snälla, men också ganska oentusiastiska. Vad är det egentligen som beskrivs i utställningen? Att tala om konceptet Sveriges historia idag är i mina ögon rätt konstigt, och att göra det på det sätt som Historiska museet är ännu konstigare. Jag tror att publiken känner av den här avigheten. Det passar liksom inte in längre, i det nutida samhället. Samtiden tittar med skepsis på denna arkaiska beskrivning av ”vi-et”, och låter det passera förbi ganska obemärkt i informationsflödena.

För det första: nationalstaten är en identifikator för allt färre. Sverige förknippas med natur, svenska språket, midsommarstång och sill med nubbe, men knappast någonting mer, eller större. Svenskheten har blivit en subkultur bland många, och i nätverkssamhället betraktar sig (uppenbarligen) folk mer som hårdrockare, affärsman, gothare eller frimärkssamlare än just svensk. Dessa subkulturer har alla framträdande internationella förtecken, och jag har faktiskt ganska svårt att hitta en subkultur idag som inte har det. Man har ju också jobbat för att få bort det av tradition svenska från samhället, de senaste decennierna har svenska flaggan blivit i allt högre grad förknippad med rasism och nationalism. Museerna, liksom politikerna och medierna, har i hög grad bidragit till detta. Så det är dubbelt upp för en svag nationalstat. Idag är det mest språket som förenar svenskar, och till viss del åsikter om demokrati och arbetsrätt.

Manuel Castells är en av de sociologer som har förutspått nationalstatens död, eller i alla fall förändring. Han menar att globaliseringen och det internationella ägandet, mediernas autonomi och det genomgripande i ny teknik, liksom den nya teknikens flexibilitet, bidrar till en försvagad nationalstat. Resultatet av att nationen inte längre kan kontrollera lika stora delar av staten, är att staten lämnar nationen. Vi kommer att se decentralisering, regionalisering och maktdelning. Makt, säger han, är inte längre beroende av kontroll över ett landområde, utan över kontrollen över ekonomiskt välstånd, vilket under 2000-talet kan röra sig fritt över världen. Även svenskar som Alexander Bard och Jan Söderqvist har skrivit intressanta inlägg om nationalstatens död i sina böcker, inledningsvis med ”Nätokraterna”.

Så varför är terraktottaarmén intressantare än den svenska historien? Jag tror att det handlar om vad man fokuserar på. Terraktottaarmén är en enskild lämning som kan brodera ut en hel samhällsbild. Man börjar i det lilla, tar fokus, och fortsätter ut i hela den kinesiska historien. Detsamma gäller förstås det extremt populära Vasamuseet: Man börjar i en enskild händelse, och ett enskilt objekt, och broderar ut hela historien. Ur ett narrativt perspektiv kan man säga att man bygger utställningen runt en huvudperson. I utställningen om den svenska historien är det Sverige, alternativt svensken som är huvudperson. Det är för de flesta människor idag av allt att döma en ganska ointressant huvudperson. De ”stora berättelserna” är döda. Det finns nämligen inte EN historia att berätta, utan hur många som helst, lika många som det har funnits folk inom landets nuvarande gränser. Och de flesta kallade sig kanske inte ens svenskar. Jag uppmanar därför Historiska museet att börja jobba mer tematiskt. Titta på de företeelser som människor kan identifiera sig med. Vad är det som folk är intresserade av idag?

Men för att ta reda på det måste man befinna sig på samma arenor som användarna själva. Man måste komma ut ur det gula huset på Östermalm, och upprätta en dialog med de intresserade, entusiastiska och historieintresserade människorna. Det är de som sprider bilden av det historiska museet, och det är de som vet vad som gör historia intressant. Lars Amreus har gått ut som en twittrande museichef, vilket är fantastiskt bra, vågar resten av museet följa efter?

(not: jag har jobbat på Historiska museet mellan 2001 och 2006)

Museerna, massmedierna och informationssamhället

Senaste programmet ”Medierna” i SR1 hade många intressanta vinklar på ett och samma problem, alla relaterade till nya medier och villkoren i informationssamhället. Först ut var kulturminister Lena Adelsohn-Liljerot som i ett tal har ifrågasatt public-service-bolagens sätt att tolka sitt uppdrag. Hon menar att det rimliga är att de i huvudsak står för den typ av kultur som inte finns i de övriga (kommersiella) bolagens utbud, vilket förvånar något, eftersom det här är en kulturminister med en moderat bakgrund. Annars brukar ju högersidan förespråka fri konkurrens, men i det här fallet har man öppnat för att förorda bredd, i min uppfattning strålande. Hon är förstås mycket försiktig, och vill inte säga vad som ska bort, bara säga att man måste titta mer på riktlinjerna.

Sedan har vi två inslag som handlar om att massmedierna får konkurrens (och eftersom det hela belyses från ett massmedialt perspektiv, framställs det naturligtvis som någonting otäckt, farligt och dåligt). Först inslaget om att Statsminister Fredrik Reinfeldt, som upplever sig felciterad i DN, helt enkelt via sin pressekreterare lägger ut intervjun i sin helhet på regeringens webbsida, så att alla som är intresserade kan gå in och läsa, och lyssna på vad han egentligen sade angående hyresrätternas vara eller inte vara i innerstaden. Det andra inslaget handlar om den bloggande och twittrande kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm. Här har tidningen Katrineholmskuriren gått till angrepp, och undrar om inte den här typen av kommunikation med medborgarna tar lite väl mycket tid från det ”riktiga” arbetet som kommunchef. Även här har den av massmedia ansatte personen lagt ut dialogen på webben, till deras stora förtret.

Medievärlden ser annorlunda ut idag än i det massmediala samhället. Var, när och hur någonting ska publiceras och komma allmänheten till godo ligger inte längre i händerna på tidningar, radio eller TV – de som av tradition håller i kontakten med omvärlden, och detta är uppenbarligen frustrerande. Men som man kan se av kulturministerns förvånandsvärt aggressiva utspel gentemot public-service är det ganska mycket i görningen. Hela samhällets sätt att distribuera information ändrar sig, och det går faktiskt ganska fort.

Det handlar ytterst om makt. Av tradition har makten varit placerad hos regering och riksdag, och medierna är satta som oberoende granskare av denna makt, ett uppdrag jag tycker att man i en del fall har anledning att fundera över, eftersom även mediernas styrelser sitter på stor makt ur ett informationistiskt perspektiv. Nu när det inte finns något primärt behov av att hålla sig god med massmedia, det går ju bra att nå ut med sin information ändå, behöver massmedierna styra om sin verksamhet. De är inte längre herre på täppan, utan måste erbjuda någonting annat än just den filtrerade informationen, till exempel analys, djup eller kontext. Här har man lite att fundera över på DN och Katrineholmskuriren.

Men public-service då? Ministerns påbud handlar om att de inte ska göra samma sak som alla andra. Det finns inte behov av detta längre nu när informationssamhällets regelverk sätter fördelarna med marknadsmässig konkurrens ur spel. Vi kan ju alla välja själva vad vi vill lyssna på, läsa eller titta på. När, var och hur som helst. Detta gör att det blir viktigare att vara smal, definierad och tydlig. Detta är mycket insiktsfullt av kulturministern, och kanske ett av hennes bättre uttalanden så här långt.

Men sammantaget har detta återverkningar inom alla verksamheter som bidrar till kunskapshantering och informationsspridning. Museerna, som är ett av mina favoritområden, är inte undantagna detta. Det vi ser är att makt är att stå för sin sak, att lägga ut den till allmän beskådan och exponering för allmänheten. Filtret är borta och alla som har någonting att säga kan nå ut med sin sak, och det blir lättare ju fler som tycker att det man säger är intressant, trovärdigt och viktigt. Jag tycker att museerna borde börja titta på hur massmedia agerar just nu, och tänka på sin roll som kunskapsnav, förmedlare och historisk bevarare. Vad är viktigt?

Min uppfattning är att museerna måste renodla sin trovärdighet (annars kommer ingen att lyssna), de måste spetsa till sin kompetens (allt som inte går att läsa på Wikipedia, måste ju museerna täcka upp för) och de måste göra sig intressantare (annars kommer de inte att nå fram i informationsbruset). Detta är en jätteutmaning. Om man lägger till att man måste vara aktiva på de arenor där användarna finns – som sociala media, diskussionsforum och bloggar – då har vi en helt ny typ av samhällsfunktion: museet som gör sin plats i samhället, snarare än museet som är i samhället.

Strategier för digitalt bevarande

Vem hittade dig, lille vän?

Om man ska förutsätta att det digitala samhället, eller informationssamhället, kommer att slå igenom för fullt inom överskådlig tid, så behöver man också fundera över hur detta påverkar de bevarandeinstitutioner vi har, till exempel museer och arkiv. Det som är kännetecknande för informationismen är att betydelsebärande information kring föremål och företeelser värderas upp, tillsammans med tillgängligheten till denna information. Mängden kontextualiserande information skapar mening och sammanhang, och utgör i det stora hela ett facit på hur användbar informationen i sig är. I den framtid vi ser framför oss är de ihopbyggda informationsresurserna själva basen för all kunskapsförmedling, det kluriga är att se vad som händer med bevarandestrategin i det här scenariot.

Digitalisering

Vad innebär det att främja ett ”levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas” inom informationssamhället? Det pratas ju en hel del om digitalisering – att överföra de analoga källorna till digitala. Detta är relativt enkelt för arkiven och biblioteken, liksom för medieföretag som radio och TV. Kulturarvsinstitutionerna har lite mer problem, eftersom det som ska vårdas och bevaras inte fullt ut låter sig översättas till ettor och nollor på samma sätt. Föremålen har ett egenvärde och kan inte representeras av något annat (än så länge). Just nu lägger man mycket fokus på själva digitaliseringen, men ganska lite på att upprätthålla informationen som beskriver det man har digitaliserat: så kallad metadata.

Metadata, eller information om information, är det viktigaste som finns i informationssamhället. Eftersom det finns så mycket information, måste man låta maskinerna sålla i högarna. Och förutsättningen för detta är att informationen är förberedd för sållning, det vill säga är metadatamärkt. Men metamärkningen gör så mycket mer än bara sammanfattar själva föremålet. Ur ett informationistiskt perspektiv kan man säga att det är metamärkningen som skapar själva kontexten till resursen, som sätter det på kartan och som skapar dess mening.

Att skapa sammanhang är att bevara

I informationssamhället är nämligen kontexten allt. Ett föremål utan någon form av nätverksanknytning, utan några länkningar eller några metabeskrivningar blir fullkomligt oanvändbart. Man vet inte var det kommer ifrån, och man vet inte varför. Man vet inte ens vem som kan veta någonting. När man digitaliserar föremål på till exempel museer blir det därför extremt viktigt att man överför all information som föremålet i fråga är kopplat till, också till det digitala systemet. Det är första steget till att skapa mening i långsiktigt bevarade av kulturarvet. Det kommer att behöva tillföras mängder med information, men det är gott nog om man börjar med det man redan har.

Men resurserna måste gå att använda också. Och för att använda informationsresurser idag och i framtiden krävs vissa förutsättningar. Dessa sammanfattas enklast som tillgänlighet och standardisering. Tillgänglighet är möjligheten för vem som helst att via Nätet använda resursen – det ska alltså inte ligga i en egen databas bakom brandväggar och andra informationsskydd. Standardisering innebär att vi ser till att prata samma språk: det vill säga att resursernas uppmärkning kan förstås och användas av andra (och helst av allt av maskiner) eftersom själva begreppen som används för att märka upp också har beskrivits i distribuerade informationsresurser.

Vad är viktigt?

Så ett framtida bevarandeperspektiv kan beskrivas i termer som kontextualisering, tillgänglighet och standardisering. I nuläget kämpar de flesta kulturinstitutioner med ett av dessa tre ben, nämligen tillgänglighet – att få upp samlingarna på webben. Men för att skapa förutsättningar för användande och bevarande behöver man rikta in sig i allt högre grad på att beskriva föremålen utifrån standardiserade och distribuerade måttstockar.

Den digitala informationen är meningslös utan sammanhang, och det är först när man har skapat sammanhanget och talat om för alla hur man gjort, som man kan betrakta de digitaliserade samlingarna som bevarande, i ordets rätta bemärkelse.