Henrik Summanen Rotating Header Image

museernas roll

Museer i en värld av förändring

Under 2014 och 2015 kommer regeringen att genomföra en översyn av den statliga museipolitiken. I underlaget nämns flera förändringar i samhället som motiverar till denna genomgång av museernas roll, och tidigt i dokumentet behandlas de stora förändringarna på kommunikationsområdet, det vill säga digitaliseringen. Det är intressant att regeringen tar detta grepp, och att den gör det just nu. Behovet är stort och museivärlden är väldigt splittrad i frågan. Förståelsen för att man skulle vinna väldigt mycket i termer av resurser på att samverka mer på framför allt det digitala området är låg.

Frågan är förstås inte ny heller. Jag har tidigare berört detta på denna blogg både en, två och tre gånger, men just nu håller jag på att förbereda ett seminarium till museernas och kulturmiljösektorns för i år gemensamma möte i Umeå, kallat “Vårmötet“, där frågan om vi i branschen faktiskt missar målet när vi inte i tillräckligt hög grad befinner oss på de nya digitala arenorna. Fullgör vi verkligen vårt uppdrag i samhället? Frågan om problem som skulle kunna tänkas uppstå om vi gjorde detta ska också behandlas.

För några veckor sedan medverkade jag i ett seminarium på Riksutställningar. I en intervju kopplad till seminariet fick jag tillfälle att prata lite om just denna fråga också, vid sidan av till exempel frågan om digitala infrastrukturer och appar. Intervjun finns på video:

Intervju för “Lek eller allvar”, Riksutställningar

Det är alltså många som ställer samma frågor just nu. På min önskelista är ett resonemang, och en analys, som inte nödvändigtvis bygger på de begrepp och strukturer som vi har idag – till exempel museer och utställningar – utan som istället bygger på på de funktioner dessa fyller i samhället. För att komma till rätta med problemen behöver man nog titta på inte bara på “museipolitiken” utan också på syftena med denna, och på institutionerna som sådana. Finns det kanske till och med andra sätt att tillgängliggöra vårt gemensamma arv, både i digital och fysisk form – där inte byggnader med gamla saker (i sin nuvarande form) är huvudfokus? Vore det inte möjligt att låta de centrala museerna vara någonting annat än förvaringslådor på dyr mark i centrala storstäder, och istället hålla så stora lokaler (även magasin) som möjligt öppna för allmänheten om de befinner sig centralt? Vore det inte möjligt att integrera en digital verksamhet i mycket högre grad med en traditionell museiverksamhet än vad som sker idag?

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

Om journalistens uppdrag – och lite Wikipedia

Det är mycket Wikipedia just nu. Förutom att Riksantikvarieämbetet har beslutat sig för att anställa en Wikipedian in residence, så har även Norsk kulturråd valt att inleda ett samarbete med Wikipedia. Wikimedia är namnet på organisationen som driver Wikipedia-sajten i Sverige. Även här har det hänt ganska mycket, bland annat har en GLAM-ansvarig anställts. GLAM står för Galleries Libraries Archives Museums, och handlar alltså i första hand om att samordna kulturen i relation till Wikipedia.

När det händer mycket börjar det också dyka upp motreaktioner. Den mest negativa skrevs av författaren Maja Hagerman som i en kolumn i Dagens Nyheter kallar Wikipedia för “Breiviks privata universitet”. Det är mycket som kan sägas om Hagermans uppfattningar om Wikipedia, men det grundläggande tror jag är att hon utgår från ett analogt paradigm i sin betraktelse. I en värld där det alltid är någon som går i god för källan (ett förlag, en producent, en finansiär etc) är det osannolikt att någon skulle vilja lägga pengar på rena dumheter – då kostar det ju att sprida information – men idag (inom ett digitalt paradigm) kan alla publicera sig helt utan mellanhänder. Det hon inte tar upp är att det förstås finns en förändring inte bara gällande hur man sprider information i ett digitalt samhälle, utan också i hur man använder den. Att gå till källan har aldrig varit så aktuellt som nu, och särskilt inte på Wikipedia – som ju kräver externa referenser för informationen som läggs in.

Sen det här med journalistens framtid i en digital värld. Hagerman skriver så här:

Ändå hör man sägas ibland att det inte kommer att behövas några journalister i framtiden eftersom informationsspridningen blir allt öppnare.

Jag har svårt att få ihop hur den här meningen är tänkt att fungera i resonemanget. Ska jag tolka den som att journalisters roll bara är att sprida information? Det är nog få journalister som håller med om att så är fallet. Tvärt om så är tanken med en journalistkår att granska makten, analysera och förklara skeenden som annars blir väldigt oklara för gemene man. Detta är av största vikt i ett informationssamhälle eftersom mängden tillgänglig information är ett problem – som avnämare måste man veta vem man kan lita på. Tyvärr är stora delar av journalistiken undermålig idag, särskilt på tidningar som Aftonbladet som dagligen publicerar strunt som vem som helst kan hitta på Flashback, men tyvärr går även tidningar som DN i samma riktning – bort från analys och reportage, och mot sensation. Kanske handlar det om att jaga läsare. Jag tror att man gör en kortsiktig vinst (man når ju de som ännu inte har hittat till Flashback), men en långsiktig förlust (man tappar bort alla nya läsare som hellre vänder sig till seriösa bloggare, t ex Ajour). Inte ens när journalistförbundets ordförande får bre ut sig nämns detta, utan istället är fokus på problemen i icke-demokratier.

Frågan kring om det är bra eller dåligt med Wikipedia dök också upp i Radio1s program Online, där undertecknad tillsammans med Leo Vallentin och Jan Ainali gav motbilden till Björn Häger, som var något mer negativ. Den som lyssnar på programmet kommer att få en god sammanställning av hur Wikipedia fungerar idag, och av hur myndigheter och andra organisationer använder sajten som en del av sin infrastruktur för att fullfölja sitt uppdrag.

Den sammanlagda känslan är dock att samhället på det stora hela har börjat acceptera Wikipedia som en informationskälla som är här för att stanna. Men det verkar finnas en hel del barnsjukdomar, och frågan är om det är mediat i själv (Wikipedia) det är fel på, eller om det är metoderna för användningen det är fel på? Är det fel på alla bilar som kör för fort, om jag cyklar på en motorväg?

Ett postdigitalt kulturarv?

I sin eminenta skrift “Det postdigitala manifestet” (2009) listar Rasmus Fleischer något som skulle kunna kallas en konsekvensanalys av hur digital information fungerar tillsammans med människor. Jag tänker inte dra hela innehållet här, det bör man göra på egen hand, men måste ändå ge en kort introduktion till denna idévärld, som också har konsekvenser för övrig kultur.

Det idébärande materialet handlar i första hand om att digital information går i riktning mot att bli allerstädes närvarande, det mesta i boken exemplifieras med musik:

“Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. ” (sid 13)

När överflödet överväldigar faller fokus över på urval. I vilka situationer äger musik rum? När det inte längre är en produkt man kan köpa som plastbit, och stoppa in i sin cd-spelare, hur fungerar då “lyssnandet”? Fleischer konstaterar att musik äger rum i spänningsfältet mellan ansvar och ansvarslöshet. När ingen tar ansvar för den musik som spelas är det, menar han, tveksamt om man kan prata om att musik äger rum, då pratar vi snarare om skval. Motsatsen är att alla tar ansvar – ett hypotetiskt tillstånd – och en vördnadsfylld tystnad uppstår. Normen är placerad någonstans däremellan, där någon DJar på ett dansgolv, eller någon framför en låt inför publik. Den springande punkten är närvaro. Att offra tid och tanke.

Så hur kan man med samma resonemang föreställa sig ett postdigitalt kulturarv? Vad händer när all kulturarvsinformation är allderstädes närvarande och tillgänglig? Det är sannolikt något längre dit idag, jämfört med musiken, för kulturarvsinformationen har inte alls samma verkshöjd som musiken. Det är mycket lite hos en (digitaliserad) stenyxa som talar för sig själv. Den måste omhuldas av en tolkning, en berättelse om hur den har använts, för att bli någonting. För att den ska äga rum.

Så var äger kulturarvet rum? Eller, kanske mer korrekt framställt: var äger historien rum i den här typen av samhälle?  Sannolikt på de platser där flera olika människor ägnar sig åt att sammanfoga de olika fragmenten från historia till en begriplig helhet, eller en någorlunda begriplig delmängd. Man kan föreställa sig ett nät av information, där avhandlingar och populärhistoriska böcker, och filmer, står i ena änden av spektrat, och ren rådata, som föremål på ett museum eller information om en fornlämning står i andra. Allt sitter ihop i ett digitalt nätverk, och där i nätet rör sig människor som spindlar som håller fantasierna (i filosofisk mening) kring dessa objekt levande.

Med detta synsätt äger historia rum där den spelar roll i samhället. I alla diskussioner där man drar historiska paralleller, i alla klassrum där man diskuterar hur det var förr och på alla museer där man möts kring ett gammalt föremål, men också på alla forum där man diskuterar historia och alla rollspel som hanterar historiska perioder. Berättelserna om historien, det vill säga vårt ständiga återskapande av historien, är själva historien. Det är felaktigt att påstå att en historia existerar i en bok som ingen läser. Informationen måste användas för att finnas, och det är långt ifrån självklart att all information blir använd med det enorma och ständiga utbud som en digitaliserad kultur består av. Det är, som jag skrev i inledningen, en fråga om urval.

Här börjar det bli intressant. Vilket urval gör man på museerna? Varför är det vanligare med en utställning om vikingatiden än om förromersk järnålder? De fantasier som reproduceras har också en tendens att bli självreproducerande. Ju fler böcker om vikingatiden som finns, desto större sannolikhet att någon skriver ytterligare en bok med samma eller liknande tematik. Är det viktigare att urvalet representerar en samtidsaktualitet för att det ska vara relevant? Om så, med vilka argument stödjer man den åsikten?

Kanske borde man vända på steken, och säga att det som diskuteras mest i de digitala nätverken ska ställas ut på museerna? Är det ett sätt att möta relevanskriteriet? Hur gör man för att lyssna på de digitala nätverken?

Gör man det alls?

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

Ett konvergerande museum?

I sin fem år gamla bok Convergence Culture, tar MIT-forskaren Henry Jenkins upp mötet mellan nya media, och gamla. Jenkins menar att det generella mönstret är att digitala mediaformer påverkar användaren att i högre grad påverka det hon konsumerar. Filmentusiaster gör fan-films, skriver egna berättelser baserat på den värld favoritfilmen utspelar sig i och syr upp egna kostymer. Så här har det i och för sig alltid varit, menar Jenkins, men skillnaden med digitala media är att även fansen kan distribuera sina alster på i stort sett samma villkor som de professionella. Den stora bilden är att mediaföretagen börjar anpassa sig till större samverkan med fans och entusiaster, man bedömer detta som framtiden.

Man kunde förutse detta intressanta mönster i kollisionen mellan digitala användare och producenter redan i medieforskaren Marshall McLuhans syn på frågan under 1950-talet. Han uppfattade ett mönster av ändrat beteende hos användaren vid varje ny typ av mediaform, och noterade hur vi och samhället hela tiden formades utifrån media. T ex så formas bilden av kärnfamiljen runt bilden av tv-soffan. Utan tv, och det beteende mediat skapar, blir kärnfamiljen en mindre meningsfull enhet. Jenkins har utpekats som 2000-talets McLuhan, och det är sannolikt inte en helt felaktig åsikt.

Jenkins gör ett fantastiskt avslut i sin bok:

Welcome to convergence culture, where old and new media collide, where grassroots and corporate media intersect, where the power of the media producer and the power of the media consumer interact in unpredictable ways. Convergence culture is the future, but it is taking shape now. (Jenkins 2006:270)

Byt nu ut media producer mot museum, och media consumer mot besökare.

Så, om man följer Jenkins, de digitala mediaformerna påverkar just nu samhällets syn på vad man som användare kan göra, och vad som är default i relation till olika mediaformer. Den nya medborgaren är i första hand en aktör, stöpt av datorspel, internetforum, fan-kultur och andra icke-passiva umgängesformer. Hur kommer hon att se på museet? Ett museum är i grund och botten en massmedial företeelse, en plats dit man går och får reda på hur det var förr (ungefär). Det må vara olika berättelser olika decennier, men det är likväl en samlad uppfattning kring museet som samhällsfunktion. Hur kommer en generation som är uppvuxen med uppfattningen att de kan agera och påverka media att möta denna typ av institutioner? Var får de berätta om stenåldern? Hur kan deras möte med konsten ske, inte på villkor kring att “jag berättar något som jag vet och som du inte vet” utan “jag möter dig och tillsammans möter vi konsten”?

Så länge museerna fortsätter att vara kolosser som berättar en historia (eller flera) om hur det var förr för sin publik, så faller de inom ramarna för traditionell massmedia. Jag ser ett stort behov av att museerna (eller snarare deras personal) behöver möta sin publik på de arenor som berör ansvarsområdena. Hur många museitjänstemän hänger på Flashbacks historieforum - där de populära trådarna får över tusen inlägg, och över 100.000 visningar? Jag känner ingen, och ingen som hänger på andra webbforum heller, och jag uppfattar detta som mer eller mindre ett generalfel från museernas sida. Museivärlden måste inse att platsen där man diskuterar om vår historia, konst eller något annat av museernas ansvarsområden, är en annan plats än de egna lokalerna, och börja ta sitt uppdrag på allvar.

Jenkins berättar själv i denna video:

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.

Museerna, massmedierna och informationssamhället

Senaste programmet ”Medierna” i SR1 hade många intressanta vinklar på ett och samma problem, alla relaterade till nya medier och villkoren i informationssamhället. Först ut var kulturminister Lena Adelsohn-Liljerot som i ett tal har ifrågasatt public-service-bolagens sätt att tolka sitt uppdrag. Hon menar att det rimliga är att de i huvudsak står för den typ av kultur som inte finns i de övriga (kommersiella) bolagens utbud, vilket förvånar något, eftersom det här är en kulturminister med en moderat bakgrund. Annars brukar ju högersidan förespråka fri konkurrens, men i det här fallet har man öppnat för att förorda bredd, i min uppfattning strålande. Hon är förstås mycket försiktig, och vill inte säga vad som ska bort, bara säga att man måste titta mer på riktlinjerna.

Sedan har vi två inslag som handlar om att massmedierna får konkurrens (och eftersom det hela belyses från ett massmedialt perspektiv, framställs det naturligtvis som någonting otäckt, farligt och dåligt). Först inslaget om att Statsminister Fredrik Reinfeldt, som upplever sig felciterad i DN, helt enkelt via sin pressekreterare lägger ut intervjun i sin helhet på regeringens webbsida, så att alla som är intresserade kan gå in och läsa, och lyssna på vad han egentligen sade angående hyresrätternas vara eller inte vara i innerstaden. Det andra inslaget handlar om den bloggande och twittrande kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm. Här har tidningen Katrineholmskuriren gått till angrepp, och undrar om inte den här typen av kommunikation med medborgarna tar lite väl mycket tid från det ”riktiga” arbetet som kommunchef. Även här har den av massmedia ansatte personen lagt ut dialogen på webben, till deras stora förtret.

Medievärlden ser annorlunda ut idag än i det massmediala samhället. Var, när och hur någonting ska publiceras och komma allmänheten till godo ligger inte längre i händerna på tidningar, radio eller TV – de som av tradition håller i kontakten med omvärlden, och detta är uppenbarligen frustrerande. Men som man kan se av kulturministerns förvånandsvärt aggressiva utspel gentemot public-service är det ganska mycket i görningen. Hela samhällets sätt att distribuera information ändrar sig, och det går faktiskt ganska fort.

Det handlar ytterst om makt. Av tradition har makten varit placerad hos regering och riksdag, och medierna är satta som oberoende granskare av denna makt, ett uppdrag jag tycker att man i en del fall har anledning att fundera över, eftersom även mediernas styrelser sitter på stor makt ur ett informationistiskt perspektiv. Nu när det inte finns något primärt behov av att hålla sig god med massmedia, det går ju bra att nå ut med sin information ändå, behöver massmedierna styra om sin verksamhet. De är inte längre herre på täppan, utan måste erbjuda någonting annat än just den filtrerade informationen, till exempel analys, djup eller kontext. Här har man lite att fundera över på DN och Katrineholmskuriren.

Men public-service då? Ministerns påbud handlar om att de inte ska göra samma sak som alla andra. Det finns inte behov av detta längre nu när informationssamhällets regelverk sätter fördelarna med marknadsmässig konkurrens ur spel. Vi kan ju alla välja själva vad vi vill lyssna på, läsa eller titta på. När, var och hur som helst. Detta gör att det blir viktigare att vara smal, definierad och tydlig. Detta är mycket insiktsfullt av kulturministern, och kanske ett av hennes bättre uttalanden så här långt.

Men sammantaget har detta återverkningar inom alla verksamheter som bidrar till kunskapshantering och informationsspridning. Museerna, som är ett av mina favoritområden, är inte undantagna detta. Det vi ser är att makt är att stå för sin sak, att lägga ut den till allmän beskådan och exponering för allmänheten. Filtret är borta och alla som har någonting att säga kan nå ut med sin sak, och det blir lättare ju fler som tycker att det man säger är intressant, trovärdigt och viktigt. Jag tycker att museerna borde börja titta på hur massmedia agerar just nu, och tänka på sin roll som kunskapsnav, förmedlare och historisk bevarare. Vad är viktigt?

Min uppfattning är att museerna måste renodla sin trovärdighet (annars kommer ingen att lyssna), de måste spetsa till sin kompetens (allt som inte går att läsa på Wikipedia, måste ju museerna täcka upp för) och de måste göra sig intressantare (annars kommer de inte att nå fram i informationsbruset). Detta är en jätteutmaning. Om man lägger till att man måste vara aktiva på de arenor där användarna finns – som sociala media, diskussionsforum och bloggar – då har vi en helt ny typ av samhällsfunktion: museet som gör sin plats i samhället, snarare än museet som är i samhället.

Det obekväma museet

Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.

Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.

Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.

Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.

Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?),  och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.

Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.