Henrik Summanen Rotating Header Image

museer

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Ett konvergerande museum?

I sin fem år gamla bok Convergence Culture, tar MIT-forskaren Henry Jenkins upp mötet mellan nya media, och gamla. Jenkins menar att det generella mönstret är att digitala mediaformer påverkar användaren att i högre grad påverka det hon konsumerar. Filmentusiaster gör fan-films, skriver egna berättelser baserat på den värld favoritfilmen utspelar sig i och syr upp egna kostymer. Så här har det i och för sig alltid varit, menar Jenkins, men skillnaden med digitala media är att även fansen kan distribuera sina alster på i stort sett samma villkor som de professionella. Den stora bilden är att mediaföretagen börjar anpassa sig till större samverkan med fans och entusiaster, man bedömer detta som framtiden.

Man kunde förutse detta intressanta mönster i kollisionen mellan digitala användare och producenter redan i medieforskaren Marshall McLuhans syn på frågan under 1950-talet. Han uppfattade ett mönster av ändrat beteende hos användaren vid varje ny typ av mediaform, och noterade hur vi och samhället hela tiden formades utifrån media. T ex så formas bilden av kärnfamiljen runt bilden av tv-soffan. Utan tv, och det beteende mediat skapar, blir kärnfamiljen en mindre meningsfull enhet. Jenkins har utpekats som 2000-talets McLuhan, och det är sannolikt inte en helt felaktig åsikt.

Jenkins gör ett fantastiskt avslut i sin bok:

Welcome to convergence culture, where old and new media collide, where grassroots and corporate media intersect, where the power of the media producer and the power of the media consumer interact in unpredictable ways. Convergence culture is the future, but it is taking shape now. (Jenkins 2006:270)

Byt nu ut media producer mot museum, och media consumer mot besökare.

Så, om man följer Jenkins, de digitala mediaformerna påverkar just nu samhällets syn på vad man som användare kan göra, och vad som är default i relation till olika mediaformer. Den nya medborgaren är i första hand en aktör, stöpt av datorspel, internetforum, fan-kultur och andra icke-passiva umgängesformer. Hur kommer hon att se på museet? Ett museum är i grund och botten en massmedial företeelse, en plats dit man går och får reda på hur det var förr (ungefär). Det må vara olika berättelser olika decennier, men det är likväl en samlad uppfattning kring museet som samhällsfunktion. Hur kommer en generation som är uppvuxen med uppfattningen att de kan agera och påverka media att möta denna typ av institutioner? Var får de berätta om stenåldern? Hur kan deras möte med konsten ske, inte på villkor kring att “jag berättar något som jag vet och som du inte vet” utan “jag möter dig och tillsammans möter vi konsten”?

Så länge museerna fortsätter att vara kolosser som berättar en historia (eller flera) om hur det var förr för sin publik, så faller de inom ramarna för traditionell massmedia. Jag ser ett stort behov av att museerna (eller snarare deras personal) behöver möta sin publik på de arenor som berör ansvarsområdena. Hur många museitjänstemän hänger på Flashbacks historieforum - där de populära trådarna får över tusen inlägg, och över 100.000 visningar? Jag känner ingen, och ingen som hänger på andra webbforum heller, och jag uppfattar detta som mer eller mindre ett generalfel från museernas sida. Museivärlden måste inse att platsen där man diskuterar om vår historia, konst eller något annat av museernas ansvarsområden, är en annan plats än de egna lokalerna, och börja ta sitt uppdrag på allvar.

Jenkins berättar själv i denna video:

Rörlig bild i informationssamhället, del 1: Nya grundförutsättningar

Vårt samhälle är satt i gungning av den snabba rörelsen in i den digitala informationskulturen. I nuläget, 2011, befinner vi oss med ena benet i den analoga, massmediala, samhällsyttringen, och det andra benet i ett digitalt informationistiskt paradigm. Dessa två samhällsformer fungerar dåligt tillsammans och dagens samhälle är därför präglat av konflikter som uppstår i brytpunken, till exempel rättighetsfrågor, integritetsfrågor, distributionsfrågor och ansvarsfrågor.
Jag tänkte inledningsvis ge en bild av informationssamhället, som det brukar beskrivas inom sociologi och teknikforskning. Mina huvudsakliga källor är Manuel Castells, som fått stort genomslag med sina teorier kring nätverksamhället, de två provokatörerna Bard och Söderqvist som anlagt ett i huvudsak liberalt perspektiv på den nya tiden, och Bjereld och Demkert som anlägger ett vänsterperspektiv på samma frågor. Det är värt att notera att dessa teoretiker, trots politiskt olika ståndpunkter, beskriver det kommande samhället på mycket likartat sätt. Ytterligare perspektiv tar jag in från Pelle Snickars antologier gällande informationssamhället: The Youtube Reader och Efter the Pirate Bay, Kevin Kellys What Technology Wants, och Tim Wus The Master Switch. Metoden är att låta bilden av informationssamhället möta bilden av digital bildkultur. I texten använder jag begreppen Nätverksamhälle och Informationssamhälle mer eller mindre utbytbart.

Grundförutsättningar i informationssamhället

Idag kan det vara svårt att ta till sig koncepten kring informationssamhället, eftersom vi befinner oss i en verklighet med hårt rotade föreställningar om “sanningar” som egentligen tillhör en annan samhällsform: den massmediala. Därför är det enklare att inledningsvis beskriva massmediasamhället, och sedan tala om varför informationssamhället inte motsvarar detta.
I det massmediala samhället utgår vi från att det finns en en-till-många relation gällande all informationsdistribution. Anledningen till detta är att distributionen består av fysiska objekt (t ex DVD) eller centralt utsänd information (t ex Radio och TV). Paradigmet inbegriper alltid en redaktionell bearbetning av informationen, i varierande grad, och en lagstiftning som hanterar detta: ansvarig utgivare samt rättighetsapparat för att upphovsmännen ska få ersättning för nyttjandet av sina verk. Centralt i modellen är att man säljer information, antingen i form av publikt efterfrågad information som tv-program, eller i form av reklam som publiken normalt sett inte vill ha, men som produktägaren vill ha och betalar för. Gällande rörlig bild så har det massmediala samhället egenheten att bilden alltid är kontrollerad och redigerad, vilket hör samman med att både produktionen är dyr, och att distributionen kräver resurser och utbyggda distributionsnät.

Nya informationsproducenter

I informationssamhället är rörlig bild billig att producera, och enkel att distribuera via Nätet. Resultatet är att det inte krävs stora bolag för att producera rörlig bild, och att vi därför ser en stor (och ökande) mängd informationsproducenter (vilka tillika är informationsdistributörer). Rättighetssystemen pressas hårt, det är ju inte bara filmbolagens rättigheter som ska upprätthållas, utan alla enskilda skapare av verk har lagen på sin sida gällande hur deras material används. Ett informationssamhälle i full blom låter dock all information flöda fritt i de digitala nätverken, och möjligheterna att kontrollera detta flöde måste bedömas som mycket liten, och i allt högre grad minskande. Här kommer jag därför att utgå ifrån en samhällsmodell där copyright är betydligt mindre kraftfull än idag, beskriven i Smiers (2005). Detta därför att det inte kan bedömas som sannolikt att copyright och patent har samma ställning om några decennier, som det har idag. Jag är medveten om att detta idag är ett mycket kontroversiellt ämne, men tror ändå att det är mer meningsfullt att diskutera rörlig bild i informationssamhället i avsaknad av copyright-problematiken. Det kan vara värt att notera i detta sammanhang, att immaterialrätt som koncept är knappt 150 år gammalt, och kanske bör ses som en parentes i rättshistorien, snarare än som en otvetydig sanning (en extensiv diskussion om ämnet finns i Snickars och Andersson 2010).

Maktcentra i informationssamhället

Men informationssamhället rymmer även andra särdrag. En nätverkskultur har andra maktcentra än det massmediala samhället. I den senare är makten koncentrerad till den som har makten över informationsdistributionen samt makt över rörliga medel, men i ett nätverksamhälle är makten koncentrerad kring noderna i nätverken, och på gränsen mellan nätverken (Castells 2009, Bard och Söderqvist 2000). Det är viktigt att komma ihåg att den nya tidens nätverk alltid har existerat, även i en hierarkisk massmedial samhällsmodell, men i nätverksamhället spelar nätverken en större roll än tidigare, trots att hierarkierna förstås kommer att finnas kvar. Ytterligare en faktor som tillmäts större värde i nätverksamhället är händelserna – man talar om en event-kultur. När den vardagliga mötesplatsen i allt högre grad befinner sig i den virtuella verkligheten, fokuserar man sig på konserter, festivaler och andra typer av evenemang. Till detta kommer också att informationssamhället är betydligt snabbare än det massmediala. Den normala jämförelsen är datorprogrammet som exekverar kod i samma ögonblick som den mottager den data det ska behandla. Informationssamhället kan därför sägas vara omedelbart till sin natur (Castells 2009:35). Denna omedelbarhet kan spåras i hur snabbt vi förväntar oss svar på ett SMS, hur snabbt vi förväntar oss svar på en fråga via en google-sökning eller hur länge vi förväntas orka vänta på en nedladdning från Internet. Det ekonomiska perspektivet på samma fråga rör skillnaden mellan att framställa en produkt – något som tar tid, och att tillhandahålla en tjänst – vilket sker mer eller mindre omedelbart. En sista tydlig skillnad mellan det massmediala och det informationistiska samhället handlar om geografisk distribution. Informationssamhället ser egentligen inga gränser, utan är globalt till sin natur, här finns de multinationella företagen, Internet och nätverk som spänner över hela jorden. Regionindelade DVD-spelare är redan, trots att de bara har några få år på nacken, hopplöst utdaterade. Det finns med andra ord flera linjer som delar av ett äldre, produktbaserat lokalfokuserat massmedialt samhälle, från ett nyare, digitalt och globalt, tjänstebaserat samhälle.

Men i detta nya fria och transparenta samhälle finns också en gammal trend gällande informationsteknologi, som inte har släppt taget vad vi kan se idag. Det ser historiskt sett ut som att en ny informationsteknik följer något som Tim Wu kallar “the cycle”, som beskrivs som en generell riktning från hobby till industri, från fri öppen distribution till strikt kontrollerat monopol eller kartell och från öppet system till slutet system, en utveckling som gäller telefoni, radio, tv, film och nu även Internet (Wu 2010, Castells 2009:74). När dagens samtliga mediaformer snabbt flyttar över verksamheten mot Nätet, i det som man brukar kalla konvergens, blir den affärsmässiga kontrollen över detta område allt viktigare.

(Referenser läggs ut i samband med del 3)

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.

Museerna i nätverkssamhället – deltagarkultur?

En fråga som är het just nu i museisvängen verkar handla om hur man skapar delaktighet. Jag är osäker på exakt vad man menar med detta eftersom det, beroende på vem det är som pratar, kan betyda väldigt olika saker. Men jag tänkte ändå försöka göra en liten poäng av skillnaden mellan museet ur ett massmedialt perspektiv, och museet ur ett nätverksperspektiv.

Massmedia utgår från premissen att all information samlas ihop på ett ställe, kondenseras, bearbetas och paketeras, för att sedan distribueras ut till mottagarna. I en massmediakultur kan man med rätta tala om sändare och mottagare, och i kommunikationsmodellen ingår att det blir “brus” mellan dem, med effekten att mottagaren inte förstår vad sändaren menar. I ett massmedialt samhälle koncentreras makten till den som har kontrollen över informationsdistributionen, till exempel tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförläggare. Så länge detta är kanalerna med vilka man når ut till medborgarna, kan man kontrollera vilken information de får, och därmed sätta agendan för deras tankeverksamhet. Detta är anledningen till att så många diktaturer fruktar det fria ordet, och tar kontroll över medierna.

Men även inom demokratier får man problem med ett massmedialt samhälle, eftersom det blir stora medieföretag som till slut sitter på möjligheterna att avsätta, eller hylla, ministrar och andra makthavare. Vi ser lysande exempel på just detta nu, i Berlusconis Italien, och i USA, där Kongressens representanter är tungt belastade av ägande i olika mediakoncerner.

Ryttarfiguren i Medeltidsmuseets utställning

Ett museum som agerar utifrån ett massmedialt perspektiv, där utställningen är ett sätt att “sända” ut material till medborgarna, får uppenbara problem i dagens samhälle. Vi är förvisso fortfarande väldigt beroende av massmedia, och där finns stort genomslag. Men vi rör oss samtidigt in i en helt ny mediabild, där de nya snabba digitala verktygen på webben – som Twitter, RSS-flöden och andra aggregerande informationsstrukturer dominerar. Det handlar om ett nytt samhälle, där inte massmedia längre har någon makt, och som normalt sett kallas informationism.  Informationssamhället har vissa karaktäristika, ett av dessa är att det hänger tätt ihop med konceptet nätverkssamhälle. Det är nämligen genom nätverken man får sin information istället för genom massmedia. Man väljer helt enkelt vilka informationsflöden man vill lyssna till, utifrån sin egen bedömning om deras trovärdighet, kompetens eller rolighet. Och en inte helt oviktig sak i sammanhanget är att det är helt omöjligt för en central kraft att kontrollera dessa informationsflöden. Nätverkssamhället är med andra ord diktaturens mardröm – vilket vi kan se idag i till exempel Libyen och Egypten.

Museer är ett massmedialt fenomen. De dyker upp i stor skala under slutet av 1800-talet och dominerar hela 1900-talet. De har, via sina utställningar, hela tiden använts för att skapa ideologier åt medborgarna. Museerna visar upp den bild av historien som passar den, i sin samtid. På det viset är museerna nationella skattkammare under en nationalromantisk tid, rasideologiska åsiktsmaskiner under 30- och 40-talen och postkoloniala tankesmedjor under 90- och 00-talen. Den springande punkten är att det är politikerna som styr vad som ska sägas, med hjälp av direkta direktiv eller indirekta, som att styra bidragsflöden till olika projekt som passar in i tiden.

Ändrat beteende för museerna?

Men hur ska då ett museum agera i ett informationssamhälle? På vilket sätt tar museerna steget in i nätverken och slutar att vara en åsiktsreproducerande massmedial samhällsfunktion för maktutövning? Min uppfattning är att det här handlar om precis det jag inledde med: Delaktighet. Om man jobbar med sina nätverk, jobbar man med de medborgare som är intresserade av frågan. Man fångar upp de som brinner för något, som har entusiasm, och som mer än gärna använder lite åt sin fritid åt att hjälpa en kulturinstitution.

Ett bra nyligt exempel är Stockholms Medeltidsmuseum, som under sin tre år långa ombyggnation stod för ett omfattande nätverkande inom medeltidskretsar. Dräkterna som syddes nya till figurerna konstruerades av personer från reenactmentrörelsen (kan kanske ta mer om detta en annan gång, men det handlar om att konkret återskapa tidsperioder), liksom rustningar och andra rekonstruktioner. På det här viset fick Medeltidsmuseet tillgång till rustningssmeden Albert Collins hela europeiska nätverk när det gäller hur man smider en rustning på medeltida vis. För Albert resulterade det i uppdrag i Spanien, och för medeltidsmuset att rustningen finns avbildad i en fransk tidsskrift om medeltiden. Och inte minst att den är gjord utifrån konstens alla regler. På samma sätt användes kontakter inom TV-media för att till en mycket ringa kostnad få ihop två kamerateam, hästar med ryttare och ett tjugotal statister i medeltida kläder, för att ta klipp som visas i utställningen. Museet bidrog med kläder och folk, tv-bolaget stod för kamera och annat kringarrangemang. Klippen användes senare i Sveriges Historia på TV4. Det gjordes också en reklamfilm för utställningen, som lades upp på Youtube. Den var vid utställningens start ett av de mest sedda klippen på Youtube Sverige, inom kulturområdet. Tricket visade sig vara att maila ut länken till alla kontakter i epostprogrammet. Det kallas nämligen bara spam, när det är oönskat.

Reklamfilmen för Medeltidsmuseets nya utställning

Det finns massor av liknande exempel. Om museerna utnyttjar sina nätverk blir de attraktivare – både för de inom nätverken, och de utanför. Därför är det viktigt att man slutar betrakta sig som en massmedial aktör, som sitter på en nyckel till medborgarnas tankeprocesser, och istället börjar arbeta tillsammans med de som är intresserade av det uppdrag museet ifråga har fått sig tilldelat.  Det finns ett annat ord för att släppa in de intresserade i skapandeprocesserna, och det är deltagarkultur. Men det är en lite annan historia.

Jag efterlyser alltså en större öppenhet från museernas sida! Sitt inte på kontoret och skriv manus till din utställning, utan ta in de som är intresserade av den fråga som du vill arbeta med och låt dem göra det. Efterlys fotografier som kan användas i utställningen på Internet. Sök föremål på Facebook. Jag lovar – det finns fler kontakter i nätverken än man kan ana till en början. Det viktiga är att man inte är rädd att utnyttja dem!

Varför har museerna missat den sociala webben?

Det går fort just nu, vad gäller webbens utveckling. Den är snart inne i sin tredje generation. För att ta en kort redovisning av hur man brukar beskriva webbens utvecklingsstadier:

Web 1.0 – länkning av sidor

Här har vi sidor som publiceras och länkas till andra sidor. Tänk HTML. Det är egentligen bara ett tillgänliggörande av dokument, och av de media som kan finnas i ett dokument, text och bild. Filer, som video och ljud, är dock inte sena att ansluta.

Web 2.0 – länkning av personer

Den sociala webben. Det börjar med möjligheten att kommentera det som folk skriver, och utvecklas via diskussionforum till bloggar och twitter. Ett evigt flöde av information i oändliga feedbackloopar. Här kan var och en göra sin röst hörd, och “finnas” i den digitala världen. Här finns sociala communities som Facebook, MySpace eller Lunarstorm. Här är vi nu.

Web 3.0 – länkning av data

Den semantiska webben. Hit har vi inte riktigt kommit än, utan det mesta befinner sig i någon slags experimentlåda. Precis som sociala webben behöver en viss kritisk användarmassa för att nå sin fulla potential, så gör också den semantiska webben det, det tog många år av fulländad teknik innan Facebook var ett faktum som alla räknade med. I den semantiska webben hjälper oss maskinerna att sålla i informationsflödena, och länkarnas robusta persistens och referensmaskineri gör hela webben till en enda stor databas.

På museifältet jobbar man hårt med webben, trots att man knappast har fått några för ändamålet tillskjutna nya medel. Men det är en mycket bra väg att nå ut till användarna. Så många museer var snabbt uppe med en webbsida som beskrev vad man gjorde på museet, hur man hittade dit, och vilka öppettider som fanns. Telefonkatalogsuppgifter, kort sagt, och så här såg läget ut ungefär 2003. Efter hand började allt fler lägga ut information som relaterade till de olika uppdrag museerna har, och man fyllde sina webbplatser med information som liknade artiklar eller böcker.

Sociala webben tar form och tar över

Samtidigt – ute i verkliga världen – började användarna koppla ihop sig i den sociala webben. Nyhetsgrupper över e-post konverterade till diskussionforum på webben, och så småningom till communities, där man hade en digital hemvist som man utgick ifrån i sina digitala möten, och aktiviteter. Här visade sig webben i en ny och kraftfull roll, som mötesplats.

Idag är webben en social arena där de flesta, dock inte alla, befinner sig. Men bland unga är det den naturliga platsen att stämma möten, diskutera och skapa sin identitet. Så sakteliga håller webbutvecklarna på att koppla ihop alla dessa källor, i form av artiklar, inlägg och diskussioner, till en enda jättebas av information. Och det är webb 3.0 – den semantiska webben. Och här hänger museerna med bra, det är gott om aktörer som har slutit upp bakom Riksantikvarieämbetets initiativ K-Samsök, som i praktiken skjutsar in museerna, med alla deras data, på den semantiska arenan.

Sociala webben + Museerna?

Men vänta nu – det har ju hänt någonting på vägen. Den sociala webben, den som utvecklades under hela 00-talet och som blev en del av de flesta unga svenskar liv, den verkar ju ha gått museerna spårlöst förbi. Finns det alls något museum som har tjänstemän som är aktiva på de digitala arenorna? Är historikerna från museerna ute på historieforumet Skalman? Är arkeologerna ute på Arkeologiforum? Var finns experterna när arkeologi diskuteras på Flashback? Hänger man med, som sin yrkesroll vill säga, i den utveckling vi har sett? Mitt intryck är ju ett lite småförvånat “nej”. Trots det uppenbart mycket kraftfulla verktyg de sociala medierna utgör, har man i hög grad från museernas sida valt att ignorera detta. Varför?

Jag har lite kort försökt få ihop några snabba funderingar kring orsakerna:

1) Museernas personal är i allmänhet äldre än de genomsnittliga internetanvändarna, och det handlar om okunskap inför den nya mötesformen

2) Museerna har valt att tolka sitt uppdrag inom ramarna för sin pågående verksamhet: pedagogerna ska vara verksamma på golvet i museet. Och experterna ska läsa böcker och svara på brev (snigelpost alltså).

3) Man är rädd för att bli kritiserad om man säger någonting på en officiell arena, informationen blir ju så långt exponerat för allmänheten att man riskerar att blotta sin egen okunskap i ämnet.

Det finns säkert fler. Hjälp gärna till. Sen kanske man kan ta en diskussion om hur museerna skulle kunna förflytta sitt uppdrag till de områden där användarna finns, och är verksamma: Webben.

Nationalstaten och museet – en revision

Sveriges historia-utställningen Foto: Christer Åhlin/SHM

Jag har tidigare yttrat mig om nationalstatens framtida fall, bland annat här. Jag är knappast ensam om att ha åsikter i den här frågan, men det faktum att konceptet ”nation” alltmer försvagas kan inte längre ses som särskilt kontroversiellt, särskilt inte i globaliseringens och internationaliseringens tidevarv. Min uppfattning är att nationen uppstår med nationalismen någonstans under 1600-talet, pyr lite grand i skuggan av stora religiösa, politiska och kolonialistiska konflikter, för att sedan blossa upp ordentligt under 1900-talet i en katastrofal konsekvens av idiotisk användning av klassificering och kategorisering. Idag skvalpar nationalstaten vidare i termer som kulturrelativism uttryckt i lätt förvirrade åsikter som: den svenska kulturen finns egentligen inte, men till exempel den samiska, romska och judiska kulturen ska värnas.

Under 2010 har den svenska historien återigen iscensatts. Nu, precis som förra gången, i efterdyningarna av en ekonomisk kris. Det uttrycks i ultimat massmedial form som både museiutställning, bokverk och tv-serie i ett krampaktigt försök att göra den schitzofrena bilden av ”vår” historia rättvisa. En av de intressantaste delarna i det här är att det är Historiska museet i Stockholm som står för utställningsbiten. Efter att i många år ha hävdat att det egentligen inte finns någon ”svensk” historia, och att svenskarna kanske inte egentligen fanns, har man alltså bestämt sig för att återigen ge en bild av landplätten där vi som pratar svenska bor. Man anar att det här handlar om att man söker efter en upprepning av förra gången man presenterade den svenska historien, i början av 90-talet, då köerna ringlade långa utanför portarna.

Men den här gången har inte besökarskarorna varit lika månghövdade. Recensenterna har varit ganska snälla, men också ganska oentusiastiska. Vad är det egentligen som beskrivs i utställningen? Att tala om konceptet Sveriges historia idag är i mina ögon rätt konstigt, och att göra det på det sätt som Historiska museet är ännu konstigare. Jag tror att publiken känner av den här avigheten. Det passar liksom inte in längre, i det nutida samhället. Samtiden tittar med skepsis på denna arkaiska beskrivning av ”vi-et”, och låter det passera förbi ganska obemärkt i informationsflödena.

För det första: nationalstaten är en identifikator för allt färre. Sverige förknippas med natur, svenska språket, midsommarstång och sill med nubbe, men knappast någonting mer, eller större. Svenskheten har blivit en subkultur bland många, och i nätverkssamhället betraktar sig (uppenbarligen) folk mer som hårdrockare, affärsman, gothare eller frimärkssamlare än just svensk. Dessa subkulturer har alla framträdande internationella förtecken, och jag har faktiskt ganska svårt att hitta en subkultur idag som inte har det. Man har ju också jobbat för att få bort det av tradition svenska från samhället, de senaste decennierna har svenska flaggan blivit i allt högre grad förknippad med rasism och nationalism. Museerna, liksom politikerna och medierna, har i hög grad bidragit till detta. Så det är dubbelt upp för en svag nationalstat. Idag är det mest språket som förenar svenskar, och till viss del åsikter om demokrati och arbetsrätt.

Manuel Castells är en av de sociologer som har förutspått nationalstatens död, eller i alla fall förändring. Han menar att globaliseringen och det internationella ägandet, mediernas autonomi och det genomgripande i ny teknik, liksom den nya teknikens flexibilitet, bidrar till en försvagad nationalstat. Resultatet av att nationen inte längre kan kontrollera lika stora delar av staten, är att staten lämnar nationen. Vi kommer att se decentralisering, regionalisering och maktdelning. Makt, säger han, är inte längre beroende av kontroll över ett landområde, utan över kontrollen över ekonomiskt välstånd, vilket under 2000-talet kan röra sig fritt över världen. Även svenskar som Alexander Bard och Jan Söderqvist har skrivit intressanta inlägg om nationalstatens död i sina böcker, inledningsvis med ”Nätokraterna”.

Så varför är terraktottaarmén intressantare än den svenska historien? Jag tror att det handlar om vad man fokuserar på. Terraktottaarmén är en enskild lämning som kan brodera ut en hel samhällsbild. Man börjar i det lilla, tar fokus, och fortsätter ut i hela den kinesiska historien. Detsamma gäller förstås det extremt populära Vasamuseet: Man börjar i en enskild händelse, och ett enskilt objekt, och broderar ut hela historien. Ur ett narrativt perspektiv kan man säga att man bygger utställningen runt en huvudperson. I utställningen om den svenska historien är det Sverige, alternativt svensken som är huvudperson. Det är för de flesta människor idag av allt att döma en ganska ointressant huvudperson. De ”stora berättelserna” är döda. Det finns nämligen inte EN historia att berätta, utan hur många som helst, lika många som det har funnits folk inom landets nuvarande gränser. Och de flesta kallade sig kanske inte ens svenskar. Jag uppmanar därför Historiska museet att börja jobba mer tematiskt. Titta på de företeelser som människor kan identifiera sig med. Vad är det som folk är intresserade av idag?

Men för att ta reda på det måste man befinna sig på samma arenor som användarna själva. Man måste komma ut ur det gula huset på Östermalm, och upprätta en dialog med de intresserade, entusiastiska och historieintresserade människorna. Det är de som sprider bilden av det historiska museet, och det är de som vet vad som gör historia intressant. Lars Amreus har gått ut som en twittrande museichef, vilket är fantastiskt bra, vågar resten av museet följa efter?

(not: jag har jobbat på Historiska museet mellan 2001 och 2006)