Henrik Summanen Rotating Header Image

metamärkning

Strategier för digitalt bevarande

Vem hittade dig, lille vän?

Om man ska förutsätta att det digitala samhället, eller informationssamhället, kommer att slå igenom för fullt inom överskådlig tid, så behöver man också fundera över hur detta påverkar de bevarandeinstitutioner vi har, till exempel museer och arkiv. Det som är kännetecknande för informationismen är att betydelsebärande information kring föremål och företeelser värderas upp, tillsammans med tillgängligheten till denna information. Mängden kontextualiserande information skapar mening och sammanhang, och utgör i det stora hela ett facit på hur användbar informationen i sig är. I den framtid vi ser framför oss är de ihopbyggda informationsresurserna själva basen för all kunskapsförmedling, det kluriga är att se vad som händer med bevarandestrategin i det här scenariot.

Digitalisering

Vad innebär det att främja ett ”levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas” inom informationssamhället? Det pratas ju en hel del om digitalisering – att överföra de analoga källorna till digitala. Detta är relativt enkelt för arkiven och biblioteken, liksom för medieföretag som radio och TV. Kulturarvsinstitutionerna har lite mer problem, eftersom det som ska vårdas och bevaras inte fullt ut låter sig översättas till ettor och nollor på samma sätt. Föremålen har ett egenvärde och kan inte representeras av något annat (än så länge). Just nu lägger man mycket fokus på själva digitaliseringen, men ganska lite på att upprätthålla informationen som beskriver det man har digitaliserat: så kallad metadata.

Metadata, eller information om information, är det viktigaste som finns i informationssamhället. Eftersom det finns så mycket information, måste man låta maskinerna sålla i högarna. Och förutsättningen för detta är att informationen är förberedd för sållning, det vill säga är metadatamärkt. Men metamärkningen gör så mycket mer än bara sammanfattar själva föremålet. Ur ett informationistiskt perspektiv kan man säga att det är metamärkningen som skapar själva kontexten till resursen, som sätter det på kartan och som skapar dess mening.

Att skapa sammanhang är att bevara

I informationssamhället är nämligen kontexten allt. Ett föremål utan någon form av nätverksanknytning, utan några länkningar eller några metabeskrivningar blir fullkomligt oanvändbart. Man vet inte var det kommer ifrån, och man vet inte varför. Man vet inte ens vem som kan veta någonting. När man digitaliserar föremål på till exempel museer blir det därför extremt viktigt att man överför all information som föremålet i fråga är kopplat till, också till det digitala systemet. Det är första steget till att skapa mening i långsiktigt bevarade av kulturarvet. Det kommer att behöva tillföras mängder med information, men det är gott nog om man börjar med det man redan har.

Men resurserna måste gå att använda också. Och för att använda informationsresurser idag och i framtiden krävs vissa förutsättningar. Dessa sammanfattas enklast som tillgänlighet och standardisering. Tillgänglighet är möjligheten för vem som helst att via Nätet använda resursen – det ska alltså inte ligga i en egen databas bakom brandväggar och andra informationsskydd. Standardisering innebär att vi ser till att prata samma språk: det vill säga att resursernas uppmärkning kan förstås och användas av andra (och helst av allt av maskiner) eftersom själva begreppen som används för att märka upp också har beskrivits i distribuerade informationsresurser.

Vad är viktigt?

Så ett framtida bevarandeperspektiv kan beskrivas i termer som kontextualisering, tillgänglighet och standardisering. I nuläget kämpar de flesta kulturinstitutioner med ett av dessa tre ben, nämligen tillgänglighet – att få upp samlingarna på webben. Men för att skapa förutsättningar för användande och bevarande behöver man rikta in sig i allt högre grad på att beskriva föremålen utifrån standardiserade och distribuerade måttstockar.

Den digitala informationen är meningslös utan sammanhang, och det är först när man har skapat sammanhanget och talat om för alla hur man gjort, som man kan betrakta de digitaliserade samlingarna som bevarande, i ordets rätta bemärkelse.