Henrik Summanen Rotating Header Image

kulturhistoria

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

Museerna, massmedierna och informationssamhället

Senaste programmet ”Medierna” i SR1 hade många intressanta vinklar på ett och samma problem, alla relaterade till nya medier och villkoren i informationssamhället. Först ut var kulturminister Lena Adelsohn-Liljerot som i ett tal har ifrågasatt public-service-bolagens sätt att tolka sitt uppdrag. Hon menar att det rimliga är att de i huvudsak står för den typ av kultur som inte finns i de övriga (kommersiella) bolagens utbud, vilket förvånar något, eftersom det här är en kulturminister med en moderat bakgrund. Annars brukar ju högersidan förespråka fri konkurrens, men i det här fallet har man öppnat för att förorda bredd, i min uppfattning strålande. Hon är förstås mycket försiktig, och vill inte säga vad som ska bort, bara säga att man måste titta mer på riktlinjerna.

Sedan har vi två inslag som handlar om att massmedierna får konkurrens (och eftersom det hela belyses från ett massmedialt perspektiv, framställs det naturligtvis som någonting otäckt, farligt och dåligt). Först inslaget om att Statsminister Fredrik Reinfeldt, som upplever sig felciterad i DN, helt enkelt via sin pressekreterare lägger ut intervjun i sin helhet på regeringens webbsida, så att alla som är intresserade kan gå in och läsa, och lyssna på vad han egentligen sade angående hyresrätternas vara eller inte vara i innerstaden. Det andra inslaget handlar om den bloggande och twittrande kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm. Här har tidningen Katrineholmskuriren gått till angrepp, och undrar om inte den här typen av kommunikation med medborgarna tar lite väl mycket tid från det ”riktiga” arbetet som kommunchef. Även här har den av massmedia ansatte personen lagt ut dialogen på webben, till deras stora förtret.

Medievärlden ser annorlunda ut idag än i det massmediala samhället. Var, när och hur någonting ska publiceras och komma allmänheten till godo ligger inte längre i händerna på tidningar, radio eller TV – de som av tradition håller i kontakten med omvärlden, och detta är uppenbarligen frustrerande. Men som man kan se av kulturministerns förvånandsvärt aggressiva utspel gentemot public-service är det ganska mycket i görningen. Hela samhällets sätt att distribuera information ändrar sig, och det går faktiskt ganska fort.

Det handlar ytterst om makt. Av tradition har makten varit placerad hos regering och riksdag, och medierna är satta som oberoende granskare av denna makt, ett uppdrag jag tycker att man i en del fall har anledning att fundera över, eftersom även mediernas styrelser sitter på stor makt ur ett informationistiskt perspektiv. Nu när det inte finns något primärt behov av att hålla sig god med massmedia, det går ju bra att nå ut med sin information ändå, behöver massmedierna styra om sin verksamhet. De är inte längre herre på täppan, utan måste erbjuda någonting annat än just den filtrerade informationen, till exempel analys, djup eller kontext. Här har man lite att fundera över på DN och Katrineholmskuriren.

Men public-service då? Ministerns påbud handlar om att de inte ska göra samma sak som alla andra. Det finns inte behov av detta längre nu när informationssamhällets regelverk sätter fördelarna med marknadsmässig konkurrens ur spel. Vi kan ju alla välja själva vad vi vill lyssna på, läsa eller titta på. När, var och hur som helst. Detta gör att det blir viktigare att vara smal, definierad och tydlig. Detta är mycket insiktsfullt av kulturministern, och kanske ett av hennes bättre uttalanden så här långt.

Men sammantaget har detta återverkningar inom alla verksamheter som bidrar till kunskapshantering och informationsspridning. Museerna, som är ett av mina favoritområden, är inte undantagna detta. Det vi ser är att makt är att stå för sin sak, att lägga ut den till allmän beskådan och exponering för allmänheten. Filtret är borta och alla som har någonting att säga kan nå ut med sin sak, och det blir lättare ju fler som tycker att det man säger är intressant, trovärdigt och viktigt. Jag tycker att museerna borde börja titta på hur massmedia agerar just nu, och tänka på sin roll som kunskapsnav, förmedlare och historisk bevarare. Vad är viktigt?

Min uppfattning är att museerna måste renodla sin trovärdighet (annars kommer ingen att lyssna), de måste spetsa till sin kompetens (allt som inte går att läsa på Wikipedia, måste ju museerna täcka upp för) och de måste göra sig intressantare (annars kommer de inte att nå fram i informationsbruset). Detta är en jätteutmaning. Om man lägger till att man måste vara aktiva på de arenor där användarna finns – som sociala media, diskussionsforum och bloggar – då har vi en helt ny typ av samhällsfunktion: museet som gör sin plats i samhället, snarare än museet som är i samhället.

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.