Henrik Summanen Rotating Header Image

kulturarv

Tardi och Paris historia

När jag var runt tio år bodde jag en sommar hos min farmor och farfar. De var bohemer, och trots att de liksom vi bodde i Sollentuna var jag där ganska sällan. En av dagarna skulle farmor köpa en filt och vi begav oss till Sollentuna centrum. När vi ändå var där gick vi in i bokhandeln där farmor tyckte att jag skulle välja ut några serietidningar som jag skulle få i present. Bara den idén var lite konstig för de hade inte i allmänhet särskilt gott om pengar. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag valde – det var säkert flera olika seriealbum, men ett av dem var Demonen från Eiffeltornet, av Jaques Tardi. Det faktum att detta var en vuxenserie, dessutom ganska otäck, som kanske inte skulle passa för en tioåring spelade ingen roll.

adeleblancsec02cpuv

Albumet hade en speciell plats i min bokhylla, och som alltid med barndomsminnen så har jag en speciell relation till platserna som avbildas. Med tiden kompletterade jag dessutom med de övriga albumen om Adéle Blanc-Sec av Tardi. De var, har jag i efterhand förstått, en veritabel exposé över kulturhistoriska byggnader, platser och fenomen i Paris, med fokus på det förra sekelskiftet. Här finns mysticism, galna vetenskapsmän, kolonialism, exotism, museer, skulpturer, kyrkogårdar och hemliga sällskap, allt uttryckt genom ett absurdt och samhällskritiskt persongalleri. Serierna är helt enkelt moderna klassiker.

Vad jag inte förstod då, och egentligen inte hade förstått förrän alldeles nyligen, är hur stor påverkan Tardis verk har gjort på det kulturhistoriska intresset för Paris och förra sekelskiftets Frankrike. De senaste åren har jag av olika anledningar varit mer i Paris än tidigare och har börjat se hur jag ofta känner igen platser, statyer och museer, inte för att jag har läst om dem i min utbildning, eller för att jag har sett dem på film eller böcker, utan för att de finns med i just Tardis serier.

Min egen vandring genom Paris har på senare år börjat bli en nostalgisk tripp till det sekelskifte som Adéle Blanc-Sec och hennes samtida huserade i. Där finns de berömda broarna, museerna och torgen, men också katakomberna, Eiffeltornet och teatrarna. Tardis Paris är som en surrealistisk dröm om en tid som egentligen aldrig har funnits. Det sena 1900-talets dröm om en redan då mytisk stad.

Dinosaur_skeleton,_Museum_national_d'histoire_naturelle,_Paris

Och jag är förstås inte ensam om att tycka detta. Alldeles nyligen gjordes en film om Adéle, och när jag nu besökte de komparativa samlingarna för paleontologiska studier, det vill säga skelettmuseet, kan man på översta våningen hitta en stor bild av Adéle och det spruckna dinosaurieägget som figurerar i Adéle och Odjuret. Det är uppenbarligen inte bara jag som håller Tardi högt när det gäller Paris historia.

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

Wikipedia är framtidens infrastruktur

På måndag kommer jag att sätta mig ner med frågan om hur vi på Riksantikvarieämbetet ska hantera Wikipedia. RAÄ har kommit långt i detta avseende, och ser Wikipedia som en del av den infrastruktur för information som vi alla använder. Detta ställningstagande har även Libris på Kungliga Biblioteket gjort. Men hur blev det så, att en ideell organisation på relativt kort tid seglade upp som den stora informationskällan på internet?

Det enkla svaret handlar om att det är den tillgängliga informationskällan (många andra allmänna informationskällor, som Nationalencyklopedin, är inlåsta bakom betalväggar), så det är där den som söker hamnar. Det lite mer laborerade svaret är att det är så här nätet fungerar, och att vi alla måste anpassa oss. Jag ska försöka fördjupa de här resonemangen nedan.

Lite historik

Wikipedia grundades i USA 2001, så det är lite drygt tio år gammalt som koncept. På den tiden har rörelsen (för Wikipedia kan nog bäst beskrivas som en rörelse) lyckats etablera sig som en av de tyngsta informationsleverantörerna i världen. Vad du än söker efter på Google, så kan du vara ganska säker på att det finns en Wikisida relativt högt upp i sökresultatet. Detta är det kanske främsta skälet för oss inom kulturmiljöbranschen att använda oss av detta medium. Om någon vill ha information om till exempel arkeologi, eller om en specifik fornlämning, som Ales stenar, då är det väldigt hög sannolikhet att de hamnar på en Wikipediasida. En stor del av denna framgång ska man tacka Google för, eftersom de har sorterat upp Wikipedias träffar – men å andra sidan så anpassar sig Google efter vad användarna vill ha, så man kan kanske konstatera att Wikipediasidan är ett attraktivt mål för informationssökare på internet. Idag finns det på svenska Wikipedia nästan en halv miljon artiklar (Wikipedia statistik), och det ökar ständigt. För de som är intresserade av hur snabbt redigeringarna trillar in kan jag rekommendera Wikistream.

Alla kan ändra allting!?

Ja, normalt sett kan en användare ändra på, korrigera eller bara förbättra de artiklar som finns. Eller helt enkelt skapa nya. Men man ska ha klart för sig att det knappast är någon anarki som råder. Tvärtom så är redaktörscommunityn runt Wikipedia väldigt stark, och det finns god koll på de som gör bra saker, och de specifika sidor som det tvistas om. Det tar ett tag, och många goda redigeringar, för att bli en sann “wikipedian”. Det kan kanske enklast förklaras som Wikipedia själva skriver på sin introduktionssida:

“Öppna nätverk som Wikipedia är nytt för de flesta, och kombinationen av frihet och ansvar kan vara svår att hantera för många. Förtroendet brukar ta fram det bästa hos var och en och misstag rättas snabbt till av andra. Börja gärna som läsare av encyklopedin, men tveka inte att redigera om du upptäcker ett stavfel eller en konstig meningsbyggnad. Majoriteten användare är ju som du själv och alla har vi något ämnesområde som ligger oss särskilt varmt om hjärtat – somliga kan bidra med fakta, andra med formatering och bilder och åter andra med rent tekniskt underhåll. Var och en bidrar med det man kan bäst och alla lär sig mer under resans gång. Både Wikipedias omfång och djup garanteras av antalet användare.”

Allmän information, allmänt tillgänglig

Den tredje stora aspekten av den här frågan är vem som äger informationen. Det finns statliga institutioner som har ansvarsområden som är relativt tydligt avgränsade: Riksantikvarieämbetet har byggnadsminnen och fornlämningar, Riksarkivet har handlingar, museerna har föremål och Kungliga biblioteket har böcker, bara för att ta några exempel. Men när det handlar om den information som knyter ihop alla dessa olika föremål, fornlämningar, handlingar och böcker hamnar man i en gråzon. Det är spridda skurar av information, men ingen är lika sammanhållen och håller lika hög kvalitet som Wikipedia (vågar jag nog säga). Man kan ta Sten Sture d.ä. som exempel. Det finns handlingar på Riksarkivet som berör personen, det finns böcker på Sveriges bibliotek, och det finns föremål på museerna, men idag är det ingenting som knyter ihop dessa objekt, annat än bokstavskombinationen “s-t-e-n  s-t-u-r-e” (risken är ju stor att man hittar Sten Sture den yngre). Och Wikipedia – Libris har t ex länkat in Wikipediasidorna för personer till sin auktoritetslista (eller VIAFs motsvarande).

Den information som inte direkt faller på någons bord, är det enklast (informationstekniskt) att hämta från Wikipedia, eftersom man då får möjlighet att låta detta ske dynamiskt (att maskinerna själva hittar fram till informationen, snarare än att någon måste länka in varje faktabit manuellt). Dynamisk hämtning av information är det enda som rimligen fungerar i vårt samhälle, nu när informationsmängderna blir så stora. Och effektiviteten härstammar från att man enbart behöver göra länkningen en gång – sedan kan alla andra återanvända länkningen.

Framtidens strukturerade information

Men det finns fortfarande lite problem med Wikipedia. Den största delen av den information som lagras där är ostrukturerad, eller bara delvis strukturerad. Detta innebär att man inte kan välja vilka delar av informationen man vill hämta, utan måste hämta allt samtidigt (eller göra rutiner för att hämta det, men detta görs manuellt och tar tid). Om informationen hade varit strukturerad hade man t ex kunnat hämta ut bara födelseåret och födelseplatsen för Sten Sture, något som idag är lite mer komplicerat. Olika tjänster på webben (och i mobiler) kräver olika typer av information, och om man vill att maskinerna ska kunna hitta den informationen själva måste man märka sitt material noga – dvs strukturera sin information. Det finns många metoder att göra detta, men det viktiga är att man utgår från användarna utanför ämbetsområdet. Idag är nämligen den största delen av strukturen skapad av och för yrkesmän. Informationsstrukturen beskrivs enligt olika metadataformat. När man lägger ut sin information är det viktigt att man anger vilket format det handlar om, på samma sätt som att det är viktigt att man talar om vad det är för typ av information, vilket språk det är skrivet på och vilken domän man arbetar inom.

När en sådan struktur är på plats får vi möjlighet att hämta och lämna information helt utifrån de olika situationer som användarna kan tänkas vilja ha den. Det är därför vi ska jobba tillsammans med Wikipedia.

 

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

Ett postdigitalt kulturarv?

I sin eminenta skrift “Det postdigitala manifestet” (2009) listar Rasmus Fleischer något som skulle kunna kallas en konsekvensanalys av hur digital information fungerar tillsammans med människor. Jag tänker inte dra hela innehållet här, det bör man göra på egen hand, men måste ändå ge en kort introduktion till denna idévärld, som också har konsekvenser för övrig kultur.

Det idébärande materialet handlar i första hand om att digital information går i riktning mot att bli allerstädes närvarande, det mesta i boken exemplifieras med musik:

“Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. ” (sid 13)

När överflödet överväldigar faller fokus över på urval. I vilka situationer äger musik rum? När det inte längre är en produkt man kan köpa som plastbit, och stoppa in i sin cd-spelare, hur fungerar då “lyssnandet”? Fleischer konstaterar att musik äger rum i spänningsfältet mellan ansvar och ansvarslöshet. När ingen tar ansvar för den musik som spelas är det, menar han, tveksamt om man kan prata om att musik äger rum, då pratar vi snarare om skval. Motsatsen är att alla tar ansvar – ett hypotetiskt tillstånd – och en vördnadsfylld tystnad uppstår. Normen är placerad någonstans däremellan, där någon DJar på ett dansgolv, eller någon framför en låt inför publik. Den springande punkten är närvaro. Att offra tid och tanke.

Så hur kan man med samma resonemang föreställa sig ett postdigitalt kulturarv? Vad händer när all kulturarvsinformation är allderstädes närvarande och tillgänglig? Det är sannolikt något längre dit idag, jämfört med musiken, för kulturarvsinformationen har inte alls samma verkshöjd som musiken. Det är mycket lite hos en (digitaliserad) stenyxa som talar för sig själv. Den måste omhuldas av en tolkning, en berättelse om hur den har använts, för att bli någonting. För att den ska äga rum.

Så var äger kulturarvet rum? Eller, kanske mer korrekt framställt: var äger historien rum i den här typen av samhälle?  Sannolikt på de platser där flera olika människor ägnar sig åt att sammanfoga de olika fragmenten från historia till en begriplig helhet, eller en någorlunda begriplig delmängd. Man kan föreställa sig ett nät av information, där avhandlingar och populärhistoriska böcker, och filmer, står i ena änden av spektrat, och ren rådata, som föremål på ett museum eller information om en fornlämning står i andra. Allt sitter ihop i ett digitalt nätverk, och där i nätet rör sig människor som spindlar som håller fantasierna (i filosofisk mening) kring dessa objekt levande.

Med detta synsätt äger historia rum där den spelar roll i samhället. I alla diskussioner där man drar historiska paralleller, i alla klassrum där man diskuterar hur det var förr och på alla museer där man möts kring ett gammalt föremål, men också på alla forum där man diskuterar historia och alla rollspel som hanterar historiska perioder. Berättelserna om historien, det vill säga vårt ständiga återskapande av historien, är själva historien. Det är felaktigt att påstå att en historia existerar i en bok som ingen läser. Informationen måste användas för att finnas, och det är långt ifrån självklart att all information blir använd med det enorma och ständiga utbud som en digitaliserad kultur består av. Det är, som jag skrev i inledningen, en fråga om urval.

Här börjar det bli intressant. Vilket urval gör man på museerna? Varför är det vanligare med en utställning om vikingatiden än om förromersk järnålder? De fantasier som reproduceras har också en tendens att bli självreproducerande. Ju fler böcker om vikingatiden som finns, desto större sannolikhet att någon skriver ytterligare en bok med samma eller liknande tematik. Är det viktigare att urvalet representerar en samtidsaktualitet för att det ska vara relevant? Om så, med vilka argument stödjer man den åsikten?

Kanske borde man vända på steken, och säga att det som diskuteras mest i de digitala nätverken ska ställas ut på museerna? Är det ett sätt att möta relevanskriteriet? Hur gör man för att lyssna på de digitala nätverken?

Gör man det alls?

En alternativ vinkling på framtidens kulturarv och bevarande

Efter ungefär tio år av frånvaro har jag under helgen deltagit i det levande rollspels-evenemanget Skyrmion 11, och kan konstatera att mycket lite har hänt under min frånvaro. Som tur är. Folk har dock blivit äldre, kunnigare, fått större nätverk och kläckt bättre idéer. Jag såg framför mig en nostalgitripp från tidigt 90-tal, där varje öppning för rolltagande och möjlighet att kliva in i en annan verklighet togs med öm hand. Den här gången insåg jag någonting jag nog egentligen hela tiden har vetat, utan att egentligen fundera särskilt mycket över: De rolltagande uttrycksformerna är en del av den kulturella utveckling som bryter igenom på många ställen, och ömsom kallas nätkultur, informationism eller som Castells skriver självkommunicerande nätverkskultur. Det genomgripande deltagandet i denna uttrycksform (liksom på twitter, facebook och andra men digitala uttrycksformer) är ju en av grundbultarna i resonemangen kring det paradigmskifte som byter om det massmediala mot det deltagande.

Skyrmion 11 genomfördes som en blandning av dadaistisk mysticism, extatiska forskningsprojekt, modern psykologi, religionsfanatism och kvantfysik. Det besynnerliga rollmaterialet hade samlats under förevändning att delta i ett experiment som för dem hade okänd innebörd och okänt syfte. Det hela upplevdes förstås olika av de olika deltagarna (det är en del av konceptet) men en sammantagen känsla av drömlik realism genomsyrade nog de flesta. Att använda verkligheten som fond för spelet gav också många fördelar. Jag känner mig berikad av evenemanget som helhet.

Men den grundläggande frågeställningen som i efterhand tränger sig fram är: om detta är en kulturell uttrycksform av ett helt nytt slag, liksom de självkommunicerande digitala nätverken – hur är det möjligt, eller ens rimligt, att på något vis bevara det inför framtiden? Förutom det rätt självklara – att man inte kommer att kunna bevara alla dimensioner av ett “verk” av det här slaget eftersom det på sätt och vis bor inne i alla som deltog – så funderar jag över om det finns några strategier för att hantera alla material kring en kollektiv skapelse som denna från till exempel riksarkivets sida? Finns det någon fundering kring hur man bevarar en samling roller på samma sätt som man hanterar partitur, inspelningar och proveniens för ett musikaliskt verk?

En del kanske tycker att det är att förhäva sig att kalla ett rollspelsevenemang för ca 100 personer för ett “verk” i någon form av konstnärlig mening. Men jag är övertygad om att framtidens forskare kommer att vara mycket intresserade av de allra tidigaste uttrycken av den deltagande kultur som just nu omformar samhället. Är tacksam för alla kommentarer kring vilka möjligheter och svårigheter som ryms inom denna frågeställning.

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Ett konvergerande museum?

I sin fem år gamla bok Convergence Culture, tar MIT-forskaren Henry Jenkins upp mötet mellan nya media, och gamla. Jenkins menar att det generella mönstret är att digitala mediaformer påverkar användaren att i högre grad påverka det hon konsumerar. Filmentusiaster gör fan-films, skriver egna berättelser baserat på den värld favoritfilmen utspelar sig i och syr upp egna kostymer. Så här har det i och för sig alltid varit, menar Jenkins, men skillnaden med digitala media är att även fansen kan distribuera sina alster på i stort sett samma villkor som de professionella. Den stora bilden är att mediaföretagen börjar anpassa sig till större samverkan med fans och entusiaster, man bedömer detta som framtiden.

Man kunde förutse detta intressanta mönster i kollisionen mellan digitala användare och producenter redan i medieforskaren Marshall McLuhans syn på frågan under 1950-talet. Han uppfattade ett mönster av ändrat beteende hos användaren vid varje ny typ av mediaform, och noterade hur vi och samhället hela tiden formades utifrån media. T ex så formas bilden av kärnfamiljen runt bilden av tv-soffan. Utan tv, och det beteende mediat skapar, blir kärnfamiljen en mindre meningsfull enhet. Jenkins har utpekats som 2000-talets McLuhan, och det är sannolikt inte en helt felaktig åsikt.

Jenkins gör ett fantastiskt avslut i sin bok:

Welcome to convergence culture, where old and new media collide, where grassroots and corporate media intersect, where the power of the media producer and the power of the media consumer interact in unpredictable ways. Convergence culture is the future, but it is taking shape now. (Jenkins 2006:270)

Byt nu ut media producer mot museum, och media consumer mot besökare.

Så, om man följer Jenkins, de digitala mediaformerna påverkar just nu samhällets syn på vad man som användare kan göra, och vad som är default i relation till olika mediaformer. Den nya medborgaren är i första hand en aktör, stöpt av datorspel, internetforum, fan-kultur och andra icke-passiva umgängesformer. Hur kommer hon att se på museet? Ett museum är i grund och botten en massmedial företeelse, en plats dit man går och får reda på hur det var förr (ungefär). Det må vara olika berättelser olika decennier, men det är likväl en samlad uppfattning kring museet som samhällsfunktion. Hur kommer en generation som är uppvuxen med uppfattningen att de kan agera och påverka media att möta denna typ av institutioner? Var får de berätta om stenåldern? Hur kan deras möte med konsten ske, inte på villkor kring att “jag berättar något som jag vet och som du inte vet” utan “jag möter dig och tillsammans möter vi konsten”?

Så länge museerna fortsätter att vara kolosser som berättar en historia (eller flera) om hur det var förr för sin publik, så faller de inom ramarna för traditionell massmedia. Jag ser ett stort behov av att museerna (eller snarare deras personal) behöver möta sin publik på de arenor som berör ansvarsområdena. Hur många museitjänstemän hänger på Flashbacks historieforum - där de populära trådarna får över tusen inlägg, och över 100.000 visningar? Jag känner ingen, och ingen som hänger på andra webbforum heller, och jag uppfattar detta som mer eller mindre ett generalfel från museernas sida. Museivärlden måste inse att platsen där man diskuterar om vår historia, konst eller något annat av museernas ansvarsområden, är en annan plats än de egna lokalerna, och börja ta sitt uppdrag på allvar.

Jenkins berättar själv i denna video:

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.