Henrik Summanen Rotating Header Image

kontext

Individen vs. dividen – om “jaget” på nätet

Det har nyligen diskuterats en hel del på twitter om roller på nätet, särskilt i relation till olika ansvarspositioner i samhället, särskilt kommunchefen Mattias Jansson har tagit tag i frågan eftersom han har kritiserats för sitt användande av sociala medier i sitt arbete. Jag själv har adresserat frågan kring identiteter i en diskussion angående framtidens museum på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu. Det finns också de som tar helhetsgrepp kring frågan, till exempel Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Kroppsmaskinerna, där de driver frågan att människan i Nätverksamhället alltmer blir en “divid” istället för en “individ”. I boken likviderar de jag-begreppet och försöker förena modern psykologi med modern hjärnforskning. Deras grundtes är att vi i informationssamhällets nätverkskultur blir ett med alla våra roller, vilket avslöjar illusionen av en odelbar jagbild. Individ betyder ju, som bekant, “odelbar”. Det är svårt att hålla med om allt som Bard och Söderqvist skriver, men jag tycker att de har många poänger, och det är alltid intressant att ta in teorierna i tankeexperiment kring hur framtiden kommer att se ut.

Mer konkret kan man säga att problemet uppstår när de olika nätverksidentiteterna – “nicksen” – slås ihop till en enda, baserad på till exempel ens verkliga namn, som på Facebook. Vi har för vana att alltid ingå i ett flertal olika kontexter, och att i dessa spela olika roller. För den som är ansluten till Facebook och tycker att detta låter intressant kan man alltid experimentera med de olika apparna för FriendGraphs, som sätter ihop relationerna mellan en själv, och ens alla vänner. Resultatet brukar bli ganska tydliga kluster av vänner – det vill säga kontexter, eller enklare: nätverk, som man ingår i.

Det som händer är att vi måste hantera alla våra nätverk på samma gång. Våra sociala identiteter är helt exponerade mot andra, arbetsgivare såväl som kompisar, och kompisars kompisar. Vill man vara privat finns det inte så många möjligheter förutom att stå utanför de virtuella nätverken, och det blir svårt av andra skäl.

Vi måste helt enkelt lära oss att bli ett med våra olika jag. Lära oss att vi formas av våra olika nätverk, och att vi också formar våra olika nätverk. I den diskussion jag nämnde i inledningen hanteras detta som ett problem, men jag tror snarare att det bör ses som en resurs. Ju fler olika nätverk en person ingår i, ju större blir förståelsen för olika sammanhang, och ju större blir även spridningen för de idéer man har och talar sig varm för på nätet. Detta borde institutioner ta tillvara, och vårda, istället för att motverka. Det är ju de anställda som utgör institutionens gränssnitt utåt mot samhället, och med nätverksamhällets  nya form av informationsdistribution, måste man förstå detta för att nå ut. Det var ju trots allt ganska länge sedan enbart kommunikationsenheterna ägde frågan. De hör till en massmedial kultur, som är utdaterad och blir alltmer sömnig, ju längre vad tiden lider.

Det obekväma museet

Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.

Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.

Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.

Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.

Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?),  och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.

Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.