Henrik Summanen Rotating Header Image

keynotes

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.