Henrik Summanen Rotating Header Image

“Kevin Kelly”

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.

Rörlig bild i informationssamhället, del 1: Nya grundförutsättningar

Vårt samhälle är satt i gungning av den snabba rörelsen in i den digitala informationskulturen. I nuläget, 2011, befinner vi oss med ena benet i den analoga, massmediala, samhällsyttringen, och det andra benet i ett digitalt informationistiskt paradigm. Dessa två samhällsformer fungerar dåligt tillsammans och dagens samhälle är därför präglat av konflikter som uppstår i brytpunken, till exempel rättighetsfrågor, integritetsfrågor, distributionsfrågor och ansvarsfrågor.
Jag tänkte inledningsvis ge en bild av informationssamhället, som det brukar beskrivas inom sociologi och teknikforskning. Mina huvudsakliga källor är Manuel Castells, som fått stort genomslag med sina teorier kring nätverksamhället, de två provokatörerna Bard och Söderqvist som anlagt ett i huvudsak liberalt perspektiv på den nya tiden, och Bjereld och Demkert som anlägger ett vänsterperspektiv på samma frågor. Det är värt att notera att dessa teoretiker, trots politiskt olika ståndpunkter, beskriver det kommande samhället på mycket likartat sätt. Ytterligare perspektiv tar jag in från Pelle Snickars antologier gällande informationssamhället: The Youtube Reader och Efter the Pirate Bay, Kevin Kellys What Technology Wants, och Tim Wus The Master Switch. Metoden är att låta bilden av informationssamhället möta bilden av digital bildkultur. I texten använder jag begreppen Nätverksamhälle och Informationssamhälle mer eller mindre utbytbart.

Grundförutsättningar i informationssamhället

Idag kan det vara svårt att ta till sig koncepten kring informationssamhället, eftersom vi befinner oss i en verklighet med hårt rotade föreställningar om “sanningar” som egentligen tillhör en annan samhällsform: den massmediala. Därför är det enklare att inledningsvis beskriva massmediasamhället, och sedan tala om varför informationssamhället inte motsvarar detta.
I det massmediala samhället utgår vi från att det finns en en-till-många relation gällande all informationsdistribution. Anledningen till detta är att distributionen består av fysiska objekt (t ex DVD) eller centralt utsänd information (t ex Radio och TV). Paradigmet inbegriper alltid en redaktionell bearbetning av informationen, i varierande grad, och en lagstiftning som hanterar detta: ansvarig utgivare samt rättighetsapparat för att upphovsmännen ska få ersättning för nyttjandet av sina verk. Centralt i modellen är att man säljer information, antingen i form av publikt efterfrågad information som tv-program, eller i form av reklam som publiken normalt sett inte vill ha, men som produktägaren vill ha och betalar för. Gällande rörlig bild så har det massmediala samhället egenheten att bilden alltid är kontrollerad och redigerad, vilket hör samman med att både produktionen är dyr, och att distributionen kräver resurser och utbyggda distributionsnät.

Nya informationsproducenter

I informationssamhället är rörlig bild billig att producera, och enkel att distribuera via Nätet. Resultatet är att det inte krävs stora bolag för att producera rörlig bild, och att vi därför ser en stor (och ökande) mängd informationsproducenter (vilka tillika är informationsdistributörer). Rättighetssystemen pressas hårt, det är ju inte bara filmbolagens rättigheter som ska upprätthållas, utan alla enskilda skapare av verk har lagen på sin sida gällande hur deras material används. Ett informationssamhälle i full blom låter dock all information flöda fritt i de digitala nätverken, och möjligheterna att kontrollera detta flöde måste bedömas som mycket liten, och i allt högre grad minskande. Här kommer jag därför att utgå ifrån en samhällsmodell där copyright är betydligt mindre kraftfull än idag, beskriven i Smiers (2005). Detta därför att det inte kan bedömas som sannolikt att copyright och patent har samma ställning om några decennier, som det har idag. Jag är medveten om att detta idag är ett mycket kontroversiellt ämne, men tror ändå att det är mer meningsfullt att diskutera rörlig bild i informationssamhället i avsaknad av copyright-problematiken. Det kan vara värt att notera i detta sammanhang, att immaterialrätt som koncept är knappt 150 år gammalt, och kanske bör ses som en parentes i rättshistorien, snarare än som en otvetydig sanning (en extensiv diskussion om ämnet finns i Snickars och Andersson 2010).

Maktcentra i informationssamhället

Men informationssamhället rymmer även andra särdrag. En nätverkskultur har andra maktcentra än det massmediala samhället. I den senare är makten koncentrerad till den som har makten över informationsdistributionen samt makt över rörliga medel, men i ett nätverksamhälle är makten koncentrerad kring noderna i nätverken, och på gränsen mellan nätverken (Castells 2009, Bard och Söderqvist 2000). Det är viktigt att komma ihåg att den nya tidens nätverk alltid har existerat, även i en hierarkisk massmedial samhällsmodell, men i nätverksamhället spelar nätverken en större roll än tidigare, trots att hierarkierna förstås kommer att finnas kvar. Ytterligare en faktor som tillmäts större värde i nätverksamhället är händelserna – man talar om en event-kultur. När den vardagliga mötesplatsen i allt högre grad befinner sig i den virtuella verkligheten, fokuserar man sig på konserter, festivaler och andra typer av evenemang. Till detta kommer också att informationssamhället är betydligt snabbare än det massmediala. Den normala jämförelsen är datorprogrammet som exekverar kod i samma ögonblick som den mottager den data det ska behandla. Informationssamhället kan därför sägas vara omedelbart till sin natur (Castells 2009:35). Denna omedelbarhet kan spåras i hur snabbt vi förväntar oss svar på ett SMS, hur snabbt vi förväntar oss svar på en fråga via en google-sökning eller hur länge vi förväntas orka vänta på en nedladdning från Internet. Det ekonomiska perspektivet på samma fråga rör skillnaden mellan att framställa en produkt – något som tar tid, och att tillhandahålla en tjänst – vilket sker mer eller mindre omedelbart. En sista tydlig skillnad mellan det massmediala och det informationistiska samhället handlar om geografisk distribution. Informationssamhället ser egentligen inga gränser, utan är globalt till sin natur, här finns de multinationella företagen, Internet och nätverk som spänner över hela jorden. Regionindelade DVD-spelare är redan, trots att de bara har några få år på nacken, hopplöst utdaterade. Det finns med andra ord flera linjer som delar av ett äldre, produktbaserat lokalfokuserat massmedialt samhälle, från ett nyare, digitalt och globalt, tjänstebaserat samhälle.

Men i detta nya fria och transparenta samhälle finns också en gammal trend gällande informationsteknologi, som inte har släppt taget vad vi kan se idag. Det ser historiskt sett ut som att en ny informationsteknik följer något som Tim Wu kallar “the cycle”, som beskrivs som en generell riktning från hobby till industri, från fri öppen distribution till strikt kontrollerat monopol eller kartell och från öppet system till slutet system, en utveckling som gäller telefoni, radio, tv, film och nu även Internet (Wu 2010, Castells 2009:74). När dagens samtliga mediaformer snabbt flyttar över verksamheten mot Nätet, i det som man brukar kalla konvergens, blir den affärsmässiga kontrollen över detta område allt viktigare.

(Referenser läggs ut i samband med del 3)

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.

Vad vill tekniken?

Recension av ”What technology wants” av Kevin Kelly.

Kevin Kelly, en teknikguru som har gjort sig ett namn i sina betraktelser kring livet, tekniken och mänskligheten, ger i sin senaste bok en övertygande genomgång av hur fysikens lagar, genom biologin, det mänskliga medvetandet och slutligen den allerstädes närvarande tekniken tillsammans utgör ett enda långt kontinuum. Han visar hur evolutionen av evolutionen (ett koncept som är ganska svårt att föreställa sig) låter nya företeelser självorganisera sig, och fortleva i nya eller förändrade former. Han visar hur det som kännetecknar allt vi vet om livet, också är applicerbart på tekniken, och han visar därmed hur vi kan få en glimt av framtiden. Om tekniken följer de lagar som livet följer, så kommer det som kännetecknar livets utveckling också att känneteckna teknikens.

What technology wants

Redan i inledningen visar Kelly prov på sin fantastiska förmåga att beskriva komplicerade sammanhang i ett enkelt format. Han är duktig att hålla i narrativet, och han landar mer än en gång i att exemplifiera i sig själv, sina livsbetraktelser och erfarenheter. Det är jordnära, men samtidigt högtflygande. Om man, som jag, är mindre bekant med Kelly sedan tidigare, så slås man av hans något brokiga bakgrund. Från backpacker i Asien, och sedan via redaktionellt arbete med Wired och vidare som allmän innovatör och teknikkännare har den inte särskilt utbildade Kelly skapat sig ett namn inom välsedda kretsar av vetenskapsmän och kritiker. Hans inledning behandlar hur han har hamnat här, i frågan ”vad vill tekniken?”. Och han skriver att tekniken idag är en lika stark kraft som naturen, och att vi därmed måste börja behandla tekniken på samma sätt som naturen. Vi kan inte kräva att tekniken ska lyda oss mer än vad vi kan kräva att livet ska lyda oss. Han uppmanar oss att stanna upp, och försöka lyssna efter vad tekniken vill. Han menar att, för honom själv, har detta varit ett ramverk för guidning genom nätet av nykläckt teknik.

En rad oundvikligheter

Genom fyra delar, benämnda ”Origins”, ”Imperatives”, ”Choices” och ”Directions”, leder oss sedan Kelly genom exempel efter exempel av alla likheter mellan livets utveckling, och teknikens. Han visar hur en lång rad innovationer har förlöst teknisk utveckling i en allt snabbare takt. Från uppkomsten av mänskligt språk, som får mänskligheten att kolonisera hela jorden, via skriftspråket och den vetenskapliga metoden, till nutidens mänsklighet – fullkomligt uppslukad av en symbios med teknik. Beskrivningen liknar en trappa av oundvilkligheter. När en tillräcklig mängd tekniska förutsättningar är uppfyllda är det enligt Kelly närmast ”oundvikligt” att nästa steg tas. Argumenten för detta är starka, då han bland annat visar på hur många som ”uppfinner” samma saker när tiden är mogen. Tekniken evolverar på detta sätt på samma sätt som naturen, och Kelly ger ett stort antal exempel på hur naturen uppfinner samma företeelse flera gånger, parallellt, som till exempel ögat, som evolverat inte mindre än sex gånger i livets utveckling (så långt vi känner till).

Så, konstaterar Kelly, tekniken tar över våra liv. Men är det dåligt? I en lång utvikning om UNA-bombaren, Amishfolkets teknikovänliga tillvaro (om man nu efter att ha läst Kelly kan kalla den det) och ”tillbaka till naturen”-ivrare, noterar Kelly hur rätt mått teknik ger större valfrihet. Det är en svår balansgång, för både för lite teknik och för mycket skapar ofrihet. Han skriver att han själv bland annat valt bort TV, eftersom han uppfattar att han begränsas. Denna gyllene medelväg är, menar han, den mest fruktsamma för mänsklighetens ökade lycka och utveckling. Han är optimist, något annat kan man inte skylla honom för. Denna liberala syn på verkligheten andas både av upplysning och av USA-ism, på gott och ont, men den är otvetydigt där.

Vad tekniken vill

Vad vill då tekniken? Jo – förstås samma som livet. Och Kelly listar en lång rad egenskaper, eller riktningar, som kännetecknar livet, och därmed tekniken: efficiency, opportunity, emergence, complexity, diversity, specialization, ubiquity, freedom, mutualism, beauty, sentience, structure och evolvability. Denna långa rad av beskrivande ord känns vid en första anblick som motsägelser, men Kelly visar hur de i sina självorganiserande strukturer kan förekomma sida vid sida som påmanande krafter. Det är inte svårt att se hur svårt det blir att se vad tekniken egentligen vill, eftersom faktorerna är så många. Men några spår tecknar Kelly upp, som ser relativt tydliga ut, bland annat de i framtiden ständigt närvarande kamerorna, de i kläderna inbyggda kommunikations-devicerna och den alltmer medvetna och människolika tekniken.

“I am afraid I can´t do that, Dave”

Det är inte utan att man slås av likheten av Clarke/Kubricks H.A.L. när man läser detta. Hur ska vi undvika att tekniken, i enlighet med vad livet ”vill” helt enkelt tar över? Det ger inte Kelly något svar på, och det är ganska oklart om han är intresserad av det svaret. Han sitter på en stol utanför hela processen och beskriver bara vad han ser. Det kanske är denna form av exil som behövs för att förstå det oförståbara, som behövs för att göra en tydlig uppteckning av verkligheten. Den som lever får se. Om vi låter jorden få finnas kvar så länge, vill säga. Men Kelly ger oss ändå ett halmstrå: Om det är så att tekniken eftersträvar samma saker som livet, så kommer tekniken till det yttersta att vilja överleva. Därmed kommer vi att ha en kraftfull bundsförvant i strävan att rädda en jord från mänsklighetens framfart.

Som arkeolog och lingvist har jag förstås lite synpunkter på de fakta som presenteras inom just dessa områden. Det är inte så självklara ting alla gånger, som i de förenklade resongemang vari Kelly presenterar faktat. Och man funderar ju lite över trovärdigheten i resonemangen gällande de områden där man själv har mindre kunskap. Men grundmålningen är ändå så tydlig, och så stabilt tecknad, att man inte kan ge så mycket annat än en eloge till Kelly för denna intressanta och givande bok. Jag placerar honom gärna i samma hylla som till exempel Tor Nørretranders eller Douglas Hofstadter.

What Technology Wants
hardcover, 416 pages
Viking, New York
ISBN-10: 0670022152
ISBN-13: 978-0670022151