För några år sedan utkom en bok med namnet “the Filter Bubble” – Filterbubblan – i den betraktas ur olika synvinklar det faktum att vi kapslas in i den typ av information som vi tidigare valt (och, för all del, även i annan typ av information baserad på vår ålder, browser eller annan profilering). Det är så sökmotorer som Google arbetar idag. Det grundläggande problemet kan sägas vara: hur kan vi få information om sådant som vi inte redan känner till, om vi dels hela tiden själva väljer våra informationskällor, och dels hela tiden matas med information baserat på våra tidigare val?
Frågan har diskuterats ganska mycket tidigare, och det finns de som tycker att detta är ett icke-problem (t ex Jocke Jardenberg). Men det är också en del av den mängd skillnader som finns mellan ett analogt samhälle och ett digitalt. Tidigare var det journalister, förläggare och redaktioner som beslutade vilken information vi skulle få, och idag beslutar vi själva, och algoritmer. Det är egentligen bara viktigt att vara medveten om detta, och det gäller förstås lika mycket nu som då. Men det finns en viktig skillnad: det massmediala samhällets urval gällde alla, det digitala samhällets urval är individuellt.
Så frågan blir: hur lyckas vi nå ut med vår information som kulturarvsaktörer? Risken är ju stor att de som t ex tror att Bob Lind har rätt gällande Ales stenar, bara väljer att lyssna på honom och hans gelikar, och väljer bort den information där motargumenten presenteras innan de ens har sett den. Där det tidigare var bäst att jobba med massmedia och direktutskick (utifrån ett traditionellt sändare-mottagare-perspektiv) är det idag bättre att jobba upp relationer med användare för att de ska lita på att man är en trovärdig aktör, man bygger nätverk (utifrån ett nätverkssamhällesperspektiv).
Ingen litar på någon som man inte har förtroende för. Och relationer byggs mellan människor, inte mellan myndigheter och människor. Därför skulle jag säga att det är av yttersta vikt att människor som är anställda vid kulturarvsinstitutionerna faktiskt ägnar en del tid åt det som kallas nätverkande: att socialisera med intressenter på alla möjliga nivåer, vare sig det är privata vänner eller okända personer som kontaktat organisationen på annat sätt. Det är så man bygger ett förtroende och en relation. Det är ju först när man tror på att det finns en människa i andra änden som man litar på det som sägs. Här har Bob Lind lyckats mycket bättre än nästan alla stora aktörer på området, och man kan kanske säga att vi har lite att lära av honom.
