Henrik Summanen Rotating Header Image

historiska museet

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

“Not online = Total waste”

Helgens Hackaton Hack4Europe bjöd på många intressanta upplägg, funderingar, diskussioner och möten.  Den grundläggande frågan tog upp problematiken kring hur svårt det är att förstå varför information ska vara fri, istället för inlåst och otillgänglig, utan några bra exempel. Hela Hackatonet hade därför utlysts bland annat med syftet att visa vilka intressanta resultat man kan få när man låter externa aktörer använda kulturarvsinformationen i Europeana och bygga applikationer ovanpå denna. Detta var det fjärde hackatonet i Europeanas regi på kort tid, och det finns redan flera intressanta resultat.  Minglet under fredagen hade också lockat en stor mängd personer, både från beslutsfattarhåll och näringsliv. Vi kunde notera både Historiska museets chef Lars Amréus, Riksarkivets chef Björn Jordell och blivande chefen för samordningssekretariatet för digitalisering, Rolf Källman.

Men inledningsvis tänkte jag ändå ta upp det intressanta faktum att den intressanta skaran föreläsare var rörande överens om behovet av att låta all information vara fritt tillgänglig. Det mest allomfattande greppet på hela paradigmskiftet från analog till digital kultur, tog Jocke Jardenberg med sin föreläsning kring Aristoteles, och vilka likheter nutidens människor har med honom.  Han menade att Aristoteles av många utpekats som den siste människan som hade personlig kunskap om det som fanns att veta i världen – så som människan kände till den. Steget är förstås inte långt till nutidens uppkopplade individer, med ständig tillgång till hela världens information. Man kan fundera över skillnaden mellan kunskap och information, men liknelsen är ändå högst relevant. Jardenberg visade sedan på hur denna tillgång till all världens information sker via fönster mot  the One Machine – ett begrepp myntat av Kevin Kelly i ett av sina TED-talks.  Man ska fokusera på the One och inte på Machine menar Jardenberg, en åsikt jag delar, och som kopplar begreppet till koncept som Molnet eller Nätet – den moderna fiktiva konstant som Bard och Söderqvist skrivit om i de senare av sina böcker. Magnituden på det hela kan skönjas då de menar att de historiska fiktiva konstanter man kan notera är Gud och Individen. Med andra ord: ett koncept som omfattar och uppfyller hela konceptet kring vad mänskligheten handlar om, i sin samtid.

Här finns lite att fundera över för dagens beslutsfattare, och Jardenberg adresserar också denna fråga till kulturarvssektorn. Man kan – säger han – fråga sig om det som inte finns tillgängligt via the One, finns överhuvudtaget? Han pekar på riktningen för dagens ungdom. De som alltid har ett fönster öppet mot världens informationsmassor, och som inte kan få nog. Avslutningen är en blandning av förhoppning och farhåga: om inte vi lägger ut det här materialet till den kommande generationen ungdomar, så kommer de att ta den ändå, oavsett vad vi tycker om det. Och i det här sammanhanget presenteras också uttalandet som namngivit det här inlägget, och som jag tidigare refererat till. Det som inte finns på nätet, det finns inte. Alla insatser som rör digitalisering är fullkomligt meningslösa om man sedan inte tillgängliggör materialet på nätet. Alla inmatningar av information i olika system är bortkastade om man inte kommer åt det via Nätet.

The One växer, och blir både större, kraftfullare och mer kompetent. Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.