Henrik Summanen Rotating Header Image

föremål

Ett postdigitalt kulturarv?

I sin eminenta skrift “Det postdigitala manifestet” (2009) listar Rasmus Fleischer något som skulle kunna kallas en konsekvensanalys av hur digital information fungerar tillsammans med människor. Jag tänker inte dra hela innehållet här, det bör man göra på egen hand, men måste ändå ge en kort introduktion till denna idévärld, som också har konsekvenser för övrig kultur.

Det idébärande materialet handlar i första hand om att digital information går i riktning mot att bli allerstädes närvarande, det mesta i boken exemplifieras med musik:

“Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. ” (sid 13)

När överflödet överväldigar faller fokus över på urval. I vilka situationer äger musik rum? När det inte längre är en produkt man kan köpa som plastbit, och stoppa in i sin cd-spelare, hur fungerar då “lyssnandet”? Fleischer konstaterar att musik äger rum i spänningsfältet mellan ansvar och ansvarslöshet. När ingen tar ansvar för den musik som spelas är det, menar han, tveksamt om man kan prata om att musik äger rum, då pratar vi snarare om skval. Motsatsen är att alla tar ansvar – ett hypotetiskt tillstånd – och en vördnadsfylld tystnad uppstår. Normen är placerad någonstans däremellan, där någon DJar på ett dansgolv, eller någon framför en låt inför publik. Den springande punkten är närvaro. Att offra tid och tanke.

Så hur kan man med samma resonemang föreställa sig ett postdigitalt kulturarv? Vad händer när all kulturarvsinformation är allderstädes närvarande och tillgänglig? Det är sannolikt något längre dit idag, jämfört med musiken, för kulturarvsinformationen har inte alls samma verkshöjd som musiken. Det är mycket lite hos en (digitaliserad) stenyxa som talar för sig själv. Den måste omhuldas av en tolkning, en berättelse om hur den har använts, för att bli någonting. För att den ska äga rum.

Så var äger kulturarvet rum? Eller, kanske mer korrekt framställt: var äger historien rum i den här typen av samhälle?  Sannolikt på de platser där flera olika människor ägnar sig åt att sammanfoga de olika fragmenten från historia till en begriplig helhet, eller en någorlunda begriplig delmängd. Man kan föreställa sig ett nät av information, där avhandlingar och populärhistoriska böcker, och filmer, står i ena änden av spektrat, och ren rådata, som föremål på ett museum eller information om en fornlämning står i andra. Allt sitter ihop i ett digitalt nätverk, och där i nätet rör sig människor som spindlar som håller fantasierna (i filosofisk mening) kring dessa objekt levande.

Med detta synsätt äger historia rum där den spelar roll i samhället. I alla diskussioner där man drar historiska paralleller, i alla klassrum där man diskuterar hur det var förr och på alla museer där man möts kring ett gammalt föremål, men också på alla forum där man diskuterar historia och alla rollspel som hanterar historiska perioder. Berättelserna om historien, det vill säga vårt ständiga återskapande av historien, är själva historien. Det är felaktigt att påstå att en historia existerar i en bok som ingen läser. Informationen måste användas för att finnas, och det är långt ifrån självklart att all information blir använd med det enorma och ständiga utbud som en digitaliserad kultur består av. Det är, som jag skrev i inledningen, en fråga om urval.

Här börjar det bli intressant. Vilket urval gör man på museerna? Varför är det vanligare med en utställning om vikingatiden än om förromersk järnålder? De fantasier som reproduceras har också en tendens att bli självreproducerande. Ju fler böcker om vikingatiden som finns, desto större sannolikhet att någon skriver ytterligare en bok med samma eller liknande tematik. Är det viktigare att urvalet representerar en samtidsaktualitet för att det ska vara relevant? Om så, med vilka argument stödjer man den åsikten?

Kanske borde man vända på steken, och säga att det som diskuteras mest i de digitala nätverken ska ställas ut på museerna? Är det ett sätt att möta relevanskriteriet? Hur gör man för att lyssna på de digitala nätverken?

Gör man det alls?

Museerna i nätverkssamhället – deltagarkultur?

En fråga som är het just nu i museisvängen verkar handla om hur man skapar delaktighet. Jag är osäker på exakt vad man menar med detta eftersom det, beroende på vem det är som pratar, kan betyda väldigt olika saker. Men jag tänkte ändå försöka göra en liten poäng av skillnaden mellan museet ur ett massmedialt perspektiv, och museet ur ett nätverksperspektiv.

Massmedia utgår från premissen att all information samlas ihop på ett ställe, kondenseras, bearbetas och paketeras, för att sedan distribueras ut till mottagarna. I en massmediakultur kan man med rätta tala om sändare och mottagare, och i kommunikationsmodellen ingår att det blir “brus” mellan dem, med effekten att mottagaren inte förstår vad sändaren menar. I ett massmedialt samhälle koncentreras makten till den som har kontrollen över informationsdistributionen, till exempel tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförläggare. Så länge detta är kanalerna med vilka man når ut till medborgarna, kan man kontrollera vilken information de får, och därmed sätta agendan för deras tankeverksamhet. Detta är anledningen till att så många diktaturer fruktar det fria ordet, och tar kontroll över medierna.

Men även inom demokratier får man problem med ett massmedialt samhälle, eftersom det blir stora medieföretag som till slut sitter på möjligheterna att avsätta, eller hylla, ministrar och andra makthavare. Vi ser lysande exempel på just detta nu, i Berlusconis Italien, och i USA, där Kongressens representanter är tungt belastade av ägande i olika mediakoncerner.

Ryttarfiguren i Medeltidsmuseets utställning

Ett museum som agerar utifrån ett massmedialt perspektiv, där utställningen är ett sätt att “sända” ut material till medborgarna, får uppenbara problem i dagens samhälle. Vi är förvisso fortfarande väldigt beroende av massmedia, och där finns stort genomslag. Men vi rör oss samtidigt in i en helt ny mediabild, där de nya snabba digitala verktygen på webben – som Twitter, RSS-flöden och andra aggregerande informationsstrukturer dominerar. Det handlar om ett nytt samhälle, där inte massmedia längre har någon makt, och som normalt sett kallas informationism.  Informationssamhället har vissa karaktäristika, ett av dessa är att det hänger tätt ihop med konceptet nätverkssamhälle. Det är nämligen genom nätverken man får sin information istället för genom massmedia. Man väljer helt enkelt vilka informationsflöden man vill lyssna till, utifrån sin egen bedömning om deras trovärdighet, kompetens eller rolighet. Och en inte helt oviktig sak i sammanhanget är att det är helt omöjligt för en central kraft att kontrollera dessa informationsflöden. Nätverkssamhället är med andra ord diktaturens mardröm – vilket vi kan se idag i till exempel Libyen och Egypten.

Museer är ett massmedialt fenomen. De dyker upp i stor skala under slutet av 1800-talet och dominerar hela 1900-talet. De har, via sina utställningar, hela tiden använts för att skapa ideologier åt medborgarna. Museerna visar upp den bild av historien som passar den, i sin samtid. På det viset är museerna nationella skattkammare under en nationalromantisk tid, rasideologiska åsiktsmaskiner under 30- och 40-talen och postkoloniala tankesmedjor under 90- och 00-talen. Den springande punkten är att det är politikerna som styr vad som ska sägas, med hjälp av direkta direktiv eller indirekta, som att styra bidragsflöden till olika projekt som passar in i tiden.

Ändrat beteende för museerna?

Men hur ska då ett museum agera i ett informationssamhälle? På vilket sätt tar museerna steget in i nätverken och slutar att vara en åsiktsreproducerande massmedial samhällsfunktion för maktutövning? Min uppfattning är att det här handlar om precis det jag inledde med: Delaktighet. Om man jobbar med sina nätverk, jobbar man med de medborgare som är intresserade av frågan. Man fångar upp de som brinner för något, som har entusiasm, och som mer än gärna använder lite åt sin fritid åt att hjälpa en kulturinstitution.

Ett bra nyligt exempel är Stockholms Medeltidsmuseum, som under sin tre år långa ombyggnation stod för ett omfattande nätverkande inom medeltidskretsar. Dräkterna som syddes nya till figurerna konstruerades av personer från reenactmentrörelsen (kan kanske ta mer om detta en annan gång, men det handlar om att konkret återskapa tidsperioder), liksom rustningar och andra rekonstruktioner. På det här viset fick Medeltidsmuseet tillgång till rustningssmeden Albert Collins hela europeiska nätverk när det gäller hur man smider en rustning på medeltida vis. För Albert resulterade det i uppdrag i Spanien, och för medeltidsmuset att rustningen finns avbildad i en fransk tidsskrift om medeltiden. Och inte minst att den är gjord utifrån konstens alla regler. På samma sätt användes kontakter inom TV-media för att till en mycket ringa kostnad få ihop två kamerateam, hästar med ryttare och ett tjugotal statister i medeltida kläder, för att ta klipp som visas i utställningen. Museet bidrog med kläder och folk, tv-bolaget stod för kamera och annat kringarrangemang. Klippen användes senare i Sveriges Historia på TV4. Det gjordes också en reklamfilm för utställningen, som lades upp på Youtube. Den var vid utställningens start ett av de mest sedda klippen på Youtube Sverige, inom kulturområdet. Tricket visade sig vara att maila ut länken till alla kontakter i epostprogrammet. Det kallas nämligen bara spam, när det är oönskat.

Reklamfilmen för Medeltidsmuseets nya utställning

Det finns massor av liknande exempel. Om museerna utnyttjar sina nätverk blir de attraktivare – både för de inom nätverken, och de utanför. Därför är det viktigt att man slutar betrakta sig som en massmedial aktör, som sitter på en nyckel till medborgarnas tankeprocesser, och istället börjar arbeta tillsammans med de som är intresserade av det uppdrag museet ifråga har fått sig tilldelat.  Det finns ett annat ord för att släppa in de intresserade i skapandeprocesserna, och det är deltagarkultur. Men det är en lite annan historia.

Jag efterlyser alltså en större öppenhet från museernas sida! Sitt inte på kontoret och skriv manus till din utställning, utan ta in de som är intresserade av den fråga som du vill arbeta med och låt dem göra det. Efterlys fotografier som kan användas i utställningen på Internet. Sök föremål på Facebook. Jag lovar – det finns fler kontakter i nätverken än man kan ana till en början. Det viktiga är att man inte är rädd att utnyttja dem!

Det obekväma museet

Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.

Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.

Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.

Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.

Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?),  och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.

Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.