Henrik Summanen Rotating Header Image

facebook

Museerna i nätverkssamhället – deltagarkultur?

En fråga som är het just nu i museisvängen verkar handla om hur man skapar delaktighet. Jag är osäker på exakt vad man menar med detta eftersom det, beroende på vem det är som pratar, kan betyda väldigt olika saker. Men jag tänkte ändå försöka göra en liten poäng av skillnaden mellan museet ur ett massmedialt perspektiv, och museet ur ett nätverksperspektiv.

Massmedia utgår från premissen att all information samlas ihop på ett ställe, kondenseras, bearbetas och paketeras, för att sedan distribueras ut till mottagarna. I en massmediakultur kan man med rätta tala om sändare och mottagare, och i kommunikationsmodellen ingår att det blir “brus” mellan dem, med effekten att mottagaren inte förstår vad sändaren menar. I ett massmedialt samhälle koncentreras makten till den som har kontrollen över informationsdistributionen, till exempel tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförläggare. Så länge detta är kanalerna med vilka man når ut till medborgarna, kan man kontrollera vilken information de får, och därmed sätta agendan för deras tankeverksamhet. Detta är anledningen till att så många diktaturer fruktar det fria ordet, och tar kontroll över medierna.

Men även inom demokratier får man problem med ett massmedialt samhälle, eftersom det blir stora medieföretag som till slut sitter på möjligheterna att avsätta, eller hylla, ministrar och andra makthavare. Vi ser lysande exempel på just detta nu, i Berlusconis Italien, och i USA, där Kongressens representanter är tungt belastade av ägande i olika mediakoncerner.

Ryttarfiguren i Medeltidsmuseets utställning

Ett museum som agerar utifrån ett massmedialt perspektiv, där utställningen är ett sätt att “sända” ut material till medborgarna, får uppenbara problem i dagens samhälle. Vi är förvisso fortfarande väldigt beroende av massmedia, och där finns stort genomslag. Men vi rör oss samtidigt in i en helt ny mediabild, där de nya snabba digitala verktygen på webben – som Twitter, RSS-flöden och andra aggregerande informationsstrukturer dominerar. Det handlar om ett nytt samhälle, där inte massmedia längre har någon makt, och som normalt sett kallas informationism.  Informationssamhället har vissa karaktäristika, ett av dessa är att det hänger tätt ihop med konceptet nätverkssamhälle. Det är nämligen genom nätverken man får sin information istället för genom massmedia. Man väljer helt enkelt vilka informationsflöden man vill lyssna till, utifrån sin egen bedömning om deras trovärdighet, kompetens eller rolighet. Och en inte helt oviktig sak i sammanhanget är att det är helt omöjligt för en central kraft att kontrollera dessa informationsflöden. Nätverkssamhället är med andra ord diktaturens mardröm – vilket vi kan se idag i till exempel Libyen och Egypten.

Museer är ett massmedialt fenomen. De dyker upp i stor skala under slutet av 1800-talet och dominerar hela 1900-talet. De har, via sina utställningar, hela tiden använts för att skapa ideologier åt medborgarna. Museerna visar upp den bild av historien som passar den, i sin samtid. På det viset är museerna nationella skattkammare under en nationalromantisk tid, rasideologiska åsiktsmaskiner under 30- och 40-talen och postkoloniala tankesmedjor under 90- och 00-talen. Den springande punkten är att det är politikerna som styr vad som ska sägas, med hjälp av direkta direktiv eller indirekta, som att styra bidragsflöden till olika projekt som passar in i tiden.

Ändrat beteende för museerna?

Men hur ska då ett museum agera i ett informationssamhälle? På vilket sätt tar museerna steget in i nätverken och slutar att vara en åsiktsreproducerande massmedial samhällsfunktion för maktutövning? Min uppfattning är att det här handlar om precis det jag inledde med: Delaktighet. Om man jobbar med sina nätverk, jobbar man med de medborgare som är intresserade av frågan. Man fångar upp de som brinner för något, som har entusiasm, och som mer än gärna använder lite åt sin fritid åt att hjälpa en kulturinstitution.

Ett bra nyligt exempel är Stockholms Medeltidsmuseum, som under sin tre år långa ombyggnation stod för ett omfattande nätverkande inom medeltidskretsar. Dräkterna som syddes nya till figurerna konstruerades av personer från reenactmentrörelsen (kan kanske ta mer om detta en annan gång, men det handlar om att konkret återskapa tidsperioder), liksom rustningar och andra rekonstruktioner. På det här viset fick Medeltidsmuseet tillgång till rustningssmeden Albert Collins hela europeiska nätverk när det gäller hur man smider en rustning på medeltida vis. För Albert resulterade det i uppdrag i Spanien, och för medeltidsmuset att rustningen finns avbildad i en fransk tidsskrift om medeltiden. Och inte minst att den är gjord utifrån konstens alla regler. På samma sätt användes kontakter inom TV-media för att till en mycket ringa kostnad få ihop två kamerateam, hästar med ryttare och ett tjugotal statister i medeltida kläder, för att ta klipp som visas i utställningen. Museet bidrog med kläder och folk, tv-bolaget stod för kamera och annat kringarrangemang. Klippen användes senare i Sveriges Historia på TV4. Det gjordes också en reklamfilm för utställningen, som lades upp på Youtube. Den var vid utställningens start ett av de mest sedda klippen på Youtube Sverige, inom kulturområdet. Tricket visade sig vara att maila ut länken till alla kontakter i epostprogrammet. Det kallas nämligen bara spam, när det är oönskat.

Reklamfilmen för Medeltidsmuseets nya utställning

Det finns massor av liknande exempel. Om museerna utnyttjar sina nätverk blir de attraktivare – både för de inom nätverken, och de utanför. Därför är det viktigt att man slutar betrakta sig som en massmedial aktör, som sitter på en nyckel till medborgarnas tankeprocesser, och istället börjar arbeta tillsammans med de som är intresserade av det uppdrag museet ifråga har fått sig tilldelat.  Det finns ett annat ord för att släppa in de intresserade i skapandeprocesserna, och det är deltagarkultur. Men det är en lite annan historia.

Jag efterlyser alltså en större öppenhet från museernas sida! Sitt inte på kontoret och skriv manus till din utställning, utan ta in de som är intresserade av den fråga som du vill arbeta med och låt dem göra det. Efterlys fotografier som kan användas i utställningen på Internet. Sök föremål på Facebook. Jag lovar – det finns fler kontakter i nätverken än man kan ana till en början. Det viktiga är att man inte är rädd att utnyttja dem!

Individen vs. dividen – om “jaget” på nätet

Det har nyligen diskuterats en hel del på twitter om roller på nätet, särskilt i relation till olika ansvarspositioner i samhället, särskilt kommunchefen Mattias Jansson har tagit tag i frågan eftersom han har kritiserats för sitt användande av sociala medier i sitt arbete. Jag själv har adresserat frågan kring identiteter i en diskussion angående framtidens museum på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu. Det finns också de som tar helhetsgrepp kring frågan, till exempel Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Kroppsmaskinerna, där de driver frågan att människan i Nätverksamhället alltmer blir en “divid” istället för en “individ”. I boken likviderar de jag-begreppet och försöker förena modern psykologi med modern hjärnforskning. Deras grundtes är att vi i informationssamhällets nätverkskultur blir ett med alla våra roller, vilket avslöjar illusionen av en odelbar jagbild. Individ betyder ju, som bekant, “odelbar”. Det är svårt att hålla med om allt som Bard och Söderqvist skriver, men jag tycker att de har många poänger, och det är alltid intressant att ta in teorierna i tankeexperiment kring hur framtiden kommer att se ut.

Mer konkret kan man säga att problemet uppstår när de olika nätverksidentiteterna – “nicksen” – slås ihop till en enda, baserad på till exempel ens verkliga namn, som på Facebook. Vi har för vana att alltid ingå i ett flertal olika kontexter, och att i dessa spela olika roller. För den som är ansluten till Facebook och tycker att detta låter intressant kan man alltid experimentera med de olika apparna för FriendGraphs, som sätter ihop relationerna mellan en själv, och ens alla vänner. Resultatet brukar bli ganska tydliga kluster av vänner – det vill säga kontexter, eller enklare: nätverk, som man ingår i.

Det som händer är att vi måste hantera alla våra nätverk på samma gång. Våra sociala identiteter är helt exponerade mot andra, arbetsgivare såväl som kompisar, och kompisars kompisar. Vill man vara privat finns det inte så många möjligheter förutom att stå utanför de virtuella nätverken, och det blir svårt av andra skäl.

Vi måste helt enkelt lära oss att bli ett med våra olika jag. Lära oss att vi formas av våra olika nätverk, och att vi också formar våra olika nätverk. I den diskussion jag nämnde i inledningen hanteras detta som ett problem, men jag tror snarare att det bör ses som en resurs. Ju fler olika nätverk en person ingår i, ju större blir förståelsen för olika sammanhang, och ju större blir även spridningen för de idéer man har och talar sig varm för på nätet. Detta borde institutioner ta tillvara, och vårda, istället för att motverka. Det är ju de anställda som utgör institutionens gränssnitt utåt mot samhället, och med nätverksamhällets  nya form av informationsdistribution, måste man förstå detta för att nå ut. Det var ju trots allt ganska länge sedan enbart kommunikationsenheterna ägde frågan. De hör till en massmedial kultur, som är utdaterad och blir alltmer sömnig, ju längre vad tiden lider.

Varför har museerna missat den sociala webben?

Det går fort just nu, vad gäller webbens utveckling. Den är snart inne i sin tredje generation. För att ta en kort redovisning av hur man brukar beskriva webbens utvecklingsstadier:

Web 1.0 – länkning av sidor

Här har vi sidor som publiceras och länkas till andra sidor. Tänk HTML. Det är egentligen bara ett tillgänliggörande av dokument, och av de media som kan finnas i ett dokument, text och bild. Filer, som video och ljud, är dock inte sena att ansluta.

Web 2.0 – länkning av personer

Den sociala webben. Det börjar med möjligheten att kommentera det som folk skriver, och utvecklas via diskussionforum till bloggar och twitter. Ett evigt flöde av information i oändliga feedbackloopar. Här kan var och en göra sin röst hörd, och “finnas” i den digitala världen. Här finns sociala communities som Facebook, MySpace eller Lunarstorm. Här är vi nu.

Web 3.0 – länkning av data

Den semantiska webben. Hit har vi inte riktigt kommit än, utan det mesta befinner sig i någon slags experimentlåda. Precis som sociala webben behöver en viss kritisk användarmassa för att nå sin fulla potential, så gör också den semantiska webben det, det tog många år av fulländad teknik innan Facebook var ett faktum som alla räknade med. I den semantiska webben hjälper oss maskinerna att sålla i informationsflödena, och länkarnas robusta persistens och referensmaskineri gör hela webben till en enda stor databas.

På museifältet jobbar man hårt med webben, trots att man knappast har fått några för ändamålet tillskjutna nya medel. Men det är en mycket bra väg att nå ut till användarna. Så många museer var snabbt uppe med en webbsida som beskrev vad man gjorde på museet, hur man hittade dit, och vilka öppettider som fanns. Telefonkatalogsuppgifter, kort sagt, och så här såg läget ut ungefär 2003. Efter hand började allt fler lägga ut information som relaterade till de olika uppdrag museerna har, och man fyllde sina webbplatser med information som liknade artiklar eller böcker.

Sociala webben tar form och tar över

Samtidigt – ute i verkliga världen – började användarna koppla ihop sig i den sociala webben. Nyhetsgrupper över e-post konverterade till diskussionforum på webben, och så småningom till communities, där man hade en digital hemvist som man utgick ifrån i sina digitala möten, och aktiviteter. Här visade sig webben i en ny och kraftfull roll, som mötesplats.

Idag är webben en social arena där de flesta, dock inte alla, befinner sig. Men bland unga är det den naturliga platsen att stämma möten, diskutera och skapa sin identitet. Så sakteliga håller webbutvecklarna på att koppla ihop alla dessa källor, i form av artiklar, inlägg och diskussioner, till en enda jättebas av information. Och det är webb 3.0 – den semantiska webben. Och här hänger museerna med bra, det är gott om aktörer som har slutit upp bakom Riksantikvarieämbetets initiativ K-Samsök, som i praktiken skjutsar in museerna, med alla deras data, på den semantiska arenan.

Sociala webben + Museerna?

Men vänta nu – det har ju hänt någonting på vägen. Den sociala webben, den som utvecklades under hela 00-talet och som blev en del av de flesta unga svenskar liv, den verkar ju ha gått museerna spårlöst förbi. Finns det alls något museum som har tjänstemän som är aktiva på de digitala arenorna? Är historikerna från museerna ute på historieforumet Skalman? Är arkeologerna ute på Arkeologiforum? Var finns experterna när arkeologi diskuteras på Flashback? Hänger man med, som sin yrkesroll vill säga, i den utveckling vi har sett? Mitt intryck är ju ett lite småförvånat “nej”. Trots det uppenbart mycket kraftfulla verktyg de sociala medierna utgör, har man i hög grad från museernas sida valt att ignorera detta. Varför?

Jag har lite kort försökt få ihop några snabba funderingar kring orsakerna:

1) Museernas personal är i allmänhet äldre än de genomsnittliga internetanvändarna, och det handlar om okunskap inför den nya mötesformen

2) Museerna har valt att tolka sitt uppdrag inom ramarna för sin pågående verksamhet: pedagogerna ska vara verksamma på golvet i museet. Och experterna ska läsa böcker och svara på brev (snigelpost alltså).

3) Man är rädd för att bli kritiserad om man säger någonting på en officiell arena, informationen blir ju så långt exponerat för allmänheten att man riskerar att blotta sin egen okunskap i ämnet.

Det finns säkert fler. Hjälp gärna till. Sen kanske man kan ta en diskussion om hur museerna skulle kunna förflytta sitt uppdrag till de områden där användarna finns, och är verksamma: Webben.

Regler för myndighetstwittrande problematiska

Nyligen kom en 77-sidig rapport från E-delegationen där de på uppdrag från regeringen ställer upp vilka regler som gäller angående sociala media, som twitter och facebook, för personer anställda vid myndigheter, omnämnt bland annat i Computer Sweden. Huvudbudskapet är att all kommunikation gällande myndighetens verksamhet ska ske via myndighetens konto, och att det aldrig får uppstå någon tveksamhet inför om det är myndigheten eller en privatperson som uttalar sig.

Det här förhållningssättet är problematiskt på många sätt. Bland annat så är det inte möjligt för myndigheter att använda sociala medier, eftersom sociala media är baserade på nätverk, och sådana byggs inte mellan organisationer, utan mellan människor. Frågan är alltså på vilket sätt det är möjligt för en myndighet att överhuvudtaget ägna sig åt sociala media för annan kommunikation än “megafon”-utrop. En annan svår fråga här kommer att handla om avgränsningen mellan personer som är anställda och deras nätverk, gentemot myndigheten där de är anställda.

Jag tror istället att det här på sikt kommer att utveckla sig åt andra hållet. Det finns redan regler för hur man ska hantera ärenden på myndigheter, i termer av diarieföring etc. Och sociala har folk varit hur länge som helst, utan att detta varit ett problem. För egentligen är det ju inte mycket som skiljer på ett restaurangbesök, och twitteraktivitet. Det som sägs kan höras av andra, och spridas vidare. För många myndighetsanställda finns det dessutom regler för hur de kan bete sig på sin privata tid, t ex poliser och militärer.

Vi är alla människor som är i besittning av olika former av information, och olika former av kunskap. Vi måste ju lita på att folk som myndigheterna anställer kan bedöma om det är en fråga som rör myndighetsutövandet, eller om det är en privat fråga – det ansvaret kan knappast ligga i ett regelverk som man sätter upp från regeringens sida. Min förhoppning är att man kommer att falla in i en praxis där de som är anställda utgör basen för myndigheten, både i sina sociala nätverk och på arbetsplatsen. Det är fullkomligt orimligt att tro att myndigheter kommer att kunna fortsätta vara verksamma annars, när informations- och kommunikationssamhället slår igenom för fullt. Finns man inte på nätet så finns man inte, och på nätet är det kontakter mellan personer som gäller, inte kontakter mellan myndigheter och personer.

För, det är ju trots allt så, att det är alltid en människa där i andra änden någonstans. Det ska man veta, sa min pappa när jag var liten.

Riktlinjerna