Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.
Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.
Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.
Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.
Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?), och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.
Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.
