Henrik Summanen Rotating Header Image

digitalt bevarande

Det obekväma museet

Dagen före nyårsafton förra året postades det här inlägget på bloggen Openculture. Nick Poole, chef för Collections trust, beskriver där en beklämmande situation där man vid en bjudning, inkluderande i huvudsak intellektuella, har börjat diskutera företeelsen museer, sågat de utställningar man besökt och sedan konstaterat att ”museernas tid är förbi”. De menar att museerna inte har hängt med de förväntningar och mönster som man kan förvänta sig i det moderna samhället, om man lever det ”moderna livet”. I ett förtydligande inlägg skriver Poole att det som han antar att hans vänner menade handlade om att museerna inte har anpassat sig tillräckligt till besökarens krav och förväntningar. I ett samhälle där så mycket handlar om tillpassning (till konsumenten) så menar de att museerna istället sätter upp krav på besökaren, och att problemet uppstår när besökaren måste anpassa sig till museet, snarare än tvärt om.

Nick Poole gör en lång utläggning om hur frustrerande han tycker att detta är. Han känner sig förtvivlad över att dessa människor kan kalla sig intellektuella och samtidigt tycka att det inte finns någon mening med museer i dagens samhälle. Men han vill ändå adressera problemet. Om folk tycker så här, så är det någonting museerna behöver börja jobba med. Och där har han rätt tycker jag.

Poole fick förstås massor av kommentarer på sitt inlägg, och nyligen sammanfattade han lite av det som har sagts i det att han menar att det kanske är en alltför introspektiv och intern diskussion, där många museianställda helt enkelt pratar exklusivt med varandra istället för att prata med alla andra (potentiella museibesökare), och att det är dags att agera istället för att fundera. Detta tål att tänkas på.

Jag tror, som jag har sagt ett antal gånger tidigare, att ett av de stora problemen med museerna i en värld präglad av upplevelsekulturer som datorspel, bio och hundra tevekanaler att välja mellan, är att man försöker anpassa sig till detta trots att man har alldeles för dåliga resurser (framgångsrika datorspel kostar hundratals miljoner att utveckla men det har ändå förekommit projekt där museerna vill konkurrera med dessa). Man gör biovisningar med egenproducerade filmer om historia, och man försöker hänga på webben. Inget fel i detta, det finns många sätt att berätta om historien, men jag saknar det fokus som jag tycker att museerna ska ta, nämligen att upprätthålla en kontext för de föremål man visar upp – och att göra detta på ett intressant och intresseväckande sätt.

Det är många som inte håller med mig om denna museernas roll i samhället, men jag tror att det kommer att bli tydligare och tydligare när den digitala kommunikationskulturen slår igenom för fullt, att själva meningen med att spara på gamla saker med gemensamma resurser är att upprätthålla meningen med dessa ting i den värld vi lever i (vilken det nu än är, eller kommer att vara). Om man övergår från att vara sakförvaltare till att vara historielärare går man vilse, och om man övergår till att bara ställa ut prylar går man också vilse. Man behöver inte vara bekväm eller anpassad efter folks behov (det är väl f ö olika från person till person?),  och man behöver inte vrida sig baklänges för att inte göra det för svårt eller för lätt. Man behöver synas, vara spännande och intressant. Ja – kanske rentav obekväm. Sällan har så mycket besökare rumlat runt på Historiska museet som när skandalen kring Snövit rullade i medierna.

Det är i min mening föremålen som har dragningskraft. Det är de oändliga fantastiska berättelser som kan vecklas ut från de enskilda föremålen som är museernas potential. Om man slutar visa föremål, och slutar anställa personer som kan skapa ett sammanhang kring föremålen, påbörjar man på sikt likvidationen av museer som koncept. Så jag håller med Poole: ut och prata. Vi kan ju börja med att experterna går ut i museet och pratar.

Strategier för digitalt bevarande

Vem hittade dig, lille vän?

Om man ska förutsätta att det digitala samhället, eller informationssamhället, kommer att slå igenom för fullt inom överskådlig tid, så behöver man också fundera över hur detta påverkar de bevarandeinstitutioner vi har, till exempel museer och arkiv. Det som är kännetecknande för informationismen är att betydelsebärande information kring föremål och företeelser värderas upp, tillsammans med tillgängligheten till denna information. Mängden kontextualiserande information skapar mening och sammanhang, och utgör i det stora hela ett facit på hur användbar informationen i sig är. I den framtid vi ser framför oss är de ihopbyggda informationsresurserna själva basen för all kunskapsförmedling, det kluriga är att se vad som händer med bevarandestrategin i det här scenariot.

Digitalisering

Vad innebär det att främja ett ”levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas” inom informationssamhället? Det pratas ju en hel del om digitalisering – att överföra de analoga källorna till digitala. Detta är relativt enkelt för arkiven och biblioteken, liksom för medieföretag som radio och TV. Kulturarvsinstitutionerna har lite mer problem, eftersom det som ska vårdas och bevaras inte fullt ut låter sig översättas till ettor och nollor på samma sätt. Föremålen har ett egenvärde och kan inte representeras av något annat (än så länge). Just nu lägger man mycket fokus på själva digitaliseringen, men ganska lite på att upprätthålla informationen som beskriver det man har digitaliserat: så kallad metadata.

Metadata, eller information om information, är det viktigaste som finns i informationssamhället. Eftersom det finns så mycket information, måste man låta maskinerna sålla i högarna. Och förutsättningen för detta är att informationen är förberedd för sållning, det vill säga är metadatamärkt. Men metamärkningen gör så mycket mer än bara sammanfattar själva föremålet. Ur ett informationistiskt perspektiv kan man säga att det är metamärkningen som skapar själva kontexten till resursen, som sätter det på kartan och som skapar dess mening.

Att skapa sammanhang är att bevara

I informationssamhället är nämligen kontexten allt. Ett föremål utan någon form av nätverksanknytning, utan några länkningar eller några metabeskrivningar blir fullkomligt oanvändbart. Man vet inte var det kommer ifrån, och man vet inte varför. Man vet inte ens vem som kan veta någonting. När man digitaliserar föremål på till exempel museer blir det därför extremt viktigt att man överför all information som föremålet i fråga är kopplat till, också till det digitala systemet. Det är första steget till att skapa mening i långsiktigt bevarade av kulturarvet. Det kommer att behöva tillföras mängder med information, men det är gott nog om man börjar med det man redan har.

Men resurserna måste gå att använda också. Och för att använda informationsresurser idag och i framtiden krävs vissa förutsättningar. Dessa sammanfattas enklast som tillgänlighet och standardisering. Tillgänglighet är möjligheten för vem som helst att via Nätet använda resursen – det ska alltså inte ligga i en egen databas bakom brandväggar och andra informationsskydd. Standardisering innebär att vi ser till att prata samma språk: det vill säga att resursernas uppmärkning kan förstås och användas av andra (och helst av allt av maskiner) eftersom själva begreppen som används för att märka upp också har beskrivits i distribuerade informationsresurser.

Vad är viktigt?

Så ett framtida bevarandeperspektiv kan beskrivas i termer som kontextualisering, tillgänglighet och standardisering. I nuläget kämpar de flesta kulturinstitutioner med ett av dessa tre ben, nämligen tillgänglighet – att få upp samlingarna på webben. Men för att skapa förutsättningar för användande och bevarande behöver man rikta in sig i allt högre grad på att beskriva föremålen utifrån standardiserade och distribuerade måttstockar.

Den digitala informationen är meningslös utan sammanhang, och det är först när man har skapat sammanhanget och talat om för alla hur man gjort, som man kan betrakta de digitaliserade samlingarna som bevarande, i ordets rätta bemärkelse.