Henrik Summanen Rotating Header Image

digitalisering

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

En vanlig problembild

Idag har jag varit på mitt första insynsrådsmöte, på Kungliga Biblioteket. Jag har engagerats i detta insynsråd i tre år och det kommer att handla om ungefär fyra möten årligen och en del inläsning. Tanken är att vi ska bidra med goda råd och synpunkter angående hur arbetet på institutionen fortlöper.

För mig handlar det i väldigt hög grad om att förstå de grundläggande strukturerna. Jag har nu arbetat i tre år på Riksantikvarieämbetet, på senare tid har jag befunnit mig en hel del på Riksarkivet och med dagens möte har jag börjat få insyn även i den allmänna biblioteksvärlden. För ett antal år sedan hade jag en föraning om att en stor del av de problem, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, som institutionerna dras med, har att göra med den inmarscherande digitala verkligheten. Idag skulle jag säga att jag är helt säker på att det digitala samhället är en av de huvudsakliga orsakerna till ett förändringsbehov, både strukturellt och verksamhetsmässigt. Detta gäller förstås inte bara statliga institutioner, utan merparten av företagen och organisationerna som är verksamma idag.

Anledningen till detta är i mycket korta ordalag, att den sedan ca tio år frambrytande digitaliseringen av samhället har medfört en stor mängd ändrade beteenden hos människorna. Ändrade beteenden för också med sig ändrade behov. Det är nu när dessa behov börjar konkurrera på allvar med de gamla behoven – till exempel fri tillgång till massmedialt material för forskare – som kostnaderna börjar rusa. När den nya tekniken dök upp lade man helt enkelt bara till ett antal nya uppdrag till de gamla institutionerna. De medel som var kopplade till de nya uppdragen verkar inte i särskilt hög grad motsvara de nya kostnaderna.

Lösningen verkar som så många andra gånger vara omorganisationer och pensionsavgångar (med indragna tjänster och nyformulerade tjänster som tar vid). Det finns ett ljus i tunneln. En (välmodellerad) digital verksamhet är många gånger mer effektiv än en analog, vilket i första hand beror på att man aldrig behöver flytta runt information manuellt. Många av de handläggaruppgifter som har bestått i att flytta en siffra från ett papper till en databas, och tillbaka till ett papper i ett annat sammanhang, kan därför göra omprioriteras till uppgifter som är viktigare och mer kvalificerade.

Det är en brytningstid vi lever i. Jag tror att den digitala “revolutionen” som håller på just nu av framtidens historiker kommer att betraktas som en naturlig följd av den industriella revolutionen. I det stora historiska sammanhanget är processen relativt kort, och om man räknar på Moore´s lag, att man fördubblar processorhastighet per enhet/kostnad ungefär vart annat år, så kommer vi enligt teoretiker som Ray Kurzweil att ha en människolik artificiell intelligens utvecklad inom några decennier. Brytningstiden sträcker sig därmed från mitten av sjuttonhundratalet och en bit in i detta sekel.

Det är inte utan att man funderar på hur det kommer att se ut. Om samhället håller ihop så länge vill säga.

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.

Strategier för digitalt bevarande

Vem hittade dig, lille vän?

Om man ska förutsätta att det digitala samhället, eller informationssamhället, kommer att slå igenom för fullt inom överskådlig tid, så behöver man också fundera över hur detta påverkar de bevarandeinstitutioner vi har, till exempel museer och arkiv. Det som är kännetecknande för informationismen är att betydelsebärande information kring föremål och företeelser värderas upp, tillsammans med tillgängligheten till denna information. Mängden kontextualiserande information skapar mening och sammanhang, och utgör i det stora hela ett facit på hur användbar informationen i sig är. I den framtid vi ser framför oss är de ihopbyggda informationsresurserna själva basen för all kunskapsförmedling, det kluriga är att se vad som händer med bevarandestrategin i det här scenariot.

Digitalisering

Vad innebär det att främja ett ”levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas” inom informationssamhället? Det pratas ju en hel del om digitalisering – att överföra de analoga källorna till digitala. Detta är relativt enkelt för arkiven och biblioteken, liksom för medieföretag som radio och TV. Kulturarvsinstitutionerna har lite mer problem, eftersom det som ska vårdas och bevaras inte fullt ut låter sig översättas till ettor och nollor på samma sätt. Föremålen har ett egenvärde och kan inte representeras av något annat (än så länge). Just nu lägger man mycket fokus på själva digitaliseringen, men ganska lite på att upprätthålla informationen som beskriver det man har digitaliserat: så kallad metadata.

Metadata, eller information om information, är det viktigaste som finns i informationssamhället. Eftersom det finns så mycket information, måste man låta maskinerna sålla i högarna. Och förutsättningen för detta är att informationen är förberedd för sållning, det vill säga är metadatamärkt. Men metamärkningen gör så mycket mer än bara sammanfattar själva föremålet. Ur ett informationistiskt perspektiv kan man säga att det är metamärkningen som skapar själva kontexten till resursen, som sätter det på kartan och som skapar dess mening.

Att skapa sammanhang är att bevara

I informationssamhället är nämligen kontexten allt. Ett föremål utan någon form av nätverksanknytning, utan några länkningar eller några metabeskrivningar blir fullkomligt oanvändbart. Man vet inte var det kommer ifrån, och man vet inte varför. Man vet inte ens vem som kan veta någonting. När man digitaliserar föremål på till exempel museer blir det därför extremt viktigt att man överför all information som föremålet i fråga är kopplat till, också till det digitala systemet. Det är första steget till att skapa mening i långsiktigt bevarade av kulturarvet. Det kommer att behöva tillföras mängder med information, men det är gott nog om man börjar med det man redan har.

Men resurserna måste gå att använda också. Och för att använda informationsresurser idag och i framtiden krävs vissa förutsättningar. Dessa sammanfattas enklast som tillgänlighet och standardisering. Tillgänglighet är möjligheten för vem som helst att via Nätet använda resursen – det ska alltså inte ligga i en egen databas bakom brandväggar och andra informationsskydd. Standardisering innebär att vi ser till att prata samma språk: det vill säga att resursernas uppmärkning kan förstås och användas av andra (och helst av allt av maskiner) eftersom själva begreppen som används för att märka upp också har beskrivits i distribuerade informationsresurser.

Vad är viktigt?

Så ett framtida bevarandeperspektiv kan beskrivas i termer som kontextualisering, tillgänglighet och standardisering. I nuläget kämpar de flesta kulturinstitutioner med ett av dessa tre ben, nämligen tillgänglighet – att få upp samlingarna på webben. Men för att skapa förutsättningar för användande och bevarande behöver man rikta in sig i allt högre grad på att beskriva föremålen utifrån standardiserade och distribuerade måttstockar.

Den digitala informationen är meningslös utan sammanhang, och det är först när man har skapat sammanhanget och talat om för alla hur man gjort, som man kan betrakta de digitaliserade samlingarna som bevarande, i ordets rätta bemärkelse.