Henrik Summanen Rotating Header Image

digitala samlingar

En vanlig problembild

Idag har jag varit på mitt första insynsrådsmöte, på Kungliga Biblioteket. Jag har engagerats i detta insynsråd i tre år och det kommer att handla om ungefär fyra möten årligen och en del inläsning. Tanken är att vi ska bidra med goda råd och synpunkter angående hur arbetet på institutionen fortlöper.

För mig handlar det i väldigt hög grad om att förstå de grundläggande strukturerna. Jag har nu arbetat i tre år på Riksantikvarieämbetet, på senare tid har jag befunnit mig en hel del på Riksarkivet och med dagens möte har jag börjat få insyn även i den allmänna biblioteksvärlden. För ett antal år sedan hade jag en föraning om att en stor del av de problem, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, som institutionerna dras med, har att göra med den inmarscherande digitala verkligheten. Idag skulle jag säga att jag är helt säker på att det digitala samhället är en av de huvudsakliga orsakerna till ett förändringsbehov, både strukturellt och verksamhetsmässigt. Detta gäller förstås inte bara statliga institutioner, utan merparten av företagen och organisationerna som är verksamma idag.

Anledningen till detta är i mycket korta ordalag, att den sedan ca tio år frambrytande digitaliseringen av samhället har medfört en stor mängd ändrade beteenden hos människorna. Ändrade beteenden för också med sig ändrade behov. Det är nu när dessa behov börjar konkurrera på allvar med de gamla behoven – till exempel fri tillgång till massmedialt material för forskare – som kostnaderna börjar rusa. När den nya tekniken dök upp lade man helt enkelt bara till ett antal nya uppdrag till de gamla institutionerna. De medel som var kopplade till de nya uppdragen verkar inte i särskilt hög grad motsvara de nya kostnaderna.

Lösningen verkar som så många andra gånger vara omorganisationer och pensionsavgångar (med indragna tjänster och nyformulerade tjänster som tar vid). Det finns ett ljus i tunneln. En (välmodellerad) digital verksamhet är många gånger mer effektiv än en analog, vilket i första hand beror på att man aldrig behöver flytta runt information manuellt. Många av de handläggaruppgifter som har bestått i att flytta en siffra från ett papper till en databas, och tillbaka till ett papper i ett annat sammanhang, kan därför göra omprioriteras till uppgifter som är viktigare och mer kvalificerade.

Det är en brytningstid vi lever i. Jag tror att den digitala “revolutionen” som håller på just nu av framtidens historiker kommer att betraktas som en naturlig följd av den industriella revolutionen. I det stora historiska sammanhanget är processen relativt kort, och om man räknar på Moore´s lag, att man fördubblar processorhastighet per enhet/kostnad ungefär vart annat år, så kommer vi enligt teoretiker som Ray Kurzweil att ha en människolik artificiell intelligens utvecklad inom några decennier. Brytningstiden sträcker sig därmed från mitten av sjuttonhundratalet och en bit in i detta sekel.

Det är inte utan att man funderar på hur det kommer att se ut. Om samhället håller ihop så länge vill säga.

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.