Henrik Summanen Rotating Header Image

databaser

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.