Det går fort just nu, vad gäller webbens utveckling. Den är snart inne i sin tredje generation. För att ta en kort redovisning av hur man brukar beskriva webbens utvecklingsstadier:
Web 1.0 – länkning av sidor
Här har vi sidor som publiceras och länkas till andra sidor. Tänk HTML. Det är egentligen bara ett tillgänliggörande av dokument, och av de media som kan finnas i ett dokument, text och bild. Filer, som video och ljud, är dock inte sena att ansluta.
Web 2.0 – länkning av personer
Den sociala webben. Det börjar med möjligheten att kommentera det som folk skriver, och utvecklas via diskussionforum till bloggar och twitter. Ett evigt flöde av information i oändliga feedbackloopar. Här kan var och en göra sin röst hörd, och “finnas” i den digitala världen. Här finns sociala communities som Facebook, MySpace eller Lunarstorm. Här är vi nu.
Web 3.0 – länkning av data
Den semantiska webben. Hit har vi inte riktigt kommit än, utan det mesta befinner sig i någon slags experimentlåda. Precis som sociala webben behöver en viss kritisk användarmassa för att nå sin fulla potential, så gör också den semantiska webben det, det tog många år av fulländad teknik innan Facebook var ett faktum som alla räknade med. I den semantiska webben hjälper oss maskinerna att sålla i informationsflödena, och länkarnas robusta persistens och referensmaskineri gör hela webben till en enda stor databas.
På museifältet jobbar man hårt med webben, trots att man knappast har fått några för ändamålet tillskjutna nya medel. Men det är en mycket bra väg att nå ut till användarna. Så många museer var snabbt uppe med en webbsida som beskrev vad man gjorde på museet, hur man hittade dit, och vilka öppettider som fanns. Telefonkatalogsuppgifter, kort sagt, och så här såg läget ut ungefär 2003. Efter hand började allt fler lägga ut information som relaterade till de olika uppdrag museerna har, och man fyllde sina webbplatser med information som liknade artiklar eller böcker.
Sociala webben tar form och tar över
Samtidigt – ute i verkliga världen – började användarna koppla ihop sig i den sociala webben. Nyhetsgrupper över e-post konverterade till diskussionforum på webben, och så småningom till communities, där man hade en digital hemvist som man utgick ifrån i sina digitala möten, och aktiviteter. Här visade sig webben i en ny och kraftfull roll, som mötesplats.
Idag är webben en social arena där de flesta, dock inte alla, befinner sig. Men bland unga är det den naturliga platsen att stämma möten, diskutera och skapa sin identitet. Så sakteliga håller webbutvecklarna på att koppla ihop alla dessa källor, i form av artiklar, inlägg och diskussioner, till en enda jättebas av information. Och det är webb 3.0 – den semantiska webben. Och här hänger museerna med bra, det är gott om aktörer som har slutit upp bakom Riksantikvarieämbetets initiativ K-Samsök, som i praktiken skjutsar in museerna, med alla deras data, på den semantiska arenan.
Sociala webben + Museerna?
Men vänta nu – det har ju hänt någonting på vägen. Den sociala webben, den som utvecklades under hela 00-talet och som blev en del av de flesta unga svenskar liv, den verkar ju ha gått museerna spårlöst förbi. Finns det alls något museum som har tjänstemän som är aktiva på de digitala arenorna? Är historikerna från museerna ute på historieforumet Skalman? Är arkeologerna ute på Arkeologiforum? Var finns experterna när arkeologi diskuteras på Flashback? Hänger man med, som sin yrkesroll vill säga, i den utveckling vi har sett? Mitt intryck är ju ett lite småförvånat “nej”. Trots det uppenbart mycket kraftfulla verktyg de sociala medierna utgör, har man i hög grad från museernas sida valt att ignorera detta. Varför?
Jag har lite kort försökt få ihop några snabba funderingar kring orsakerna:
1) Museernas personal är i allmänhet äldre än de genomsnittliga internetanvändarna, och det handlar om okunskap inför den nya mötesformen
2) Museerna har valt att tolka sitt uppdrag inom ramarna för sin pågående verksamhet: pedagogerna ska vara verksamma på golvet i museet. Och experterna ska läsa böcker och svara på brev (snigelpost alltså).
3) Man är rädd för att bli kritiserad om man säger någonting på en officiell arena, informationen blir ju så långt exponerat för allmänheten att man riskerar att blotta sin egen okunskap i ämnet.
Det finns säkert fler. Hjälp gärna till. Sen kanske man kan ta en diskussion om hur museerna skulle kunna förflytta sitt uppdrag till de områden där användarna finns, och är verksamma: Webben.
Bra sammanfattat! Min erfarenhet är samma, experterna lyser generellt med sin frånvaro (men några undantag såklart). Det har faktiskt inte hänt särskilt mycket alls sedan jag startade Arkeologiforum 2004 vilket är förvånande med tanke på hur mycket som hänt gällande folks webbvana på snart 7 år.
Jag tror också att det kan handla om att man äventyrar sin erhållna position som “expert” när man ger sig ut på webben. I en analog värld är man ju liksom framme när man når sin position på ett universitet eller ett museum. Det enda man i så fall gör när man tar sig ut på webben är att riskera att solka det intryck av prestige man redan har erhållit. Så det kanske inte är så konstigt att experterna håller sig borta. Men å andra sidan börjar ju pendeln svänga lite nu, och positioner verkar erhållas PÅ GRUND AV aktiviteter i den digitala världen, så vi kanske inom några år har betydligt fler webbaktiva auktoriteter från museer och universitet!
//Henrik
Såg just den här bloggposten om makt:
http://kommunchef.com/2011/02/det-ar-inte-makten-det-ar-malet/
Den har ganska mycket bäring på det här med att institutionerna håller sig borta från webben. Den makt de har i kraft av sin position är mycket illa använd, med andra ord.
Jag tror att ni överdriver maktpositionstanken lite. Jag tror snarare på 1 och kanske 2, parat med att många museer har långtgående traditioner/praxis av hur man arbetar inom verksamhete(r)n(a) som det är svårt att frigöra sig från. Förändring sker långsamt alltså. Det kan nog vara svårt för en som är insatt i sociala medier mm precis HUR främmande det kan kännas för en som inte är det. Som nån skrev, man ser inte styrkan i sociala medier förrän man är med i dem. Lite som Hare Krishna.
Från hemmaplan kan jag dessutom se att tidspress och stress gör att folk inte känner sig ha tid att förkovra sig i detta, lika lite som ledningen känner att de har resurser att satsa på strategiska val inom verksamheterna.
Typ så.
Jo, det är så klart så att man ogärna ändrar ett gammalt arbetssätt. Men jag har själv suttit med i arbetsgrupper kring hur vissa museer ska arbeta gentemot webben, och drivit på i riktning mot att museerna ska finnas där användarna finns (t ex forum inriktade på historia), och tjänstemännen har avfärdat detta som rena dumheter. Det är ignorans, och en ganska fräck och otrevlig maktyttring. Den kan man inte bortförklara med att folk inte känner att de har tid att förkovra sig, det handlar nog snarare om rädsla eller ovilja.
Intressant svar och fortsatt diskussion även på denna blogg:
http://sosialtmuseum.blogspot.com/2011/03/svar-til-varfor-har-museerna-missat-den.html?showComment=1298989743622#c3010184440985371956
[...] om musikk, bygningsvern, litteratur, informasjonssamfunnet, kulturmiljøvern og film. I innlegget “Varför har museerna missat den sociala webben?” tar han blant annet opp tre årsaker på hvorfor museer ikke lykkes med sosiale [...]