Henrik Summanen Rotating Header Image

Varannan digital?

Bland personer under 40 år är den absolut vanligaste metoden för att få tag i snabb information idag att göra en sökning på nätet. I nio fall av tio kommer de att hitta det de söker efter på Wikipedia eller ett webbforum, eller något mindre sällan på en webbsida eller blogg som någon upprätthåller. Siffran är tagen ur luften och det går säkert att höja den ytterligare med något decennium. Oavsett vilket så finns det en poäng med att notera detta.

Verkligheten är numer så självklart digital i människors vardag att det är svårt att inte notera det. För de som växer upp idag är det kanske ännu tydligare, och många överväger inte ens att försöka hitta information kring någonting som inte finns på webben någon annanstans, t ex i uppslagsverk eller referensverk, och ännu färre överväger att fråga en bibliotekarie om råd.

Men hur ser det ut för kulturarvsinsitutionerna när det gäller att möta detta behov? Att behovet finns där råder det ingen tvekan om. Under hösten och vintern har jag deltagit i diskussioner kring hur vi strategiskt ska hantera digitaliseringen av kulturarvet, genom den strategiska infrastrukturgrupp som är uppsatt inom ramarna för Digisam, och som har representanter från Centralmuseerna, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och Riksantikvarieämbetet. Bilden som ritas upp är väldigt tydlig: Inom kulturarvsinsitutionerna prioriteras inte det digitala. Trots att världen utanför i huvudsak ägnar sig åt att möta kulturarvet genom digitala fora så ägnar sig institutionerna åt sin traditionella verksamhet – utställningar, guidningar och (nästan bara för forskare) arkiv.

Nåja, kanske någon säger. Det har faktiskt lagts väldigt stora pengar på att digitalisera samlingar de senaste 20 åren, och det finns flera tjänster som är helt och hållet inriktade på det digitala. Jovisst, tänker jag. Men om man skulle göra en jämförelse med det analoga samhället, så undrar jag vem som är museets digitala guide, vem som är deras digitala utställningsproducent, deras digitala samlingsansvarige och digitala konservator? Alla dessa tjänster behövs och i nuläget förstörs stora mängder digital information bara för att ingen tar hand om den.

Om samhället är hälften digitalt behöver även kulturarvsinstitutionerna vara det. Min bedömning är att det är en prioriteringsfråga från framför allt ledningshåll. Det är förstås inte helt enkelt eller tacksamt att ändra en verksamhet som fungerar som den gjorde på 70-talet. Många av de anställda blir arga och stämningen bland personalen kommer att bli bitter. Så är det att förändra och bli samhällsrelevant. För något år sedan skaffade sig Kungliga biblioteket en CIO – Central Information Officer. Tjänsten hanterar alla frågor som rör samordning av information, digitala flöden, bevarande, användning, webb, publikationer etc. Det är kanske det viktigaste man kan göra just nu eftersom branschen är så informationstung och de gamla metoderna att möta publiken inte fungerar längre. Världen dessa metoder är skapade för att möte existerar inte längre. Jag rekommenderar därför alla kulturarvsinstitutioner som inte har en CIO att skaffa en. Sen kan de börja tillämpa varannan digital.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>