Henrik Summanen Rotating Header Image

News

this is where you will find the news

Museerna och framtiden – ett Vårmöte utan problematiseringar

Under förra veckan besökte jag museernas årliga Vårmöte i Linköping och Norrköping. Jag har varit på Vårmötet förut flera gånger, med något års uppehåll här och där. Programmet innehöll stormöten, keynote-föreläsningar, seminarier, årsmöten, middagar med mingel på lokala museer och utflykter. Det som alltid förvånar mig är hur mycket folk det uppenbarligen ryms inom museisektorn i Sverige. Tyvärr så förvånar mig det också hur lite som har hänt sedan sist i sektorn. Varje Vårmöte jag är på.
 

Att digitaliseringen just nu håller på att omforma vårt samhälle kan knappast ha gått någon förbi. Att företag går i graven och utmanövreras av andra i samma bransch, som lyckats ta tillvara den digitala tidens automatiseringar, affärsmodeller eller effektiviseringar kan heller inte vara något som är okänt. Ändå får jag uppfattningen att museernas Vårmöte handlar om att sitta i de analoga tempel som museerna trots allt utgör, och titta ut på en digital omvärld. “Hur ska vi beskriva samtiden?” frågar sig den ene, “Hur ska vi nå ut till nya målgrupper” frågar sig den andre. En tredje funderar över hur man kan använda digitala lösningar i utställningar.

 

Mitt bekymmer är att museerna just nu beter sig på precis samma sätt som de företag som till följd av samhällsförändringarna inte har klarat sig utan fått lägga ner. Varför ställer man sig inte frågan vad museernas roll blir i en digital samtid? På vilket sätt kommer den funktion som museerna fyller att vara förändrad i ett samhälle där nätverk och digital kommunikation är den grundläggande basen?

 

Under förra året kom också museernas framtidsspaning i “Känn dig som hemma på framtidens museum“. Det är en intressant och inte helt oviktig skrift som behandlar flera områden som museerna kommer att behöva hantera. Problemet är att de inte i någon djupare form analyserar på vilket sätt dessa frågor kommer att fungera i framtiden, utan utgår från att museerna kommer att kunna vara i stort sett samma sak då som nu, men med lite annat fokus.

 

Tre av programpunkterna på Vårmötet hade tydlig digital prägel. Ytterligare säkert tio verkade beröra området, vilket i och för sig är bra eftersom man nog då har börjat betrakta det “digitala” som någonting självklart. Man har blivit “post-digital”. Då finns det ju ingen mening med att rubricera sitt seminarium som “digital” det ena, eller “digital” det andra. Men mitt subjektiva intryck är att det går en vattendelare mellan de som ska stå för det digitala inom verksamheten, och de som gör “det andra”, och i nio fall av tio uppfattar jag att “det andra” är exakt det som museerna alltid har gjort: byggt utställningar, hållit i guidade turer och samlat föremål. Kanske givit ut en bok och hållit en föreläsning.

 

Det är dessa av tradition upprätthållna områden jag skulle vilja se ifrågasatta. Det behövs ett mer genomgripande omtag på hur man ska agera i en värld som har ställt om. Förstår man inte omställningen kommer man att förpassas till organisationernas kyrkogård tämligen omgående, som obsolet, ointressant och irrelevant. Kanske det värsta som kan hända med ett museum.

Museer i en värld av förändring

Under 2014 och 2015 kommer regeringen att genomföra en översyn av den statliga museipolitiken. I underlaget nämns flera förändringar i samhället som motiverar till denna genomgång av museernas roll, och tidigt i dokumentet behandlas de stora förändringarna på kommunikationsområdet, det vill säga digitaliseringen. Det är intressant att regeringen tar detta grepp, och att den gör det just nu. Behovet är stort och museivärlden är väldigt splittrad i frågan. Förståelsen för att man skulle vinna väldigt mycket i termer av resurser på att samverka mer på framför allt det digitala området är låg.

Frågan är förstås inte ny heller. Jag har tidigare berört detta på denna blogg både en, två och tre gånger, men just nu håller jag på att förbereda ett seminarium till museernas och kulturmiljösektorns för i år gemensamma möte i Umeå, kallat “Vårmötet“, där frågan om vi i branschen faktiskt missar målet när vi inte i tillräckligt hög grad befinner oss på de nya digitala arenorna. Fullgör vi verkligen vårt uppdrag i samhället? Frågan om problem som skulle kunna tänkas uppstå om vi gjorde detta ska också behandlas.

För några veckor sedan medverkade jag i ett seminarium på Riksutställningar. I en intervju kopplad till seminariet fick jag tillfälle att prata lite om just denna fråga också, vid sidan av till exempel frågan om digitala infrastrukturer och appar. Intervjun finns på video:

Intervju för “Lek eller allvar”, Riksutställningar

Det är alltså många som ställer samma frågor just nu. På min önskelista är ett resonemang, och en analys, som inte nödvändigtvis bygger på de begrepp och strukturer som vi har idag – till exempel museer och utställningar – utan som istället bygger på på de funktioner dessa fyller i samhället. För att komma till rätta med problemen behöver man nog titta på inte bara på “museipolitiken” utan också på syftena med denna, och på institutionerna som sådana. Finns det kanske till och med andra sätt att tillgängliggöra vårt gemensamma arv, både i digital och fysisk form – där inte byggnader med gamla saker (i sin nuvarande form) är huvudfokus? Vore det inte möjligt att låta de centrala museerna vara någonting annat än förvaringslådor på dyr mark i centrala storstäder, och istället hålla så stora lokaler (även magasin) som möjligt öppna för allmänheten om de befinner sig centralt? Vore det inte möjligt att integrera en digital verksamhet i mycket högre grad med en traditionell museiverksamhet än vad som sker idag?

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Om journalistens uppdrag – och lite Wikipedia

Det är mycket Wikipedia just nu. Förutom att Riksantikvarieämbetet har beslutat sig för att anställa en Wikipedian in residence, så har även Norsk kulturråd valt att inleda ett samarbete med Wikipedia. Wikimedia är namnet på organisationen som driver Wikipedia-sajten i Sverige. Även här har det hänt ganska mycket, bland annat har en GLAM-ansvarig anställts. GLAM står för Galleries Libraries Archives Museums, och handlar alltså i första hand om att samordna kulturen i relation till Wikipedia.

När det händer mycket börjar det också dyka upp motreaktioner. Den mest negativa skrevs av författaren Maja Hagerman som i en kolumn i Dagens Nyheter kallar Wikipedia för “Breiviks privata universitet”. Det är mycket som kan sägas om Hagermans uppfattningar om Wikipedia, men det grundläggande tror jag är att hon utgår från ett analogt paradigm i sin betraktelse. I en värld där det alltid är någon som går i god för källan (ett förlag, en producent, en finansiär etc) är det osannolikt att någon skulle vilja lägga pengar på rena dumheter – då kostar det ju att sprida information – men idag (inom ett digitalt paradigm) kan alla publicera sig helt utan mellanhänder. Det hon inte tar upp är att det förstås finns en förändring inte bara gällande hur man sprider information i ett digitalt samhälle, utan också i hur man använder den. Att gå till källan har aldrig varit så aktuellt som nu, och särskilt inte på Wikipedia – som ju kräver externa referenser för informationen som läggs in.

Sen det här med journalistens framtid i en digital värld. Hagerman skriver så här:

Ändå hör man sägas ibland att det inte kommer att behövas några journalister i framtiden eftersom informationsspridningen blir allt öppnare.

Jag har svårt att få ihop hur den här meningen är tänkt att fungera i resonemanget. Ska jag tolka den som att journalisters roll bara är att sprida information? Det är nog få journalister som håller med om att så är fallet. Tvärt om så är tanken med en journalistkår att granska makten, analysera och förklara skeenden som annars blir väldigt oklara för gemene man. Detta är av största vikt i ett informationssamhälle eftersom mängden tillgänglig information är ett problem – som avnämare måste man veta vem man kan lita på. Tyvärr är stora delar av journalistiken undermålig idag, särskilt på tidningar som Aftonbladet som dagligen publicerar strunt som vem som helst kan hitta på Flashback, men tyvärr går även tidningar som DN i samma riktning – bort från analys och reportage, och mot sensation. Kanske handlar det om att jaga läsare. Jag tror att man gör en kortsiktig vinst (man når ju de som ännu inte har hittat till Flashback), men en långsiktig förlust (man tappar bort alla nya läsare som hellre vänder sig till seriösa bloggare, t ex Ajour). Inte ens när journalistförbundets ordförande får bre ut sig nämns detta, utan istället är fokus på problemen i icke-demokratier.

Frågan kring om det är bra eller dåligt med Wikipedia dök också upp i Radio1s program Online, där undertecknad tillsammans med Leo Vallentin och Jan Ainali gav motbilden till Björn Häger, som var något mer negativ. Den som lyssnar på programmet kommer att få en god sammanställning av hur Wikipedia fungerar idag, och av hur myndigheter och andra organisationer använder sajten som en del av sin infrastruktur för att fullfölja sitt uppdrag.

Den sammanlagda känslan är dock att samhället på det stora hela har börjat acceptera Wikipedia som en informationskälla som är här för att stanna. Men det verkar finnas en hel del barnsjukdomar, och frågan är om det är mediat i själv (Wikipedia) det är fel på, eller om det är metoderna för användningen det är fel på? Är det fel på alla bilar som kör för fort, om jag cyklar på en motorväg?

Webbdagarna 2012, hur funkar det i kulturbranschen?

Jag har ägnat lite tid åt att titta igenom de sparade sändningarna från Webbdagarna 2012. Det fanns mycket matnyttigt där, även för en kulturarbetare inom offentlig sektor. Webbdagarna har ett tydligt fokus på näringslivet, men de samhällsförändringar som beskrivs spelar förstås roll även för alla andra. Och samma frustration som man kan tydligen känna när man sitter i ett litet svenskt webbföretag som inte får fram sina idéer, existerar förstås också i vår egen bransch. De som bestämmer över resurserna är nämligen inkörda på en annan typ av samhälle (industriellt) med en annan typ av information (massmedial) och en annan typ av ekonomi (nationell). Detta gäller företagsledare såväl som politiker. Visst, jag medger att det börjar synas många ljus i mörkret, men det måste gå ännu snabbare om vi ska få ett Sverige som syns på världskartan även om några år.

Så, här är mina bästa tips från webbdagarna:

1. Johan Ronnestam

Johan pratar om hur världen just nu förändras. Vad som händer när samhället rör sig in i en global och digital ekonomi, där produkter utvecklas i höglöneländer, tillverkas i låglöneländer och kostar 0 kronor att distribuera. Annat var det förr, när man byggde bilar i Sverige, som transporterades med båt över hela världen. Hur bygger vi ett samhälle som fungerar för våra barn, när andra krav kommer att ställas? Kan Sverige konkurrera med sin kunskap, för att konkurrera med lön går nog inget vidare?

2. Martin Deinoff och Fredrik Marcus, Creuna

En digital verklighet ställer helt andra krav på en organisation eller ett företag jämfört med en analog. De säger bland annat att det är “mycket bättre att vara bra, än att prata om att man är bra”. Det vill säga, gör en bra produkt istället för att lägga jättemycket pengar på att marknadsföra en dålig. De visar många exempel på hur en irriterande analog marknadsföring har fortplantat sig in i en digital värld. Och inte kommer att fungera. Man måste göra en marknadsföring som folk vill ha. Marknadsföring behöver se ut så här inom ett digitalt paradigm: “Ljug inte, visa priser, var relevant, be om tillstånd, avbryt inte och inkludera användarna”. Här är det många inom kulturbranschen som bara inte har förstått någonting, vågar jag nog säga.

3. Jocke Jardenberg

Det här föredraget handlar om att man som aktör inom det digitala paradigmet behöver “be honest and do good shit”. Här är det kanske mindre vanligt att vi har gjort “fel” i vår bransch, men jag tycker ändå att det finns vissa poänger med att titta på hans sammanfattning av hur man ska agera. Han har skrivit ett “good shit manifesto” som i korthet går ut på att man ska vara ärlig, tro på att din framtid kommer att vara mycket mer hållbar om du gör vettiga saker än om du lägger pengar på strunt (t ex köper ett väldigt dyrt marknadsföringsbolag för sin utställning, istället för att bygga en bra utställning). Dagens citat: “Tänk på morgonsoffan”. En dag sitter du där så ställ inte till det.

Ok, nu har jag inte tagit så mycket kring hur detta kan tillämpas om man jobbar t ex på ett museum. Men jag lovar och svär att det finns många relevanta perspektiv här som vi borde ta till oss i mycket högre grad än vad vi gör idag. Särskilt om vi ska tänka lite mer in i framtiden.

Boken om Framtiden, ofrivilligt komisk och ganska vilsen

Under tider av förändring är det alltid rörelse i de intellektuella leden. De senaste åren har en uppsjö av böcker som rör den digitala verkligheten givits ut, en del krasst konstaterande, andra positiva och ytterligare några negativa. Så har det förstås alltid varit. När någonting nytt börjar ändras i regel maktfaktorer, och de som varit gynnade av ett tidigare paradigm försöker förstås hålla emot – makten släpper inte sitt grepp utan vidare. I boken Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson (förlaget Ivrig, 2011) tecknas en nattsvart bild av det samhälle som den digitala verkligheten för med sig. Författarna menar att de initialt skulle skriva en bok om den nya tiden som en positiv sak, men att de under skrivandets gång insett att det i själva verket är ett stort mörker som infinner sig.

Den essäistiskt skrivna boken blandar kommunikationsteknologisk historia, med prosa. Man gör en liknelse mellan forntidens pyramider och liknar dessa vid det digitala samhället. När vi idag gör allt digitalt bygger vi en pyramid som alla ska vara lyckliga i menar de, men i själva verket går det bara åt massa energi, och de mängder av kopior som kan publiceras på nätet är bara ettor och nollor, och oviktiga. I det ganska röriga resonemanget, delvis präglat av naturromantik och “det var bättre förr”-utvikningar, ställs det äkta (människan) mot det falska (det digitala). Prosabitarna är mycket pretentiösa och delvis ofrivilligt komiska, något som enklast visas genom ett citat:

Natten är ung och din kropp lever. Ljusen blinkar i alla färger, du översköljs av ljus. Det svaga röda skenet från kometen på himlen går inte att se bortom det ljus som du nu speglar dig i. Du vandrar längs med Kocksgatan. Du blir berusad av stadens alla möten och snart sitter du i någons kök. Du pratar om pretentiösa ting, du talar om ett förlåtande mörker som du lämnat bakom dig. Ingen kommer att minnas vad du har sagt när solen på nytt går upp. (sid 47)

Det finns dock en del att hämta här. Bräckligheten vår nya värld befinner sig i har alla anledning att tänka över, ettor och nollor på hårddiskar är inte mycket värt om elektriciteten försvinner – om så bara i några månader. Runstenar, pyramider och till och med böcker är mycket beständigare än digitala motsvarigheter. Men författarnas ambitioner att beskriva detta visar snarare på oförståelse för de vetenskaper som behandlar hur det var förr. Som arkeolog har man full förståelse för att alla lämningar går att tolka, och dagens samhälle sätter betydligt fler spår än tidigare epokers. Även materiella lämningar kan ses som text.

Människor är alltid människor, oavsett kommunikationsteknologisk utveckling. Om nu dessa författare upplevt att de befann sig i en bubbla av meningslösa statusuppdateringar och ivrig kommunikationsstress, så är det rimligen så att förklaringen handlar om deras egna val och misstag snarare än om samhällets. Att externalisera ansvaret för sina tillkortakommanden är mycket vanligt, och mycket mänskligt, men det är också förkastligt. Mycket överviktiga människor för ofta liknande resonemang angående sina problem: det är någon annan som har sett till att de blivit tjocka. Det faktum att de själva hela tiden äter, och att detta är en aktiv handling de själva utför, gör man allt för att undvika att tala om.

På det stora hela är mitt intryck av Framtiden, att författarna beter sig som personer som varit medlemmar i en sekt, tappat tron på sektens budskap, men fått för sig att alla andra människor måste få höra hur det egentligen ligger till med verkligheten. Att de själva hade fått det hela om bakfoten och inte kunnat begränsa sig talar man tyst om. Vi andra är inte uppslukade av det digitala, och i grund och botten vittnar detta snarare om författarnas egocentriska inställning till verkligeheten: om jag upplever det digitala samhället så här, måste alla göra det – de andra har bara inte förstått än – jag måste predika!

Om man är lite analytiskt lagd kan man förstås också fundera över det faktum att det är en radiopersonlighet och en universitetslektor som skrivit boken. De representerar två av de av informationssamhällets mest missgynnade yrkesgrupper: den massmediala rösten som vill redigera verkligheten, och forskartoppen som vill upprätthålla sin hegemonistiska inställning till verkligheten.

För dem var det nämligen bättre förr.

(Vill man läsa någonting om de negativa effekterna av ett digitalt samhälle skulle jag snarare rekommendera The master switch av Tim Wu, Deckle Edge 2010.)

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

Rörlig bild i informationssamhället, del 2: Rörlig bild idag

I och med den digitala teknikens intåg har i stort sett all produktionsutrustning gällande media sjunkit enormt i pris, och blivit tillgängligare (Willis 2005:1-18). Då den digitala tekniken ger hög kvalitet till lågt pris innebär detta också att man idag kan producera film till struntsummor jämfört med bara för tio år sedan. Om ytterligare ett antal decennier är det sannolikt att även en mycket liten bärbar device, som en mobiltelefon, innehåller kamerautrustning som kostar tiotusentals kronor idag. Teknik drar hela tiden i riktning att vara genomgripande i samhället, att vara ständigt närvarande. I informationssamhället har vi kameror i allas händer, och vid alla gathörn (Kelly 2010).

Nya distributionsformer

Men informationssamhället ger också nya möjligheter till distribution, vilket kan konstateras i de nya nättjänsterna för filmdistribution, t ex Youtube. Här finns inget kvalitetsfilter, utan allt material distribueras för vem som helst att titta på. Här börjar vi se en av de betydande skillnaderna mellan en massmedial kultur och en informationistisk. I det massmediala samhället finns det bara kapacitet att producera, distribuera och marknadsföra ett material som många personer kan förväntas uppskatta (och betala för), men inom det informationistiska paradigmet existerar inte den här typen av restriktioner. Effekten blir ett överflöd av information, det svåra är inte att få den information man vill ha, utan att få bort den information man inte vill ha. Tidigare utgjorde redaktionella bearbetningar och kommersiella faktorer ett filter för vilken information som kunde nå ut, men i nätverksamhället måste det till andra funktioner för att inte drunkna i information. Detta är ett av skälen till att nätverksamhället ökar inflytandet och behovet av subkulturer, för inom dessa nätverk finns en rollfördelning där enskilda individer fungerar som informationsfilter mot omvärlden. Tips om länkar, händelser och videor sprids som löpeld över sociala nätverk som twitter, facebook och olika webbforum, och även om alla deltagare kan ses som distributörer av denna information, så är det de som sitter mellan nätverken och mitt i nätverken som styr informationsströmmarna – den som många följer på twitter, har makt att få ut just den information som hon eller han gillar i nätverket (jmfr Castells 2009, och Bard och Söderqvist 2000, Bjereld och Demkert 2008). Denna nätverksförstärkande, och därmed identitetsskapande, användning har flera gånger konstaterats på Youtube (bland annat Lange 2009, Burgess and Green 2009 och Wahlberg 2009).

Konvergenskultur

I den konvergerande digitala kulturen ser vi hur de olika användningsområdena för olika typer av media flyter ihop. Dagboksanteckningar, tidigare förbehållna det skrivna ordet, blir videobloggar. Romaner blir ljudböcker och tillåter nya användningskontexter. Men en av de mer avgörande faktorerna, som dessutom är på kollisionskurs med den massmediala hegemonin är att subkulturerna – som förstås existerade som fenomen även tidigare – i ett informationssamhälle är fullt distribuerade (se Jenkins 2006:140 ff). Tidigare hade man kunnat se vad som är “äkta” på hur det distribuerades, medan det idag inte går att se skillnad mellan fan-art och verk av “korrekt” upphovsman.
I samband med att de digitala verktygen blir allt mer tillgängliga, och billiga, blir också andra delar av produktionskedjan tillgänglig. Ett helt nytt, och växande fenomen, som visar på detta är så kallad Machinima (Wikipedia:Machinima 2011) – filmer som använder sig av datorspelens grafikmotorer för att skapa film. Normalt sett är den en regissör som via Nätet sätter ihop scener i ett manus och sedan med hjälp av kontakter i sitt community får ihop “skådespelare” som agerar med sina datorspelsavatarer, och andra aktörer som sedan lägger på röst utifrån manus. Detta kan ske helt utan att de olika involverade över huvud taget träffas, men resultatet är ofta faschinerande välgjort, se till exempel Divided Soul skapad på World of Warcraft-plattformen (Divided Soul:Youtube). Inom hela datoranimations-världen går produktionen i modul-riktning. Istället för att animatörerna gör allting för hand, så kan de sätta ut funktionen “vatten i storm”, eller “figur springer i riktning x”.

Hollywood håller greppet

Men fullkomligt dominerande inom rörlig bild är fortfarande de mäktiga filmkoncernerna från Hollywood, som producerar kommersiell film för en global marknad, visserligen med viss konkurrens från andra områden i världen, men egentligen utan något större hot. De komplicerade ägandestrukturerna gällande linjen från idé till biograf, eller från koncept till dvd, ger Wus “the cycle” vatten på kvarnen, och det är mycket som kan sägas kring denna hegemonistiska maktstruktur. Men jag har valt att här förutsätta en framtid där immaterialrätten är mindre kraftfull, och vill visa konsekvenserna av detta. Dagens system har fördelen att det går att skapa produktioner som har närmast astronomisk budget. Allt slipas för att passa en så stor mängd mottagare som möjligt: man väljer rätt stjärnor, tillgängliga manus, senaste digitala effekterna och läckraste intro-producenterna. Dessutom så budgeterar man enorma summor för en global marknadsföring, först till biografkedjor, och sedan till dvd-marknanden. Det sammantaget ger förstås hög kvalitet gällande produktion, distribution och koncept, men man kan fråga sig om det alla gillar verkligen har en automatisk länk till en generell uppfattning om kvalitet? Detta har diskuterats i många sammanhang, och det finns en brytpunkt mellan framför allt kulturrelativister, som menar att kvalitetet bedöms subjektivt, och empiriker som menar att man kan (eller för den delen, måste) sätta upp tydliga kriterier för vad som är bra och vad som är dåligt, för att få ett relevant resonemang.

Det råder delade meningar kring detta, men det är ett faktum att det finns stora medel att söka för produktion av film som inte förväntas bära sig ekonomiskt, film som normalt sett kan stoltsera med utmärkelser från olika festivaler, vilket antyder att en kärna av filmentusiaster inte delar Hollywoods, eller den globala befolkningens, syn på kvalitet.

(Referenser kommer med del 3)

Individen vs. dividen – om “jaget” på nätet

Det har nyligen diskuterats en hel del på twitter om roller på nätet, särskilt i relation till olika ansvarspositioner i samhället, särskilt kommunchefen Mattias Jansson har tagit tag i frågan eftersom han har kritiserats för sitt användande av sociala medier i sitt arbete. Jag själv har adresserat frågan kring identiteter i en diskussion angående framtidens museum på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu. Det finns också de som tar helhetsgrepp kring frågan, till exempel Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Kroppsmaskinerna, där de driver frågan att människan i Nätverksamhället alltmer blir en “divid” istället för en “individ”. I boken likviderar de jag-begreppet och försöker förena modern psykologi med modern hjärnforskning. Deras grundtes är att vi i informationssamhällets nätverkskultur blir ett med alla våra roller, vilket avslöjar illusionen av en odelbar jagbild. Individ betyder ju, som bekant, “odelbar”. Det är svårt att hålla med om allt som Bard och Söderqvist skriver, men jag tycker att de har många poänger, och det är alltid intressant att ta in teorierna i tankeexperiment kring hur framtiden kommer att se ut.

Mer konkret kan man säga att problemet uppstår när de olika nätverksidentiteterna – “nicksen” – slås ihop till en enda, baserad på till exempel ens verkliga namn, som på Facebook. Vi har för vana att alltid ingå i ett flertal olika kontexter, och att i dessa spela olika roller. För den som är ansluten till Facebook och tycker att detta låter intressant kan man alltid experimentera med de olika apparna för FriendGraphs, som sätter ihop relationerna mellan en själv, och ens alla vänner. Resultatet brukar bli ganska tydliga kluster av vänner – det vill säga kontexter, eller enklare: nätverk, som man ingår i.

Det som händer är att vi måste hantera alla våra nätverk på samma gång. Våra sociala identiteter är helt exponerade mot andra, arbetsgivare såväl som kompisar, och kompisars kompisar. Vill man vara privat finns det inte så många möjligheter förutom att stå utanför de virtuella nätverken, och det blir svårt av andra skäl.

Vi måste helt enkelt lära oss att bli ett med våra olika jag. Lära oss att vi formas av våra olika nätverk, och att vi också formar våra olika nätverk. I den diskussion jag nämnde i inledningen hanteras detta som ett problem, men jag tror snarare att det bör ses som en resurs. Ju fler olika nätverk en person ingår i, ju större blir förståelsen för olika sammanhang, och ju större blir även spridningen för de idéer man har och talar sig varm för på nätet. Detta borde institutioner ta tillvara, och vårda, istället för att motverka. Det är ju de anställda som utgör institutionens gränssnitt utåt mot samhället, och med nätverksamhällets  nya form av informationsdistribution, måste man förstå detta för att nå ut. Det var ju trots allt ganska länge sedan enbart kommunikationsenheterna ägde frågan. De hör till en massmedial kultur, som är utdaterad och blir alltmer sömnig, ju längre vad tiden lider.

Regler för myndighetstwittrande problematiska

Nyligen kom en 77-sidig rapport från E-delegationen där de på uppdrag från regeringen ställer upp vilka regler som gäller angående sociala media, som twitter och facebook, för personer anställda vid myndigheter, omnämnt bland annat i Computer Sweden. Huvudbudskapet är att all kommunikation gällande myndighetens verksamhet ska ske via myndighetens konto, och att det aldrig får uppstå någon tveksamhet inför om det är myndigheten eller en privatperson som uttalar sig.

Det här förhållningssättet är problematiskt på många sätt. Bland annat så är det inte möjligt för myndigheter att använda sociala medier, eftersom sociala media är baserade på nätverk, och sådana byggs inte mellan organisationer, utan mellan människor. Frågan är alltså på vilket sätt det är möjligt för en myndighet att överhuvudtaget ägna sig åt sociala media för annan kommunikation än “megafon”-utrop. En annan svår fråga här kommer att handla om avgränsningen mellan personer som är anställda och deras nätverk, gentemot myndigheten där de är anställda.

Jag tror istället att det här på sikt kommer att utveckla sig åt andra hållet. Det finns redan regler för hur man ska hantera ärenden på myndigheter, i termer av diarieföring etc. Och sociala har folk varit hur länge som helst, utan att detta varit ett problem. För egentligen är det ju inte mycket som skiljer på ett restaurangbesök, och twitteraktivitet. Det som sägs kan höras av andra, och spridas vidare. För många myndighetsanställda finns det dessutom regler för hur de kan bete sig på sin privata tid, t ex poliser och militärer.

Vi är alla människor som är i besittning av olika former av information, och olika former av kunskap. Vi måste ju lita på att folk som myndigheterna anställer kan bedöma om det är en fråga som rör myndighetsutövandet, eller om det är en privat fråga – det ansvaret kan knappast ligga i ett regelverk som man sätter upp från regeringens sida. Min förhoppning är att man kommer att falla in i en praxis där de som är anställda utgör basen för myndigheten, både i sina sociala nätverk och på arbetsplatsen. Det är fullkomligt orimligt att tro att myndigheter kommer att kunna fortsätta vara verksamma annars, när informations- och kommunikationssamhället slår igenom för fullt. Finns man inte på nätet så finns man inte, och på nätet är det kontakter mellan personer som gäller, inte kontakter mellan myndigheter och personer.

För, det är ju trots allt så, att det är alltid en människa där i andra änden någonstans. Det ska man veta, sa min pappa när jag var liten.

Riktlinjerna