Henrik Summanen Rotating Header Image

nya media

Varannan digital?

Bland personer under 40 år är den absolut vanligaste metoden för att få tag i snabb information idag att göra en sökning på nätet. I nio fall av tio kommer de att hitta det de söker efter på Wikipedia eller ett webbforum, eller något mindre sällan på en webbsida eller blogg som någon upprätthåller. Siffran är tagen ur luften och det går säkert att höja den ytterligare med något decennium. Oavsett vilket så finns det en poäng med att notera detta.

Verkligheten är numer så självklart digital i människors vardag att det är svårt att inte notera det. För de som växer upp idag är det kanske ännu tydligare, och många överväger inte ens att försöka hitta information kring någonting som inte finns på webben någon annanstans, t ex i uppslagsverk eller referensverk, och ännu färre överväger att fråga en bibliotekarie om råd.

Men hur ser det ut för kulturarvsinsitutionerna när det gäller att möta detta behov? Att behovet finns där råder det ingen tvekan om. Under hösten och vintern har jag deltagit i diskussioner kring hur vi strategiskt ska hantera digitaliseringen av kulturarvet, genom den strategiska infrastrukturgrupp som är uppsatt inom ramarna för Digisam, och som har representanter från Centralmuseerna, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och Riksantikvarieämbetet. Bilden som ritas upp är väldigt tydlig: Inom kulturarvsinsitutionerna prioriteras inte det digitala. Trots att världen utanför i huvudsak ägnar sig åt att möta kulturarvet genom digitala fora så ägnar sig institutionerna åt sin traditionella verksamhet – utställningar, guidningar och (nästan bara för forskare) arkiv.

Nåja, kanske någon säger. Det har faktiskt lagts väldigt stora pengar på att digitalisera samlingar de senaste 20 åren, och det finns flera tjänster som är helt och hållet inriktade på det digitala. Jovisst, tänker jag. Men om man skulle göra en jämförelse med det analoga samhället, så undrar jag vem som är museets digitala guide, vem som är deras digitala utställningsproducent, deras digitala samlingsansvarige och digitala konservator? Alla dessa tjänster behövs och i nuläget förstörs stora mängder digital information bara för att ingen tar hand om den.

Om samhället är hälften digitalt behöver även kulturarvsinstitutionerna vara det. Min bedömning är att det är en prioriteringsfråga från framför allt ledningshåll. Det är förstås inte helt enkelt eller tacksamt att ändra en verksamhet som fungerar som den gjorde på 70-talet. Många av de anställda blir arga och stämningen bland personalen kommer att bli bitter. Så är det att förändra och bli samhällsrelevant. För något år sedan skaffade sig Kungliga biblioteket en CIO – Central Information Officer. Tjänsten hanterar alla frågor som rör samordning av information, digitala flöden, bevarande, användning, webb, publikationer etc. Det är kanske det viktigaste man kan göra just nu eftersom branschen är så informationstung och de gamla metoderna att möta publiken inte fungerar längre. Världen dessa metoder är skapade för att möte existerar inte längre. Jag rekommenderar därför alla kulturarvsinstitutioner som inte har en CIO att skaffa en. Sen kan de börja tillämpa varannan digital.

Museer i en värld av förändring

Under 2014 och 2015 kommer regeringen att genomföra en översyn av den statliga museipolitiken. I underlaget nämns flera förändringar i samhället som motiverar till denna genomgång av museernas roll, och tidigt i dokumentet behandlas de stora förändringarna på kommunikationsområdet, det vill säga digitaliseringen. Det är intressant att regeringen tar detta grepp, och att den gör det just nu. Behovet är stort och museivärlden är väldigt splittrad i frågan. Förståelsen för att man skulle vinna väldigt mycket i termer av resurser på att samverka mer på framför allt det digitala området är låg.

Frågan är förstås inte ny heller. Jag har tidigare berört detta på denna blogg både en, två och tre gånger, men just nu håller jag på att förbereda ett seminarium till museernas och kulturmiljösektorns för i år gemensamma möte i Umeå, kallat “Vårmötet“, där frågan om vi i branschen faktiskt missar målet när vi inte i tillräckligt hög grad befinner oss på de nya digitala arenorna. Fullgör vi verkligen vårt uppdrag i samhället? Frågan om problem som skulle kunna tänkas uppstå om vi gjorde detta ska också behandlas.

För några veckor sedan medverkade jag i ett seminarium på Riksutställningar. I en intervju kopplad till seminariet fick jag tillfälle att prata lite om just denna fråga också, vid sidan av till exempel frågan om digitala infrastrukturer och appar. Intervjun finns på video:

Intervju för “Lek eller allvar”, Riksutställningar

Det är alltså många som ställer samma frågor just nu. På min önskelista är ett resonemang, och en analys, som inte nödvändigtvis bygger på de begrepp och strukturer som vi har idag – till exempel museer och utställningar – utan som istället bygger på på de funktioner dessa fyller i samhället. För att komma till rätta med problemen behöver man nog titta på inte bara på “museipolitiken” utan också på syftena med denna, och på institutionerna som sådana. Finns det kanske till och med andra sätt att tillgängliggöra vårt gemensamma arv, både i digital och fysisk form – där inte byggnader med gamla saker (i sin nuvarande form) är huvudfokus? Vore det inte möjligt att låta de centrala museerna vara någonting annat än förvaringslådor på dyr mark i centrala storstäder, och istället hålla så stora lokaler (även magasin) som möjligt öppna för allmänheten om de befinner sig centralt? Vore det inte möjligt att integrera en digital verksamhet i mycket högre grad med en traditionell museiverksamhet än vad som sker idag?

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Funderingar kring Studio Etts nedlagda dialog

Studio Ett på SR1 har stängt sina kommentarsfält. Jag har inte närmare följt vare sig nyhetstidningarna, TV eller Radio när det gäller just hur de hanterar sina kommentarsfält, men eftersom Anne Lagercrantz efterfrågade tips och hjälp om hur de skulle kunna lösa detta skrev jag ett svar. Det är kanske andra som också är intresserade, så jag lägger även mitt svar här:

Jag såg på Twitter att ni har stängt Studio Etts kommentarsfält, och har också lyssnat igenom ert radioinslag gällande detta. Eftersom jag jobbar med den här typen av frågor (digitala media/skillnaden mellan massmedial kommunikation och sociala medier) på Riksantikvarieämbetet är jag lite intresserad av att se hur ni har resonerat, hoppas också att jag kan på något vis bidra till hur ni löser frågan.

Jag har inte tidigare följt kommentarsfälten på SRs webbsida, så jag vet inte riktigt hur det har sett ut mer än så som det beskrivs i radioinslaget. Det verkar dock som att användarna kan vara anonyma (så långt det går på webben), och som att det huvudsakligen är lyssnare som debatterar med varandra (eller är det reportrarna själva som svarar?). Dessa två grundförutsättningar bedömer jag som viktigast när det gäller att upprätthålla en interaktiv funktion som denna.

Anonyma användare är komplicerat. Dels för att det är omöjligt att vara anonym på webben, det finns alltid ett IP-nummer som man är uppkopplad med, och dels för att det ganska meningslöst att yttra sig som anonym på nätet (trovärdigheten är svag om man inte kan se vem som säger vad). De som är aktiva seriöst för att kommunicera på nätet har i regel en digital identitet som de är rädda om och vårdar. Det kan vara ett alias eller deras riktiga namn. Om man använder sig av t ex Facebook-inloggning eller Twitter-inloggning så öker möjligheten att få fatt i seriösa användare eftersom man då hittar de som faktiskt tänker långsiktigt när det gäller denna typ av kommunikation.

Å andra sidan så har stora sajter som Wikipedia hanterat anonyma användare under tio år utan större problem. Där finns det för administratörerna stora möjligheter att rulla tillbaks ändringar från oseriösa skribenter, och att spärra ip-adresser och användaralias. Den stora fördelen de har är att de använder sig av ideella moderatorer och administratörer som självvalt håller rent. När man har många användare behövs det också många som städar. En lösning där man anställer någon som ska vara “redaktör” för hela Sveriges samlade potentiella kommenterande befolkning känns redan på pappret som en ohållbar konstruktion. Använder man användare som moderatorer, dvs att man befordrar dem till en position där de kan “städa” så har man mycket bättre möjligheter att sin sajt att fungera. Dessutom så belönar man de som sköter sig, dubbelt (de som vill föra seriös debatt får ju göra det ifred från “trollen”). På det här viset fungerar i stort sett alla diskussionsfora på nätet, och utan denna möjlighet skulle aldrig ett fenomen som Flashback (sveriges största nätforum) fungera överhuvudtaget.

Den andra viktiga frågan här bedömer jag är vem som faktiskt är inbegripen i diskussionen. Om man kommenterar på en bloggpost eller i ett webbforum är det ju alltid den som har yttrat en åsikt som svarar, eller som förväntas svara. Om man kommenterar ett radioinslag blir det följaktligen så att förväntan som finns från lyssnarnas sida är att det är reportrarna som ska svara (stå till svars) för sina val och sina frågor gällande det som berörs i inslaget. Om det inte är de som svarar så skapas frustration och man får en dialog mellan personer som inte har med detta att göra istället (vilket jag bedömer som mindre intressant både för er på SR och för användarna själva).

Vi får hoppas att ni får ordning på era kommentarsfält. Jag kommer även fortsättningsvis att följa detta eftersom frågan hur massmedia /analoga media blir interaktiva / digitala intresserar mig.

 

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

Därför måste vi nätverka

För några år sedan utkom en bok med namnet “the Filter Bubble” – Filterbubblan – i den betraktas ur olika synvinklar det faktum att vi kapslas in i den typ av information som vi tidigare valt (och, för all del, även i annan typ av information baserad på vår ålder, browser eller annan profilering). Det är så sökmotorer som Google arbetar idag. Det grundläggande problemet kan sägas vara: hur kan vi få information om sådant som vi inte redan känner till, om vi dels hela tiden själva väljer våra informationskällor, och dels hela tiden matas med information baserat på våra tidigare val?

Frågan har diskuterats ganska mycket tidigare, och det finns de som tycker att detta är ett icke-problem (t ex Jocke Jardenberg). Men det är också en del av den mängd skillnader som finns mellan ett analogt samhälle och ett digitalt. Tidigare var det journalister, förläggare och redaktioner som beslutade vilken information vi skulle få, och idag beslutar vi själva, och algoritmer. Det är egentligen bara viktigt att vara medveten om detta, och det gäller förstås lika mycket nu som då. Men det finns en viktig skillnad: det massmediala samhällets urval gällde alla, det digitala samhällets urval är individuellt.

Så frågan blir: hur lyckas vi nå ut med vår information som kulturarvsaktörer? Risken är ju stor att de som t ex tror att Bob Lind har rätt gällande Ales stenar, bara väljer att lyssna på honom och hans gelikar, och väljer bort den information där motargumenten presenteras innan de ens har sett den. Där det tidigare var bäst att jobba med massmedia och direktutskick (utifrån ett traditionellt sändare-mottagare-perspektiv) är det idag bättre att jobba upp relationer med användare för att de ska lita på att man är en trovärdig aktör, man bygger nätverk (utifrån ett nätverkssamhällesperspektiv).

Ingen litar på någon som man inte har förtroende för. Och relationer byggs mellan människor, inte mellan myndigheter och människor. Därför skulle jag säga att det är av yttersta vikt att människor som är anställda vid kulturarvsinstitutionerna faktiskt ägnar en del tid åt det som kallas nätverkande: att socialisera med intressenter på alla möjliga nivåer, vare sig det är privata vänner eller okända personer som kontaktat organisationen på annat sätt. Det är så man bygger ett förtroende och en relation. Det är ju först när man tror på att det finns en människa i andra änden som man litar på det som sägs. Här har Bob Lind lyckats mycket bättre än nästan alla stora aktörer på området, och man kan kanske säga att vi har lite att lära av honom.

 

Wikipedia är framtidens infrastruktur

På måndag kommer jag att sätta mig ner med frågan om hur vi på Riksantikvarieämbetet ska hantera Wikipedia. RAÄ har kommit långt i detta avseende, och ser Wikipedia som en del av den infrastruktur för information som vi alla använder. Detta ställningstagande har även Libris på Kungliga Biblioteket gjort. Men hur blev det så, att en ideell organisation på relativt kort tid seglade upp som den stora informationskällan på internet?

Det enkla svaret handlar om att det är den tillgängliga informationskällan (många andra allmänna informationskällor, som Nationalencyklopedin, är inlåsta bakom betalväggar), så det är där den som söker hamnar. Det lite mer laborerade svaret är att det är så här nätet fungerar, och att vi alla måste anpassa oss. Jag ska försöka fördjupa de här resonemangen nedan.

Lite historik

Wikipedia grundades i USA 2001, så det är lite drygt tio år gammalt som koncept. På den tiden har rörelsen (för Wikipedia kan nog bäst beskrivas som en rörelse) lyckats etablera sig som en av de tyngsta informationsleverantörerna i världen. Vad du än söker efter på Google, så kan du vara ganska säker på att det finns en Wikisida relativt högt upp i sökresultatet. Detta är det kanske främsta skälet för oss inom kulturmiljöbranschen att använda oss av detta medium. Om någon vill ha information om till exempel arkeologi, eller om en specifik fornlämning, som Ales stenar, då är det väldigt hög sannolikhet att de hamnar på en Wikipediasida. En stor del av denna framgång ska man tacka Google för, eftersom de har sorterat upp Wikipedias träffar – men å andra sidan så anpassar sig Google efter vad användarna vill ha, så man kan kanske konstatera att Wikipediasidan är ett attraktivt mål för informationssökare på internet. Idag finns det på svenska Wikipedia nästan en halv miljon artiklar (Wikipedia statistik), och det ökar ständigt. För de som är intresserade av hur snabbt redigeringarna trillar in kan jag rekommendera Wikistream.

Alla kan ändra allting!?

Ja, normalt sett kan en användare ändra på, korrigera eller bara förbättra de artiklar som finns. Eller helt enkelt skapa nya. Men man ska ha klart för sig att det knappast är någon anarki som råder. Tvärtom så är redaktörscommunityn runt Wikipedia väldigt stark, och det finns god koll på de som gör bra saker, och de specifika sidor som det tvistas om. Det tar ett tag, och många goda redigeringar, för att bli en sann “wikipedian”. Det kan kanske enklast förklaras som Wikipedia själva skriver på sin introduktionssida:

“Öppna nätverk som Wikipedia är nytt för de flesta, och kombinationen av frihet och ansvar kan vara svår att hantera för många. Förtroendet brukar ta fram det bästa hos var och en och misstag rättas snabbt till av andra. Börja gärna som läsare av encyklopedin, men tveka inte att redigera om du upptäcker ett stavfel eller en konstig meningsbyggnad. Majoriteten användare är ju som du själv och alla har vi något ämnesområde som ligger oss särskilt varmt om hjärtat – somliga kan bidra med fakta, andra med formatering och bilder och åter andra med rent tekniskt underhåll. Var och en bidrar med det man kan bäst och alla lär sig mer under resans gång. Både Wikipedias omfång och djup garanteras av antalet användare.”

Allmän information, allmänt tillgänglig

Den tredje stora aspekten av den här frågan är vem som äger informationen. Det finns statliga institutioner som har ansvarsområden som är relativt tydligt avgränsade: Riksantikvarieämbetet har byggnadsminnen och fornlämningar, Riksarkivet har handlingar, museerna har föremål och Kungliga biblioteket har böcker, bara för att ta några exempel. Men när det handlar om den information som knyter ihop alla dessa olika föremål, fornlämningar, handlingar och böcker hamnar man i en gråzon. Det är spridda skurar av information, men ingen är lika sammanhållen och håller lika hög kvalitet som Wikipedia (vågar jag nog säga). Man kan ta Sten Sture d.ä. som exempel. Det finns handlingar på Riksarkivet som berör personen, det finns böcker på Sveriges bibliotek, och det finns föremål på museerna, men idag är det ingenting som knyter ihop dessa objekt, annat än bokstavskombinationen “s-t-e-n  s-t-u-r-e” (risken är ju stor att man hittar Sten Sture den yngre). Och Wikipedia – Libris har t ex länkat in Wikipediasidorna för personer till sin auktoritetslista (eller VIAFs motsvarande).

Den information som inte direkt faller på någons bord, är det enklast (informationstekniskt) att hämta från Wikipedia, eftersom man då får möjlighet att låta detta ske dynamiskt (att maskinerna själva hittar fram till informationen, snarare än att någon måste länka in varje faktabit manuellt). Dynamisk hämtning av information är det enda som rimligen fungerar i vårt samhälle, nu när informationsmängderna blir så stora. Och effektiviteten härstammar från att man enbart behöver göra länkningen en gång – sedan kan alla andra återanvända länkningen.

Framtidens strukturerade information

Men det finns fortfarande lite problem med Wikipedia. Den största delen av den information som lagras där är ostrukturerad, eller bara delvis strukturerad. Detta innebär att man inte kan välja vilka delar av informationen man vill hämta, utan måste hämta allt samtidigt (eller göra rutiner för att hämta det, men detta görs manuellt och tar tid). Om informationen hade varit strukturerad hade man t ex kunnat hämta ut bara födelseåret och födelseplatsen för Sten Sture, något som idag är lite mer komplicerat. Olika tjänster på webben (och i mobiler) kräver olika typer av information, och om man vill att maskinerna ska kunna hitta den informationen själva måste man märka sitt material noga – dvs strukturera sin information. Det finns många metoder att göra detta, men det viktiga är att man utgår från användarna utanför ämbetsområdet. Idag är nämligen den största delen av strukturen skapad av och för yrkesmän. Informationsstrukturen beskrivs enligt olika metadataformat. När man lägger ut sin information är det viktigt att man anger vilket format det handlar om, på samma sätt som att det är viktigt att man talar om vad det är för typ av information, vilket språk det är skrivet på och vilken domän man arbetar inom.

När en sådan struktur är på plats får vi möjlighet att hämta och lämna information helt utifrån de olika situationer som användarna kan tänkas vilja ha den. Det är därför vi ska jobba tillsammans med Wikipedia.