Henrik Summanen Rotating Header Image

Music

this is where I post info about new songs and releases

Framtid och baktid för medierna

Schibbye och Persson är ute ur Etiopien. Jönsson efterlyser kvalitetsjournalistik. Gammelmedia som tidningar, tv och radio går dåligt. Hur hänger detta ihop? Jag har tidigare haft åsikter kring vad man behöver jobba med för att få ordning på den tjänst man erbjuder som journalist. Det handlar inte längre om att leverera nyheter, det är så många andra som gör det bättre, utan istället om att erbjuda analys och djup. Som en notering till Jönsson kan man alltså säga att det visst är så att man kan skära ner på tidningsredaktionerna, men det är inte journalisterna som ska bli färre, det är redaktörerna, förläggarna och alla andra “mellanled” som inte har någon egentlig funktion i ett mindre massmedialt och mer nätverksbaserat samhälle.

Det uppstår dock problem kring det ekonomiska. Det gör alltid det i skiftet mellan två olika ekonomiska modeller. I den traditionella tidningsjournalistiken är det tidningens lösnummerförsäljning, samt reklam, som betalar för journalistens, fotografens och alla andra inblandades arbete. När lösnummerförsäljningen går ner så sparkas journalisterna, och redaktörerna börjar trycka saker direkt från TT eller skrapat direkt från skvallerforumet på Flashback. Detta är naturligt, men det borde inte vara särskilt svårt för branschen att någonstans förstå att det är dags att hoppa till nästa kurva. Ibland får jag mothugg från journalister när jag har åsikter om mediebranschen. Ganska oförskyllt egentligen, eftersom jag menar att det behövs fler, mer djuplodande och mer analytiska artiklar kring samhällsfrågorna. Men detta kostar förstås pengar, och vem är det som kan betala?

Jag tror att det finns flera svar på denna fråga. En är att läsarna betalar, som vanligt via lösnummer (magasinet Filter är ett bra exempel på riktig journalistik idag, recensionstidningen Respons ett annat), eller i förväg genom olika former av mikroekonomiska “stöd” som man kan ge på internet, t ex via Flattr. Man kan också tänka sig att olika intressegrupper ger uppdrag till journalister för att de har en uppfattning av att någonting inte står rätt till och att någon behöver skriva om det, med etiskt försvarbara syften, eller inte. Journalistens yrkesheder får avgöra vilka uppdrag man tar.

Vi kan idag inte säga någonting definitivt om hur det kommer att se ut för denna yrkeskår, men vi kan säga att den kommer att behövas. Det är uppenbart att rollen kommer att förändras, det är också uppenbart att den typ av exemplarsbaserat system för leverans av information i form av tidningar eller dvd-skivor kommer att försvinna i någon mån. Historien kring hur upphovsrätten ändrar sig, hur intresseorganisationer byter fokus, försöker hålla sig på banan och sätter upp imaginära gränser för vem som ska få ersättning och vem som inte ska få det berättas just nu bäst av Rasmus Fleischer, vars avhandling på temat musikens politiska ekonomi går upp idag.

Avhandlingen klargör ganska mycket av hur det “går till” i mediernas värld. Läs den.

Hanekes “Caché” – en massmedial “Pierrot Lunaire”

1884 publicerades diktsamlingen Pierrot Lunaire – rondels bergamasques, av den belgiske författaren Albert Giraud. Verket samlar 50 dikter, och handlar om den sorglige clownen Pierrot, med rötter i den italienska Commedia dell´Arte-traditionen. Girauds verk associeras normalt sett med symbolismen och i det här sammanhanget ses han ofta som ett alter-ego för konstnären.
1892 publicerar Otto Erich Hartleben en översättning av verket till tyska, och det är (trots flera omfattande ändringar gentemot originalet) denna version som fått genomslag och nått spridning inom konsten. Mest känd är österrikaren (och tillika Hanekes landsman) Arnold Schönbergs tonsättning av verket från 1912, som anses vara en av den musikaliska modernismens mest inflytelserika verk.
I en vanlig symbolistisk tolkning av verket befinner sig Pierrot i en tvådelad verklighet, en publik värld där solen regerar och en privat, där månen regerar. Den solbelysta, degenererade och deformerade vakna världen är befolkad av Pierrots vänner från Commedia dell´Arte, och är präglad av snikenhet och lust. Men Pierrot kommer från den månbelysta drömmande världen. I hans ögon är den solbelysta världen en pantomim, en lögn som spelas upp på den offentliga scenen. Han är uttråkad och söker nostalgiskt efter sin “underliga, galna glädje”. När han inte längre finner lyckan i månens bleka strålar blir han retlig, och börjar finna nöje i att plåga sina
fiender. Han börjar bli galen, och i det mest förtvivlande ögonblicken ser han ingen utväg utom självmord. Pierrot offrar sig, som ett nytt guds lamm, men det nya förbund han erbjuder är förödelse och impotens (wikipedia: Pierrot Lunaire, book).

En massmedial Pierrot Lunaire

I den här analysen av Michael Hanekes film Caché (2005) driver jag tesen att Haneke medvetet har återaktualiserat det över 120 år gamla diktverket om Pierrot, stöpt om den i en egen form och visat hur denna berättelse är lika aktuell då som nu. Den för de symbolistiska modernisterna så påtagliga alter-ego-funktionen hos Pierrot, har av Haneke ersatts av den i massmediasamhället maktlöse och osynliggjorda medborgaren. Det “dolda” är det inte synliggjorda. Den “andres” berättelse, som utspelar sig utanför solens räckvidd. Men detta sker samtidigt som “den andre” faktiskt blir representerad av Haneke själv, som auteur och konstnär.
Den “dubbla tillhörighet” (Double Occupancy) som karaktäriserar en stor del europeisk film, är närvarande i form av det algeriska inslaget, men kanske även i termer som utanförskap och icke-inkluderande. Den bild som massmedia ger av nationen är också uteslutande (Elsaesser 2005:114). Men ytterligare en tolkning av begreppet Double Occupancy kan här ges till det faktum att Haneke placerar sin kameralins på den “andra sidan” – han blir både Pierrot i termer av konstnär och auteur, och i termer av den som är utestängd från den offentliga bilden av samhället. Han har makten att redigera verkligheten, samtidigt som han placerar sig på den osynliga sidan.

Caché i korthet

Filmen inleds med en tre minuter lång tagning av huvudpersonernas entré. Samma tagning som sedan skickas till programledaren George (spelad av Daniel Auteuil) och hans hustru Anne (spelad av Juliette Binoche), som är bokförläggare, och deras son Pierrot (spelad av Lester Makedonsky). Fler filmer läggs på deras trappa av en okänd person, så småningom tillsammans med teckningar av någon som blöder från halsen. Familjen känner sig förstås hotad, och allteftersom fler filmer anländer blir det tydligt att tematiken berör Georges barndom, och en konflikt med en annan ung pojke (Majid), son till algeriska invandrare. George söker med ledning av innehållet i filmerna upp Majid (spelad av Maurice Bénichou) och konfronterar honom med filmerna, men Majid förnekar att han har någonting med dem att göra. Mötet aktualiserar dock barndomens situation för George, och han drömmer mardrömmar om den blodiga pojken Majid. När sonen Pierrot en dag inte kommer hem från skolan, misstänker George och Anne att Majid har kidnappat honom, men när de tar sig till Majids lägenhet finner de bara honom och hans son (spelad av Walid Afkir), och båda förnekar inblandning i försvinnandet. De blir arresterade, men släppta morgonen efter. Samtidigt kommer Pierrot hem, efter att ha sovit hos en kompis utan att berätta detta för någon. George blir inbjuden till Majids lägenhet, och åker dit. Efter att Majid har upprepat att han inte har någonting med filmerna att göra, skär han halsen av sig. Denna groteska handling får Anne att begära en förklaring, och George (vars samvete får honom att gömma sig från ljuset och minnena) berättar att han som barn lurade Majid att hugga huvudet av tuppen, vilket fick föräldrarna att skicka honom till ett barnhem.
Majids son konfronterar därefter George, även Majid förnekar återigen kännedom om filmerna, och George förnekar ansvaret för Majids död, och olyckliga liv. I slutscenen, som är bland det mest diskuterade kring den här filmen, syns (bland många andra) Majids son och Pierrot i ett ohörbart samtal utanför skolan.
Det finns ett antal nyckelmoment i filmen. Förutom kopplingarna till Pierrot Lunaire, kan man diskutera var filmen hör hemma och vilket budskap den vill ge. Jag ska inledningsvis visa på varför Pierrot Lunaire är viktig i sammanhanget, och sedan sätta in berättelsen i ett större teoretiskt sammanhang.

Pierrot Lunaire

Den grundläggande berättelsestrukturen i Caché har så många likheter med Pierrot Lunaire att det knappast beror på slumpen. Förutom att sonen faktiskt heter Pierrot, så ägnar han sig åt vattensport (i regel symboliskt kopplat till Månen) och han läser boken Chien de la lune (Månhunden). Han ser igenom de falska strukturerna i vuxenvärlden och anklagar bland annat sin mamma (Anne) för att ha en affär med Pierre, som är en vän till familjen. I en scen ser man Pierre smeka Anne som är upprörd i samband med Georges märkliga beteende rörande filmerna. Pierrot (enligt traditionen) är förälskad i Columbine, men hon väljer alltid den färgglade Harlequin. Man anar en oedipus-relation, och sonens avundsjuka mot moderns attraktion till Pierre.
I Caché är den offentliga pantominen iscensatt som det massmediala normgivande flödet, ständigt närvarande i gestaltning av en påslagen TV, i skarp kontrast till den helt oredigerade bilden som ges i filmerna som skickas till familjen. George, manifesterar den förljugna världen i form av programledare, och ägnar sin tid i rampljuset åt att diskutera finkultur och att stöpa det hela i en form som “folket” kan förstå (han låter till exempel redigera bort resonemang som han tycker är för teoretiska). Att äga bilden, är att äga vad det refererar till, och när han konfronteras med Majid uppstår ett konkurrerande narrativ (Elsaesser 2005:356).
Massmedierna motsvarar alltså Solens värld i Pierrot Lunaire, men drömmarnas värld hemsöker ändå George i flashbacks från barndomen. Tidigt i filmen nämner han att han drömt om Majid. Drömmarnas värld handlar om den berättelse som aldrig berättas (i medierna), om de individer som osynliggörs (som Pierrot) och om önskningar som aldrig uppfyllts (som Majids sorg). Den redigerade bilden flödar från TV-skärmar och Radio, men den oredigerade lämnas på trappen till familjen, kommenterat endast med en otäck teckning. Det är en kall betraktares lins, vänd från utsidan och inåt. De osedda tittar tillbaka. Och det är samma kalla kameraöga som Haneke använt i sina tidigare filmer, från Sjunde Kontinenten (1989) via Bennys Video (1992), till Funny Games (1997). Den Haneke som visar sig är den konstnärliga betraktaren, och det som blir tydligt med Caché är att han vill frigöra sig från den redigerade verkligheten, och tittar istället från “den andra sidan”.
En vanlig diskussionpunkt angående Caché är “vem som skickar filmerna?”, det framgår ju inte av filmen, och slutet visar sig förvirra många ytterligare. I enlighet med den tolkning som ges här, är det förstås Pierrot/Majid/Majids son som skickar filmerna – från den andra sidan. Filmens slut bekräftar kopplingen mellan Majids son, och Pierrot: De tillhör samma värld – den ickeförljugna månvärlden i Pierrot Lunaire.

Haneke i ett större sammanhang

Haneke har i en intervju sagt att platsen (Frankrike) egentligen inte spelar så stor roll, utan att det ser likadant ut vart som helst i Europa, till exempel finns likheter i gestaltningen av “den andre” med von Triers “Dogville” där Grace blir illa behandlad men är så i händerna på invånarna i platsen dit hon kommit, att hon inte kan säga ifrån (Elsaesser 2005:123). Haneke är också en av de filmmakare som har fått tillträde till den internationella filmscenen genom festivalnätverken (Elsaesser 2005:82), och nu producerar film med ett flertal europeiska producenter.
En annan vanlig fråga, gällande Caché, är på vilket sätt filmen behandlar Fästning Europa, och Europas försök att skapa en enhet genom mångkultur, samtidigt som man stänger dörren för de som står “utanför” Europas gränser. Elsaesser menar i sitt avslutande kapitel att någon enhet vad gäller just kultur eller nation aldrig har funnits i Europa, och aldrig kommer att finnas. Förmodligen är det så att österrikaren Haneke, som är verksam i Frankrike, utgör en av de regissörer som i utbyte mot sin nationella identitet får en plats i världen bland de som “stör interna angelägenheter”, för att med den kapacitet som är unik för filmen “of seeing through the eyes of others into the mind of the self” (Elsaesser 2005:511). På det sättet blir han så europeisk man kan bli, en extern betraktare av den fragmenterade bilden av Europa som förtvivlat försöker hålla ihop, under trycket av Hollywood. En auteur som söker blottlägga att
verkligheten vi alla lever i, är i högsta grad redigerad.

TILLÄGG 20110519

Jag har blivit uppmärksammad på att det finns ett tack till “Pierrot le Fou” av Godard i inledningstexterna till Caché. Faktum är att även Godards film är en applikation av Pierrot Lunaire, fast i en mer traditionell form. Där finns den drömmande konstnären (Pierrot – han kallas till och med det av sin flickvän), där finns den svekfulla flickvännen (Columbine) och där finns hennes egentlige älskare (Harlequin). Att Haneke väljer att referera till Godard understryker egentligen bara ovanstående tolkning.

Källor
Elsaesser, Thomas. 2005. European film – Face to face with Hollywood. Amsterdam University Press. Amsterdam.
Pierrot Lunaire: book (Wikipedia-artikel, senast tillgänglig 20110322) http://en.wikipedia.org/wiki/Pierrot_lunaire_(book)