Henrik Summanen Rotating Header Image

teknik

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.

Wikipedia är framtidens infrastruktur

På måndag kommer jag att sätta mig ner med frågan om hur vi på Riksantikvarieämbetet ska hantera Wikipedia. RAÄ har kommit långt i detta avseende, och ser Wikipedia som en del av den infrastruktur för information som vi alla använder. Detta ställningstagande har även Libris på Kungliga Biblioteket gjort. Men hur blev det så, att en ideell organisation på relativt kort tid seglade upp som den stora informationskällan på internet?

Det enkla svaret handlar om att det är den tillgängliga informationskällan (många andra allmänna informationskällor, som Nationalencyklopedin, är inlåsta bakom betalväggar), så det är där den som söker hamnar. Det lite mer laborerade svaret är att det är så här nätet fungerar, och att vi alla måste anpassa oss. Jag ska försöka fördjupa de här resonemangen nedan.

Lite historik

Wikipedia grundades i USA 2001, så det är lite drygt tio år gammalt som koncept. På den tiden har rörelsen (för Wikipedia kan nog bäst beskrivas som en rörelse) lyckats etablera sig som en av de tyngsta informationsleverantörerna i världen. Vad du än söker efter på Google, så kan du vara ganska säker på att det finns en Wikisida relativt högt upp i sökresultatet. Detta är det kanske främsta skälet för oss inom kulturmiljöbranschen att använda oss av detta medium. Om någon vill ha information om till exempel arkeologi, eller om en specifik fornlämning, som Ales stenar, då är det väldigt hög sannolikhet att de hamnar på en Wikipediasida. En stor del av denna framgång ska man tacka Google för, eftersom de har sorterat upp Wikipedias träffar – men å andra sidan så anpassar sig Google efter vad användarna vill ha, så man kan kanske konstatera att Wikipediasidan är ett attraktivt mål för informationssökare på internet. Idag finns det på svenska Wikipedia nästan en halv miljon artiklar (Wikipedia statistik), och det ökar ständigt. För de som är intresserade av hur snabbt redigeringarna trillar in kan jag rekommendera Wikistream.

Alla kan ändra allting!?

Ja, normalt sett kan en användare ändra på, korrigera eller bara förbättra de artiklar som finns. Eller helt enkelt skapa nya. Men man ska ha klart för sig att det knappast är någon anarki som råder. Tvärtom så är redaktörscommunityn runt Wikipedia väldigt stark, och det finns god koll på de som gör bra saker, och de specifika sidor som det tvistas om. Det tar ett tag, och många goda redigeringar, för att bli en sann “wikipedian”. Det kan kanske enklast förklaras som Wikipedia själva skriver på sin introduktionssida:

“Öppna nätverk som Wikipedia är nytt för de flesta, och kombinationen av frihet och ansvar kan vara svår att hantera för många. Förtroendet brukar ta fram det bästa hos var och en och misstag rättas snabbt till av andra. Börja gärna som läsare av encyklopedin, men tveka inte att redigera om du upptäcker ett stavfel eller en konstig meningsbyggnad. Majoriteten användare är ju som du själv och alla har vi något ämnesområde som ligger oss särskilt varmt om hjärtat – somliga kan bidra med fakta, andra med formatering och bilder och åter andra med rent tekniskt underhåll. Var och en bidrar med det man kan bäst och alla lär sig mer under resans gång. Både Wikipedias omfång och djup garanteras av antalet användare.”

Allmän information, allmänt tillgänglig

Den tredje stora aspekten av den här frågan är vem som äger informationen. Det finns statliga institutioner som har ansvarsområden som är relativt tydligt avgränsade: Riksantikvarieämbetet har byggnadsminnen och fornlämningar, Riksarkivet har handlingar, museerna har föremål och Kungliga biblioteket har böcker, bara för att ta några exempel. Men när det handlar om den information som knyter ihop alla dessa olika föremål, fornlämningar, handlingar och böcker hamnar man i en gråzon. Det är spridda skurar av information, men ingen är lika sammanhållen och håller lika hög kvalitet som Wikipedia (vågar jag nog säga). Man kan ta Sten Sture d.ä. som exempel. Det finns handlingar på Riksarkivet som berör personen, det finns böcker på Sveriges bibliotek, och det finns föremål på museerna, men idag är det ingenting som knyter ihop dessa objekt, annat än bokstavskombinationen “s-t-e-n  s-t-u-r-e” (risken är ju stor att man hittar Sten Sture den yngre). Och Wikipedia – Libris har t ex länkat in Wikipediasidorna för personer till sin auktoritetslista (eller VIAFs motsvarande).

Den information som inte direkt faller på någons bord, är det enklast (informationstekniskt) att hämta från Wikipedia, eftersom man då får möjlighet att låta detta ske dynamiskt (att maskinerna själva hittar fram till informationen, snarare än att någon måste länka in varje faktabit manuellt). Dynamisk hämtning av information är det enda som rimligen fungerar i vårt samhälle, nu när informationsmängderna blir så stora. Och effektiviteten härstammar från att man enbart behöver göra länkningen en gång – sedan kan alla andra återanvända länkningen.

Framtidens strukturerade information

Men det finns fortfarande lite problem med Wikipedia. Den största delen av den information som lagras där är ostrukturerad, eller bara delvis strukturerad. Detta innebär att man inte kan välja vilka delar av informationen man vill hämta, utan måste hämta allt samtidigt (eller göra rutiner för att hämta det, men detta görs manuellt och tar tid). Om informationen hade varit strukturerad hade man t ex kunnat hämta ut bara födelseåret och födelseplatsen för Sten Sture, något som idag är lite mer komplicerat. Olika tjänster på webben (och i mobiler) kräver olika typer av information, och om man vill att maskinerna ska kunna hitta den informationen själva måste man märka sitt material noga – dvs strukturera sin information. Det finns många metoder att göra detta, men det viktiga är att man utgår från användarna utanför ämbetsområdet. Idag är nämligen den största delen av strukturen skapad av och för yrkesmän. Informationsstrukturen beskrivs enligt olika metadataformat. När man lägger ut sin information är det viktigt att man anger vilket format det handlar om, på samma sätt som att det är viktigt att man talar om vad det är för typ av information, vilket språk det är skrivet på och vilken domän man arbetar inom.

När en sådan struktur är på plats får vi möjlighet att hämta och lämna information helt utifrån de olika situationer som användarna kan tänkas vilja ha den. Det är därför vi ska jobba tillsammans med Wikipedia.

 

EuropeanaTech – är det här framtidens kulturarv?

Har nu tillbringat två dagar i Wien på den avslutande konferensen för Europeana Connect. Här har en hel del spretiga ansträngningar för att få styr på det digitala kulturarvet mött varandra. De ca 200 deltagarna på konferensen blandade fritt mellan unga programmerare och kostymklädda chefer eller utredare. På det hela taget en ganska kreativ samling personer där faktiskt de flesta hade någonting intressant att bidra med i diskussionerna.

Mitt huvudsakliga intryck är att hela evenemanget andades av viljan att förmedla ett ”tänk” som producerats i Europeanas beslutande skikt. Inget ont om detta, de har gjort ett stort jobb med att få ihop den digitala världens trender med modern europeisk politik och utveckling. Men när hela första dagen ägnades åt att basunera ut ett enda, och hyfsat enkelt, budskap via både keynote-talare och tematik blir det så uppenbart att det var omöjligt för flera av föreläsarna att inte kommentera kring detta.

Trappan upp enligt Europeana? (en våning ovanför konferenslokalen)

Därför kommer nu del ett i Europeanas strategi gentemot sina informationsleverantörer.

1. Öppenhet

Det kunde tydligen inte sägas tillräckligt många gånger, och begreppet vreds och böjdes och töjdes ut-och-in innan dagen var klar. Alla var överens: det finns inte en rimlig framtid för ett kulturarv som spränger gränser och slår gnistor, om inte detta också är fritt att användas hur som helst, av vem som helst och genom alla tänkbara (öppna) gränssnitt. Det skissades till och med upp en bild av en kulturvärld i opposition mot en kommersiell värld, driven av konsumism och styrd av ett fåtal stora aktörer inom kommunikation. Detta är jättebra, men det var nog helt fel publik, och någon debatt var därför inte möjlig att få till stånd.

Del två av Europeanas strategi var lite mer otydlig.

2. Crowdsourcing

I alla olika former, och i olika termer, är aktivitet och användbarhet för ”dom där ute” någonting som man lägger stor vikt vid. Andra dagens keynote-talare gav en uppsjö av olika former av möjligheter att involvera användarna i skapandet och förbättrandet av all information som finns hos museer, arkiv och andra aktörer. Rädslor, ovana och oförståelse för metoden tuggades igenom. Jättebra! I bakgrunden skymtade också ordföranden för Wikimedia UK som haft mängder med samarbeten med museer och andra stora aktörer. Det finns för närvarande inga uppenbara samarbeten mellan Wikipedia och Europeana, vilket kan bedömas som lite märkligt eftersom de i grunden har samma målsättning.

Sammantaget kan man säga att detta handlar om 1) arenan eller spelplanen för den digitala informationen, och 2) metoden för hanterandet av den digitala informationen. Jag håller helt med, det finns nog ingen annan väg att gå. Grejen är väl att på den här konferensen är alla redan frälsta. Det man får med sig hem är starka argument och bra bundsförvanter.

Jag känner mig ändå lugn över att utvecklingen inom Sverige, och hos Riksantikvarieämbetet i synnerhet, är på helt rätt väg. Och Sverige pekades flera gånger ut som en intressant aktör inom det här området. Hoppas att vi kan leva upp till detta.

 

Flickjox-fejden, eller “vem är det som kör egentligen”?

Jag har länge intresserat mig för förskjutningen av maktfunktioner när massmedia blir ersatt av snabba och personliga informationskanaler, som twitter eller facebook. Det har varit svårt att se några tydliga mönster men situationen kring twitter-skämtet Flickjox satte igång lite tankar kring hur vår värld fungerar och kommer att fungera i framtiden.

För er som kanske inte vet exakt vad som hände, så var det så att ett antal personer som är dominanta inom twitter-svängen och bodde tillsammans under Almedalsveckan, och som skämtade kring vad som händer med epost i framtiden. “- Men om nio år, finns det ens e-post då eller måste man kontaktas via Flickjox?”. Eftersom detta skämtande skedde över twitter, en öppen kanal, så blev många nyfikna kring vad Flickjox egentligen var. Det skämtades vidare, framför allt internt (och analogt) i gänget som bodde i Visby. Och snart fanns en domän, och det hela hade god fart på Internet. Folk som inte var insatta i skämtet, började fråga om invites, och det gick till och med att regga sig på en fake-sida som skämtarna har satt upp. När det hela uppdagades som skämt bara några dagar efter att ordet Flickjox uppstått är det mängder av framför allt twittrare som är upprörda. Det pratas om elitism, mobbning och missbrukat förtroende. Flera av de mer framstående internet-profilerna som valt att delta i skämtet gör avbön, både via bloggar och via videoinlägg. Ja, till och med Dagens nyheter skriver om det.

Vad var det som hände egentligen?

I samband med att den massmediala hegemonin i ganska hög fart ersätts av en mer distribuerad form av personliga informationsflöden uppstår förvirring. Det är så med nya mediaformer, det tar ett tag för dem att sätta sig i samhället, för alla brukare att använda dem på samma sätt, och för alla samhällsfunktioner att förstå hur de kan använda kommunikationsformen i fråga. Det mest dramatiska exemplet på en liknande form av mediaförvirring är väl Orson Welles radiodramatisering av Världarnas krig som många lyssnare trodde var på riktigt. Dramatiseringen innehöll “nyhetsinslag” som kunde misstolkas som verkliga. Aprilskämt i nyhetspressen har också genom åren retat upp läsare. Men en av de huvudsakliga skillnaderna är att Flickjox-killarna inte verkar ha anat att de tog en risk när de satte fart på skämtet. Att de så att säga hade någonting att förlora på att distribuera “fel” information.

Här är mina antaganden om vad som gick fel:

1) I grund och botten handlar intellektuell makt alltid om trovärdighet. Och på webben är trovärdighet A och O. De många användare som lyssnat på twitterkollektivet, och som inte uppfattade det analoga skämtet i den digitala verkligheten, tappade förtroendet för dem.

2) Många bygger idag upp sin identitet på att vara “först” med det “senaste”. De har den senaste appen, den senaste tekniken, och de är early adopters när det gäller nya tjänster.  Den främsta anledningen att bli upprörd brukar vara när någon trampar på ens identitet – då rörs känslor upp. Det är bara de som identifierar sig som socialdemokrater, som blir upprörda när någon hånar socialdemokratin.

Vem är det som kör egentligen?

En av de viktiga frågorna man kan ställa sig här, är varför användarna beter sig som att twitter-eliten är en massmedial redaktion för inkommande information? Är vi fortfarande så inkörda på modellen att man ska “lyssna utan att ifrågasätta”? Förstod ens twitter-eliten hur stor roll de spelar för människors identitetbyggen? Förstår de det nu?

Det finns mycket att fundera på i den här frågan, och inom kulturmiljövården kommer man att vara tvungen att titta närmare på hur man hanterar de användare som är uppvuxna med sociala media, och som litar mer på de digitala auktoriteterna (om det så är ett museum eller en privatperson) än på nyhetspressen. Finns det anledning att försöka göra sig en plats på den digitala arenan för kulturinstitutioner? Vem kommer att lyssna? Vad krävs?

Det hela kan kokas ner till svaret på den fundersamma frågan “vem är det som kör egentligen” som ursprungligen ställts i en tecknad disney-film. Svaret: “Det är ju jag som kör!” kommer från Janne Långben när han sitter i husvagnen och äter. Det är många livsfarliga sekunder som går innan han kastar sig ut genom fönstret för att hugga ratten.

Kan analogin bli tydligare?

Rörlig bild i informationssamhället, del 3: Informationssamhället

Så, vad kan man göra av detta? Det är lite som att titta mot botten på djupt vatten, och den som på 1910-talet tittade på filmindustrin, och försökte se hur det skulle se ut idag, hade nog inte landat så rätt. Det är svårt att se hur de olika fenomenen samvarierar när de får möjlighet. Som McLuhan skriver så ändrar vi ju våra sociala beteenden i samband med nya media. Ett nytt beteende ändrar i sin tur både mediats förutsättningar och samhällets riktning, och just denna språngvisa förändring är det mycket svårt att få fatt i. Men man kan i alla fall titta på de olika riktningar som digital kultur idag rör sig i, och försöka dra ut vektorerna in i framtiden. Hur ser konsekvensen ut om man målar hela bilden, på dagens modell? Eftersom jag valt bort tvisten kring upphovsrättsliga frågor, förenklas en framtidsspaning något. När det blir fullt möjligt att vidareutnyttja allt material på Nätet, som någon form av allemansrätt till information, så blir linjerna tydligare.

Teknikens tillgänglighet

Om vi börjar med den allt mer tillgängliga produktionsutrustningen, och de i allt högre grad närvarande kamerorna, så kan vi konstatera att vår uppfattning om sanning kommer att bli alltmer beroende av att det finns rörlig bild av det som händer. Om alla förväntas ha en kamera, och alla platser förväntas vara övervakade av kameror, är det högst osannolikt att något har hänt utan att det finns upptaget av en kamera. Samtidigt blir det allt lättare att manipulera bildmaterial, vilket kommer att göra många användare mer kritiska även gällande rörlig bild. På det stora hela så kommer man sannolikt att i högre grad förlita sig på informationsnoder, personer eller organisationer med stor trovärdighet som distribuerar information via Nätet. Det blir alltså viktigare vem som säger någonting, än vad som faktiskt sägs. I nuläget är det troligt att public-service-företag som SVT och SR kommer att försöka inta den här typen av positioner, men också globala mediakonglomerat som CNN. I grund och botten handlar det hela om hur trovärdiga de kan vara i sin relation till sina huvudmän. I ett informationssamhälle placerar sig hela makten runt de som distribuerar information, och de som kan styra, tolka och aggregera information. Den springande punkten är vad allmänheten, på nätspråk kallad “crowden” tror på, och lyssnar på. De nyheter som distribueras av många stora informationsnoder kommer också att anses som sanningar. Och om tveksamhet uppstår kommer nätets detektiver obönhörligen att avslöja tilltaget med hjälp av sin kollektiva intelligens (Jenkins 2006:25 ff).

Redaktionell bearbetning

Kopplat till sanningshalten finns också fenomenet kring redaktionell bearbetning. En filmsekvens utan klipp upplevs som mer trovärdigt än ett redigerat (se bara Wikileaks distribution av både korta och långa (oredigerade) versioner av samma klipp, allt för att ge trovärdighet). En sannolik utveckling pekar på stor transperens gällande källmaterial på nätet, en distributör måste kunna peka på sin primärkälla för att vara trovärdig, och den kommer i många fall att vara en filmsekvens och den kommer av nödvändighet att vara tillgänglig för alla. Rörlig bild kommer i allt högre grad att vara involverat i skapandet av identiteter, både på nätet och i verkliga världen. De rörliga bilder som man själv och andra sänder ut distribuerar och återdistribuerar på nätet kommer att vara identitetsbärande. Detta problematiseras av det faktum att det inom ett informationssamhälle finns så mycket rörlig bild, att nästan vad som helst kan skildras dokumentärt, det blir ett krig mellan olika åsikter, understött av framför allt rörlig bild (se t ex Elsaesser 2005:356 ff). Sanningen blir till stor del beroende på vem som hävdar bildens äkthet, det vill säga vem som har vidaredistribuerat den.
Till detta flöde av rörlig bild bidrar förstås crowden, allmänheten. Idag ser vi en stor del dokumentärt material i massmedia, filmat av personer med mobilkamera, på plats där det händer. Detta fenomen kommer med all sannolikhet att öka, men kompletteras av kommentarsfunktioner som förenklar tolkningen av bildmaterialet. Man kan tänka sig tekniska gränssnitt för att annotera bilder, att ringa in olika aktörer och knyta in dem i en semantisk infrastruktur. Till exempel är det möjligt att annotera Youtube-klipp med referenser till Facebook. Om det är allmänheten som gör denna annotering kallas det crowdsourcing, och är ett växande fenomen inom informationsvetenskap. Konceptet “sanning” blir därmed en lång räcka av referenser som bottnar i identifikatorer. God informationskvalitet kommer att bedömas utifrån antalet korrekta noder i denna infrastruktur.

Det virtuella mötet

Även det virtuella mötet sker i allt högre grad via rörlig bild. I en vid tolkning av begreppet måste man här inkludera allt från mötet som sker mellan individer som spelar online-spel, till  mötet mellan användare och aggregatorer vid interaktiva webbsändningar av seminarier. Utvecklingen av Internet går mot version 3.0, även kallad den semantiska webben, och försöker få bukt med problematiken kring de ökande massorna information. Semantik, i webbsammanhang, handlar om att knyta upp fakta på webben mot referenser, i maskinläsbar form (se mer kring detta under Wikipedia:Semantic web). En sökning mot den semantiska webben är mer kraftfull, kan ge svar på komplexare frågeställningar och hantera större kunskapsmängder, jämfört med en google-sökning. Stor del av det semantiska innehållet skapas av allmänheten, via crowdsourcing, t ex annoteringar, uppmärkningar eller taggningar. Rörlig bild uppknuten i ett semantiskt nätverk ger oss verktyg att omedelbart och intuitivt förstå vad vi ser, och den kollektiva intelligensen som utgör basen för informationskvalitén har global verkansgrad. Redan idag är det möjligt att erhålla förstärkt information kring nyhetsklipp, via webbforum som Flashback (www.flashback.org) , där den kollektiva intelligensen är välutvecklad. Vi kommer att se mer av detta i framtidens informationssamhälle, och kampen kring vem som har rätt att använda vilka bilder, och hur, för att stärka sin position, kommer att hårdna när mediabolagen får konkurrens från massorna. En inte alls orimlig utveckling är att mediabolagen förstärker sin analytiska sida, och går mot fördjupande reportage, analyser och sammanställningar, eftersom de inte längre kommer att kunna göra sig en inkomst på ren distribution av information. Informationen är redan fritt tillgänglig för vem som helst, på nätet.

Crowdsourcing inom rörlig bild?

Massorna, crowden, kommer också att spela större roll i produktionen av spelfilm. Genom att fankulturen får ett underlag för distribution på mer eller mindre samma villkor som produktionsbolagen (Jenkins 2006:135 ff) skapas en grogrund för fanproduktioner. En inte helt osannolik utveckling är att fankulturen konvergerar helt med produktionsbolagen. I linje med ett fullt utvecklat tjänstesamhälle kommer då produktionsbolagen att stå för en idé, eller ett koncept, och med till detta hörande organisation och struktur, och fans eller entusiaster kommer att kunna delta i produktionen med den insats de kan åstadkomma, med hög kvalitet. Man kan föreställa sig hur en Sagan om Ringen-filmatisering hade sett ut med denna alternativa produktionsform, ett område som har en mycket stark fankultur som redan idag har visat prov på fanfilmer av mycket hög kvalitet. The Hunt for Gollum producerades 2007-2008 och involverade 140 personer i olika positioner (The Hunt for Gollum:2008). Mycket lite skiljer denna 40-minuter långa produktion från långfilmerna från New Line Cinema. Långfilmerna hade kunnat producerats med hjälp av gratisstatister som tagit sig till inspelningsplatsen för upplevelsen att vara en del av helheten, och för evenemanget som sådant (se ovan gällande informationssamhällets eventbaserade-kultur). Produktionsbolaget hade behövt lägga mer kraft på en god upplevelse för dessa tillresta entusiaster, men mindre på lönekostnader. Även större roller hade kunnat castas genom fankulturen, och löner hade kunnat hållas lägre jämfört med hollywoodstjärnorna som nu inkluderades i produktionen. När det filmade materialet var färdigt med hjälp av fans, hade produktionsbolaget tagit steget vidare i communityform, och använt fansens ihopkopplade datorer för att uppnå datorkraft för animationer och effekter, under styrning från produktionsbolaget, men utfört av entusiaster till ingen eller ringa kostnad. De bästa scenerna, och animationerna, kan sedan röstas fram inom denna fan-community. Musik, och ljudläggning sker också med hjälp av olika fan-team, möjligen i form av en tävling där det mest gillade resultatet blir den officiella versionen. Men en informationistisk detalj här är hur långlivat ett projekt kan ta sig ut. Idag produceras allt färdigt, avslutas och sänds ut för konsumtion, men i ett produktionsbolag som använder sig av fans kommer alla komponenter att vara ständigt närvarande för omklippning, omredigering och vidareutveckling. Det kommer med andra ord inte att vara möjligt att producera en slutversion av Sagan om Ringen med detta synsätt. Istället kommer flera olika versioner av samma projekt att florera på nätet, sannolikt med en eller några “releaser” som är mest gillade och med olika team bakom – på detta sätt fungerar hacker-världen idag, där en viss version av en förlaga tilldelas ett namn som visar vem som bearbetat materialet. Materialet lagras i en så kallad Molntjänst, fritt tillgänglig för alla att bruka.

Rörlig bild och molntjänster

En molntjänst är ett samlingsbegrepp för all information som är tillgänlig på Nätet via öppna, eller delvis öppna, APIer, det vill säga tjänster tillgängliga för vem som helst att hämta ut data från. En sannolik bild av hur informationssamhället kommer att yttra sig gällande informationsdistribution, är att man anser det som normalt att en databas med innehåll är tillgängligt via öppna gränssnitt, beskrivet med semantik som gör informationen möjlig att filtrera och tolka med maskiner. När informationen finns i Molnet, är den fritt distribuerad, och problemantiken kring vidareutnyttjande kommer att skapa en situation som tvingar fram öppna licenser på allt material. Hela detta scenario förutsätter förstås att materialet är fritt att använda av alla, och liksom tidigare vill jag här referera till Smiers kortfristiga framtidsspaning (Smiers 2005).
På detta sätt blir det också möjligt att låta t ex ett datorspel, på samma tema som en film, låta utgöra basen för olika versioner av samma histora. Man skulle kunna tänka sig alternativa utvecklingar av en Sagan om Ringen, där vissa händelser sker annorlunda, och får konsekvenser genom berättelsen. Denna typ av what-if-scenarier kopplade till online-tjänster skulle kunna utgöra en tilläggsinkomst för produktionsbolag, som har tagit sig mer rollen som samordnare, än som ägare och distributör. På detta sätt kan ett produktionsbolag överleva, och bli ett med konsumenternas identitetsskapande, utan att själva gå under. I själva verket är det precis på det här viset det redan fungerar inom machinima-kulturen, och vi har all anledning att tro att det kommer att bli mer av detta. Man kan säga att inte bara medieformerna konvergerar, utan även rollerna inom produktion – en crowdkultur där alla tar olika roller i olika sammanhang. På detta sätt får vi en annan typ av stjärnor, kanske i högre grad baserat på insatser och uppoffringar i relation till ett visst projekt (event) eller sin dedikation för ett visst ämne. Och det kommer att finnas en ekonomi i denna typ av kändisskap också, i form av föreläsningar, representation och annan närvaro på nätet (Nätvaro), som någon kan förväntas tjäna pengar på. Det är i hög grad så dagens mediakultur behandlar kändisar, med personer som Paris Hilton, som kan tjäna stora pengar på att bara närvara på olika platser.

I den konvergerande kulturen ser vi prov på precis allt. Det finns högt och lågt, långt och kort och bra och dåligt. Alla nivåer har sina användare, vissa har fler och andra färre. Ju mer specialiserat ett område är, desto djupare in i subkulturerna kommer uttrycken att dyka, och desto mer kommer koncept som kvalitet att bytas mot koncept som relevans. Det finns ingen mening med att Hollywoodproducera en film kring en obskyr undergroundföreteelse som Black Ambient, en global deltagandekultur i gränslandet mellan konstmusik och black metal, men det finns all anledning att vara sann mot genren, och dess utövare vad gäller innehållet. I en framtida mediekultur måste man sluta tänka på olika medieformer som ett träd som växer och förgrenar sig, och istället börja tänka på det som en skog av varierande uttryck. Relevans blir i det här sammanhanget viktigare än kvalitet, och identifikation viktigare än produkt.

Slutord

Redan idag är google-checkup, vloggar och facebook fundament i vår uppfattning om verkligheten. Den “record” som finns kring oss själva på Nätet utgör en de-facto-verklighet kring vilka vi är, och hur folk i vår omvärld bedömer oss. Mediat rörlig bild är den kanske kraftfullaste formen av referens som finns, och kommer således att spela en allt större roll för vår identitetsreproduktion i den digitala verklighet, som i ökande utsträckning kliver över i att bli vår verklighet.

Möjligheten att göra avtryck i den digitala verkligheten via rörlig bild är flera. Man kan klä av sig naken för att finnas, man kan filma sina kompisar för att existera, delta i en fanproduktion för att synas, eller berätta en skriven historia för att märkas. Sannolikt är att samma individ gör alla möjliga saker, och deltar i olika roller inom olika projekt – man går från individ till divid – en kropp för många uttryck. Det avtryck vi gör formar vår identitet oavsett om det är som auteur, datoranimatör eller nakenvloggare, och några 15 minuter i rampljuset räcker knappast längre. Problemet är inte scenutrymmet, utan att ljuset inte räcker till. En relevant fråga är hur man kommer att uppfatta de individer som står utanför de nya mediernas sökljus. Är det en ny underklass eller en ny överklass?

Källor

Bard, A och Söderqvist, J, 2000, Nätokraterna, K-world
Bjereld, U och Demkert, M, 2008: Kampen om Kunskapen, Hjalmarson och Högberg
Burgess, J och Green, J, 2009: The Entrepreneurial Vlogger: Participatory Culture Beyond the Professional Amateur Divide, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Castells M, 2009: Communication Power, Oxford University Press
Divided Soul, Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8Gcs2u9SHmQ (senast tillgänglig 20110601)
Elsaesser T, 2005: Our Balkanist Gaze, ur European Cinema: Face to face with Hollywood, Amsterdam University Press, Amsterdam.
Jenkins H, 2006: Convergence Culture, New York University Press
Kelly, K 2010: What technology wants, Viking
Lange, P, 2009: Videos of Affinity on YouTube, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Smiers J, 2005, Imagine a World Without Copyright, senast tillgänglig 20110601:
http://gerdleonhard.typepad.com/the_future_of_music/files/joost_smiers_imagine_a_world_without_copyright_feb_2005.pdf
Snickars P och Andersson J (red) 2010: Efter the Pirate Bay, Mediehistoriskt arkiv 19. Kungliga Biblioteket.
Snickars P och Vonderau P (red) 2009: The Youtube Reader, Mediehistoriskt arkiv 12. Kungliga Biblioteket.
The Hunt for Gollum:2008, Webbsida: http://www.thehuntforgollum.com/
Wahlberg, M, 2009: YouTube Commemoration: Private Grief and Communal Consolation, ur The Youtube Reader, Snickars och Vanderau (red.)
Wikipedia:Machinima 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Machinima senast tillgänglg 20110601
Wikipedia: Semantic web 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/Semantic_Web senast tillgänglig 20110601
Willis H, 2005: New Digital Cinema – reinventing the moving image, Wallflower press
Wu T, 2010: The Master Switch – the Rise and Fall of Information Empires, Alfred A Knopf.

Rörlig bild i informationssamhället, del 2: Rörlig bild idag

I och med den digitala teknikens intåg har i stort sett all produktionsutrustning gällande media sjunkit enormt i pris, och blivit tillgängligare (Willis 2005:1-18). Då den digitala tekniken ger hög kvalitet till lågt pris innebär detta också att man idag kan producera film till struntsummor jämfört med bara för tio år sedan. Om ytterligare ett antal decennier är det sannolikt att även en mycket liten bärbar device, som en mobiltelefon, innehåller kamerautrustning som kostar tiotusentals kronor idag. Teknik drar hela tiden i riktning att vara genomgripande i samhället, att vara ständigt närvarande. I informationssamhället har vi kameror i allas händer, och vid alla gathörn (Kelly 2010).

Nya distributionsformer

Men informationssamhället ger också nya möjligheter till distribution, vilket kan konstateras i de nya nättjänsterna för filmdistribution, t ex Youtube. Här finns inget kvalitetsfilter, utan allt material distribueras för vem som helst att titta på. Här börjar vi se en av de betydande skillnaderna mellan en massmedial kultur och en informationistisk. I det massmediala samhället finns det bara kapacitet att producera, distribuera och marknadsföra ett material som många personer kan förväntas uppskatta (och betala för), men inom det informationistiska paradigmet existerar inte den här typen av restriktioner. Effekten blir ett överflöd av information, det svåra är inte att få den information man vill ha, utan att få bort den information man inte vill ha. Tidigare utgjorde redaktionella bearbetningar och kommersiella faktorer ett filter för vilken information som kunde nå ut, men i nätverksamhället måste det till andra funktioner för att inte drunkna i information. Detta är ett av skälen till att nätverksamhället ökar inflytandet och behovet av subkulturer, för inom dessa nätverk finns en rollfördelning där enskilda individer fungerar som informationsfilter mot omvärlden. Tips om länkar, händelser och videor sprids som löpeld över sociala nätverk som twitter, facebook och olika webbforum, och även om alla deltagare kan ses som distributörer av denna information, så är det de som sitter mellan nätverken och mitt i nätverken som styr informationsströmmarna – den som många följer på twitter, har makt att få ut just den information som hon eller han gillar i nätverket (jmfr Castells 2009, och Bard och Söderqvist 2000, Bjereld och Demkert 2008). Denna nätverksförstärkande, och därmed identitetsskapande, användning har flera gånger konstaterats på Youtube (bland annat Lange 2009, Burgess and Green 2009 och Wahlberg 2009).

Konvergenskultur

I den konvergerande digitala kulturen ser vi hur de olika användningsområdena för olika typer av media flyter ihop. Dagboksanteckningar, tidigare förbehållna det skrivna ordet, blir videobloggar. Romaner blir ljudböcker och tillåter nya användningskontexter. Men en av de mer avgörande faktorerna, som dessutom är på kollisionskurs med den massmediala hegemonin är att subkulturerna – som förstås existerade som fenomen även tidigare – i ett informationssamhälle är fullt distribuerade (se Jenkins 2006:140 ff). Tidigare hade man kunnat se vad som är “äkta” på hur det distribuerades, medan det idag inte går att se skillnad mellan fan-art och verk av “korrekt” upphovsman.
I samband med att de digitala verktygen blir allt mer tillgängliga, och billiga, blir också andra delar av produktionskedjan tillgänglig. Ett helt nytt, och växande fenomen, som visar på detta är så kallad Machinima (Wikipedia:Machinima 2011) – filmer som använder sig av datorspelens grafikmotorer för att skapa film. Normalt sett är den en regissör som via Nätet sätter ihop scener i ett manus och sedan med hjälp av kontakter i sitt community får ihop “skådespelare” som agerar med sina datorspelsavatarer, och andra aktörer som sedan lägger på röst utifrån manus. Detta kan ske helt utan att de olika involverade över huvud taget träffas, men resultatet är ofta faschinerande välgjort, se till exempel Divided Soul skapad på World of Warcraft-plattformen (Divided Soul:Youtube). Inom hela datoranimations-världen går produktionen i modul-riktning. Istället för att animatörerna gör allting för hand, så kan de sätta ut funktionen “vatten i storm”, eller “figur springer i riktning x”.

Hollywood håller greppet

Men fullkomligt dominerande inom rörlig bild är fortfarande de mäktiga filmkoncernerna från Hollywood, som producerar kommersiell film för en global marknad, visserligen med viss konkurrens från andra områden i världen, men egentligen utan något större hot. De komplicerade ägandestrukturerna gällande linjen från idé till biograf, eller från koncept till dvd, ger Wus “the cycle” vatten på kvarnen, och det är mycket som kan sägas kring denna hegemonistiska maktstruktur. Men jag har valt att här förutsätta en framtid där immaterialrätten är mindre kraftfull, och vill visa konsekvenserna av detta. Dagens system har fördelen att det går att skapa produktioner som har närmast astronomisk budget. Allt slipas för att passa en så stor mängd mottagare som möjligt: man väljer rätt stjärnor, tillgängliga manus, senaste digitala effekterna och läckraste intro-producenterna. Dessutom så budgeterar man enorma summor för en global marknadsföring, först till biografkedjor, och sedan till dvd-marknanden. Det sammantaget ger förstås hög kvalitet gällande produktion, distribution och koncept, men man kan fråga sig om det alla gillar verkligen har en automatisk länk till en generell uppfattning om kvalitet? Detta har diskuterats i många sammanhang, och det finns en brytpunkt mellan framför allt kulturrelativister, som menar att kvalitetet bedöms subjektivt, och empiriker som menar att man kan (eller för den delen, måste) sätta upp tydliga kriterier för vad som är bra och vad som är dåligt, för att få ett relevant resonemang.

Det råder delade meningar kring detta, men det är ett faktum att det finns stora medel att söka för produktion av film som inte förväntas bära sig ekonomiskt, film som normalt sett kan stoltsera med utmärkelser från olika festivaler, vilket antyder att en kärna av filmentusiaster inte delar Hollywoods, eller den globala befolkningens, syn på kvalitet.

(Referenser kommer med del 3)

Rörlig bild i informationssamhället, del 1: Nya grundförutsättningar

Vårt samhälle är satt i gungning av den snabba rörelsen in i den digitala informationskulturen. I nuläget, 2011, befinner vi oss med ena benet i den analoga, massmediala, samhällsyttringen, och det andra benet i ett digitalt informationistiskt paradigm. Dessa två samhällsformer fungerar dåligt tillsammans och dagens samhälle är därför präglat av konflikter som uppstår i brytpunken, till exempel rättighetsfrågor, integritetsfrågor, distributionsfrågor och ansvarsfrågor.
Jag tänkte inledningsvis ge en bild av informationssamhället, som det brukar beskrivas inom sociologi och teknikforskning. Mina huvudsakliga källor är Manuel Castells, som fått stort genomslag med sina teorier kring nätverksamhället, de två provokatörerna Bard och Söderqvist som anlagt ett i huvudsak liberalt perspektiv på den nya tiden, och Bjereld och Demkert som anlägger ett vänsterperspektiv på samma frågor. Det är värt att notera att dessa teoretiker, trots politiskt olika ståndpunkter, beskriver det kommande samhället på mycket likartat sätt. Ytterligare perspektiv tar jag in från Pelle Snickars antologier gällande informationssamhället: The Youtube Reader och Efter the Pirate Bay, Kevin Kellys What Technology Wants, och Tim Wus The Master Switch. Metoden är att låta bilden av informationssamhället möta bilden av digital bildkultur. I texten använder jag begreppen Nätverksamhälle och Informationssamhälle mer eller mindre utbytbart.

Grundförutsättningar i informationssamhället

Idag kan det vara svårt att ta till sig koncepten kring informationssamhället, eftersom vi befinner oss i en verklighet med hårt rotade föreställningar om “sanningar” som egentligen tillhör en annan samhällsform: den massmediala. Därför är det enklare att inledningsvis beskriva massmediasamhället, och sedan tala om varför informationssamhället inte motsvarar detta.
I det massmediala samhället utgår vi från att det finns en en-till-många relation gällande all informationsdistribution. Anledningen till detta är att distributionen består av fysiska objekt (t ex DVD) eller centralt utsänd information (t ex Radio och TV). Paradigmet inbegriper alltid en redaktionell bearbetning av informationen, i varierande grad, och en lagstiftning som hanterar detta: ansvarig utgivare samt rättighetsapparat för att upphovsmännen ska få ersättning för nyttjandet av sina verk. Centralt i modellen är att man säljer information, antingen i form av publikt efterfrågad information som tv-program, eller i form av reklam som publiken normalt sett inte vill ha, men som produktägaren vill ha och betalar för. Gällande rörlig bild så har det massmediala samhället egenheten att bilden alltid är kontrollerad och redigerad, vilket hör samman med att både produktionen är dyr, och att distributionen kräver resurser och utbyggda distributionsnät.

Nya informationsproducenter

I informationssamhället är rörlig bild billig att producera, och enkel att distribuera via Nätet. Resultatet är att det inte krävs stora bolag för att producera rörlig bild, och att vi därför ser en stor (och ökande) mängd informationsproducenter (vilka tillika är informationsdistributörer). Rättighetssystemen pressas hårt, det är ju inte bara filmbolagens rättigheter som ska upprätthållas, utan alla enskilda skapare av verk har lagen på sin sida gällande hur deras material används. Ett informationssamhälle i full blom låter dock all information flöda fritt i de digitala nätverken, och möjligheterna att kontrollera detta flöde måste bedömas som mycket liten, och i allt högre grad minskande. Här kommer jag därför att utgå ifrån en samhällsmodell där copyright är betydligt mindre kraftfull än idag, beskriven i Smiers (2005). Detta därför att det inte kan bedömas som sannolikt att copyright och patent har samma ställning om några decennier, som det har idag. Jag är medveten om att detta idag är ett mycket kontroversiellt ämne, men tror ändå att det är mer meningsfullt att diskutera rörlig bild i informationssamhället i avsaknad av copyright-problematiken. Det kan vara värt att notera i detta sammanhang, att immaterialrätt som koncept är knappt 150 år gammalt, och kanske bör ses som en parentes i rättshistorien, snarare än som en otvetydig sanning (en extensiv diskussion om ämnet finns i Snickars och Andersson 2010).

Maktcentra i informationssamhället

Men informationssamhället rymmer även andra särdrag. En nätverkskultur har andra maktcentra än det massmediala samhället. I den senare är makten koncentrerad till den som har makten över informationsdistributionen samt makt över rörliga medel, men i ett nätverksamhälle är makten koncentrerad kring noderna i nätverken, och på gränsen mellan nätverken (Castells 2009, Bard och Söderqvist 2000). Det är viktigt att komma ihåg att den nya tidens nätverk alltid har existerat, även i en hierarkisk massmedial samhällsmodell, men i nätverksamhället spelar nätverken en större roll än tidigare, trots att hierarkierna förstås kommer att finnas kvar. Ytterligare en faktor som tillmäts större värde i nätverksamhället är händelserna – man talar om en event-kultur. När den vardagliga mötesplatsen i allt högre grad befinner sig i den virtuella verkligheten, fokuserar man sig på konserter, festivaler och andra typer av evenemang. Till detta kommer också att informationssamhället är betydligt snabbare än det massmediala. Den normala jämförelsen är datorprogrammet som exekverar kod i samma ögonblick som den mottager den data det ska behandla. Informationssamhället kan därför sägas vara omedelbart till sin natur (Castells 2009:35). Denna omedelbarhet kan spåras i hur snabbt vi förväntar oss svar på ett SMS, hur snabbt vi förväntar oss svar på en fråga via en google-sökning eller hur länge vi förväntas orka vänta på en nedladdning från Internet. Det ekonomiska perspektivet på samma fråga rör skillnaden mellan att framställa en produkt – något som tar tid, och att tillhandahålla en tjänst – vilket sker mer eller mindre omedelbart. En sista tydlig skillnad mellan det massmediala och det informationistiska samhället handlar om geografisk distribution. Informationssamhället ser egentligen inga gränser, utan är globalt till sin natur, här finns de multinationella företagen, Internet och nätverk som spänner över hela jorden. Regionindelade DVD-spelare är redan, trots att de bara har några få år på nacken, hopplöst utdaterade. Det finns med andra ord flera linjer som delar av ett äldre, produktbaserat lokalfokuserat massmedialt samhälle, från ett nyare, digitalt och globalt, tjänstebaserat samhälle.

Men i detta nya fria och transparenta samhälle finns också en gammal trend gällande informationsteknologi, som inte har släppt taget vad vi kan se idag. Det ser historiskt sett ut som att en ny informationsteknik följer något som Tim Wu kallar “the cycle”, som beskrivs som en generell riktning från hobby till industri, från fri öppen distribution till strikt kontrollerat monopol eller kartell och från öppet system till slutet system, en utveckling som gäller telefoni, radio, tv, film och nu även Internet (Wu 2010, Castells 2009:74). När dagens samtliga mediaformer snabbt flyttar över verksamheten mot Nätet, i det som man brukar kalla konvergens, blir den affärsmässiga kontrollen över detta område allt viktigare.

(Referenser läggs ut i samband med del 3)

Individen vs. dividen – om “jaget” på nätet

Det har nyligen diskuterats en hel del på twitter om roller på nätet, särskilt i relation till olika ansvarspositioner i samhället, särskilt kommunchefen Mattias Jansson har tagit tag i frågan eftersom han har kritiserats för sitt användande av sociala medier i sitt arbete. Jag själv har adresserat frågan kring identiteter i en diskussion angående framtidens museum på Fredrik Svanbergs blogg Museum nu. Det finns också de som tar helhetsgrepp kring frågan, till exempel Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Kroppsmaskinerna, där de driver frågan att människan i Nätverksamhället alltmer blir en “divid” istället för en “individ”. I boken likviderar de jag-begreppet och försöker förena modern psykologi med modern hjärnforskning. Deras grundtes är att vi i informationssamhällets nätverkskultur blir ett med alla våra roller, vilket avslöjar illusionen av en odelbar jagbild. Individ betyder ju, som bekant, “odelbar”. Det är svårt att hålla med om allt som Bard och Söderqvist skriver, men jag tycker att de har många poänger, och det är alltid intressant att ta in teorierna i tankeexperiment kring hur framtiden kommer att se ut.

Mer konkret kan man säga att problemet uppstår när de olika nätverksidentiteterna – “nicksen” – slås ihop till en enda, baserad på till exempel ens verkliga namn, som på Facebook. Vi har för vana att alltid ingå i ett flertal olika kontexter, och att i dessa spela olika roller. För den som är ansluten till Facebook och tycker att detta låter intressant kan man alltid experimentera med de olika apparna för FriendGraphs, som sätter ihop relationerna mellan en själv, och ens alla vänner. Resultatet brukar bli ganska tydliga kluster av vänner – det vill säga kontexter, eller enklare: nätverk, som man ingår i.

Det som händer är att vi måste hantera alla våra nätverk på samma gång. Våra sociala identiteter är helt exponerade mot andra, arbetsgivare såväl som kompisar, och kompisars kompisar. Vill man vara privat finns det inte så många möjligheter förutom att stå utanför de virtuella nätverken, och det blir svårt av andra skäl.

Vi måste helt enkelt lära oss att bli ett med våra olika jag. Lära oss att vi formas av våra olika nätverk, och att vi också formar våra olika nätverk. I den diskussion jag nämnde i inledningen hanteras detta som ett problem, men jag tror snarare att det bör ses som en resurs. Ju fler olika nätverk en person ingår i, ju större blir förståelsen för olika sammanhang, och ju större blir även spridningen för de idéer man har och talar sig varm för på nätet. Detta borde institutioner ta tillvara, och vårda, istället för att motverka. Det är ju de anställda som utgör institutionens gränssnitt utåt mot samhället, och med nätverksamhällets  nya form av informationsdistribution, måste man förstå detta för att nå ut. Det var ju trots allt ganska länge sedan enbart kommunikationsenheterna ägde frågan. De hör till en massmedial kultur, som är utdaterad och blir alltmer sömnig, ju längre vad tiden lider.

På utflykt i (det digitala?) kulturlandskapet

Vad kan ett proffs utläsa här?

En gång gick jag med en kulturgeograf på ”utflykt” i skogen. Syftet var inte att hitta svamp eller att uppleva naturen, utan det specifika målet var att se om det fanns några lämningar efter jordbruk under bronsåldern, så kallade hackerör. Jag frågade om vi inte skulle leta på kartorna efter några fornlämningsmarkeringar, eller kolla med något av arkiven om det fanns någonting i närheten. ”Nej – det är ju inte så kul, det är mycket roligare att hitta någonting på egen hand”, blev svaret. Denne kulturgeograf litade alltså så mycket på sin egen förmåga att han kunde ta ut ett helt gäng på måfå i skogen och ”hitta” en icke registrerad fornlämning.

Eftersom jag litade på honom så for vi iväg, och det tog inte mer än några hundra meter i landskapet innan han började peka och visa på de små odlingsrösena. Och där började också historien om samhället under bronsåldern, och livet de levde, och det tog inte lång tid innan vi diskuterade högar och bronslurar.

Ibland tänker jag på den här upplevelsen i de sammanhang där man diskuterar den digitala verkligheten, och den pedagogik som kan användas där. I de här sammanhangen är informationsnätverken, och de digitaliserade samlingarna på museerna så komplexa att man verkligen måste veta vad man letar efter för att kunna hitta det. Eftersom det mesta av materialet inte heller är semantiskt länkat så måste man även ha god kunskap om vad man söker i för databaser, och vilka sökord som kan vara aktuella, och hur de har tolkats av den som skrivit in och märkt upp föremålen i databaserna. Jag bedömer att det i nuläget är svårt att ha så god koll på så många databaser att man kan göra annat än en färdigsydd ”visning” genom databaserna med ett intressant narrativ, inför publik.

Men med kraftfullare uppmärkning, och sammanlänkad data, i de kulturhistoriska databaserna, så skulle en motsvarande ”vandring” med någon som har god koll på hur informationstekniken fungerar, och som dessutom har stor kunskap om historia, kunna genomföras inför publik. Jag har flera gånger sett hur pedagoger (och andra) har live-förevisningar på storbildsskärmar där de tar sig fram genom digitala landskap. Hans Rosling är en duktig performer på det här området, det blir både intressant och roligt när han gör ett race genom informationsresurserna, men det finns också många duktiga lärare som jobbar med den här tekniken.

Så jag väntar fortfarande på att de första kulturhistoriskt intresserade informationssurfarna ska kasta sig ut i verkligheten och inför publik göra ”performences” i museernas, och andra intressanta minnesinstitutioners, databaser. Jag tror att det är framtiden.

Vad vill tekniken?

Recension av ”What technology wants” av Kevin Kelly.

Kevin Kelly, en teknikguru som har gjort sig ett namn i sina betraktelser kring livet, tekniken och mänskligheten, ger i sin senaste bok en övertygande genomgång av hur fysikens lagar, genom biologin, det mänskliga medvetandet och slutligen den allerstädes närvarande tekniken tillsammans utgör ett enda långt kontinuum. Han visar hur evolutionen av evolutionen (ett koncept som är ganska svårt att föreställa sig) låter nya företeelser självorganisera sig, och fortleva i nya eller förändrade former. Han visar hur det som kännetecknar allt vi vet om livet, också är applicerbart på tekniken, och han visar därmed hur vi kan få en glimt av framtiden. Om tekniken följer de lagar som livet följer, så kommer det som kännetecknar livets utveckling också att känneteckna teknikens.

What technology wants

Redan i inledningen visar Kelly prov på sin fantastiska förmåga att beskriva komplicerade sammanhang i ett enkelt format. Han är duktig att hålla i narrativet, och han landar mer än en gång i att exemplifiera i sig själv, sina livsbetraktelser och erfarenheter. Det är jordnära, men samtidigt högtflygande. Om man, som jag, är mindre bekant med Kelly sedan tidigare, så slås man av hans något brokiga bakgrund. Från backpacker i Asien, och sedan via redaktionellt arbete med Wired och vidare som allmän innovatör och teknikkännare har den inte särskilt utbildade Kelly skapat sig ett namn inom välsedda kretsar av vetenskapsmän och kritiker. Hans inledning behandlar hur han har hamnat här, i frågan ”vad vill tekniken?”. Och han skriver att tekniken idag är en lika stark kraft som naturen, och att vi därmed måste börja behandla tekniken på samma sätt som naturen. Vi kan inte kräva att tekniken ska lyda oss mer än vad vi kan kräva att livet ska lyda oss. Han uppmanar oss att stanna upp, och försöka lyssna efter vad tekniken vill. Han menar att, för honom själv, har detta varit ett ramverk för guidning genom nätet av nykläckt teknik.

En rad oundvikligheter

Genom fyra delar, benämnda ”Origins”, ”Imperatives”, ”Choices” och ”Directions”, leder oss sedan Kelly genom exempel efter exempel av alla likheter mellan livets utveckling, och teknikens. Han visar hur en lång rad innovationer har förlöst teknisk utveckling i en allt snabbare takt. Från uppkomsten av mänskligt språk, som får mänskligheten att kolonisera hela jorden, via skriftspråket och den vetenskapliga metoden, till nutidens mänsklighet – fullkomligt uppslukad av en symbios med teknik. Beskrivningen liknar en trappa av oundvilkligheter. När en tillräcklig mängd tekniska förutsättningar är uppfyllda är det enligt Kelly närmast ”oundvikligt” att nästa steg tas. Argumenten för detta är starka, då han bland annat visar på hur många som ”uppfinner” samma saker när tiden är mogen. Tekniken evolverar på detta sätt på samma sätt som naturen, och Kelly ger ett stort antal exempel på hur naturen uppfinner samma företeelse flera gånger, parallellt, som till exempel ögat, som evolverat inte mindre än sex gånger i livets utveckling (så långt vi känner till).

Så, konstaterar Kelly, tekniken tar över våra liv. Men är det dåligt? I en lång utvikning om UNA-bombaren, Amishfolkets teknikovänliga tillvaro (om man nu efter att ha läst Kelly kan kalla den det) och ”tillbaka till naturen”-ivrare, noterar Kelly hur rätt mått teknik ger större valfrihet. Det är en svår balansgång, för både för lite teknik och för mycket skapar ofrihet. Han skriver att han själv bland annat valt bort TV, eftersom han uppfattar att han begränsas. Denna gyllene medelväg är, menar han, den mest fruktsamma för mänsklighetens ökade lycka och utveckling. Han är optimist, något annat kan man inte skylla honom för. Denna liberala syn på verkligheten andas både av upplysning och av USA-ism, på gott och ont, men den är otvetydigt där.

Vad tekniken vill

Vad vill då tekniken? Jo – förstås samma som livet. Och Kelly listar en lång rad egenskaper, eller riktningar, som kännetecknar livet, och därmed tekniken: efficiency, opportunity, emergence, complexity, diversity, specialization, ubiquity, freedom, mutualism, beauty, sentience, structure och evolvability. Denna långa rad av beskrivande ord känns vid en första anblick som motsägelser, men Kelly visar hur de i sina självorganiserande strukturer kan förekomma sida vid sida som påmanande krafter. Det är inte svårt att se hur svårt det blir att se vad tekniken egentligen vill, eftersom faktorerna är så många. Men några spår tecknar Kelly upp, som ser relativt tydliga ut, bland annat de i framtiden ständigt närvarande kamerorna, de i kläderna inbyggda kommunikations-devicerna och den alltmer medvetna och människolika tekniken.

“I am afraid I can´t do that, Dave”

Det är inte utan att man slås av likheten av Clarke/Kubricks H.A.L. när man läser detta. Hur ska vi undvika att tekniken, i enlighet med vad livet ”vill” helt enkelt tar över? Det ger inte Kelly något svar på, och det är ganska oklart om han är intresserad av det svaret. Han sitter på en stol utanför hela processen och beskriver bara vad han ser. Det kanske är denna form av exil som behövs för att förstå det oförståbara, som behövs för att göra en tydlig uppteckning av verkligheten. Den som lever får se. Om vi låter jorden få finnas kvar så länge, vill säga. Men Kelly ger oss ändå ett halmstrå: Om det är så att tekniken eftersträvar samma saker som livet, så kommer tekniken till det yttersta att vilja överleva. Därmed kommer vi att ha en kraftfull bundsförvant i strävan att rädda en jord från mänsklighetens framfart.

Som arkeolog och lingvist har jag förstås lite synpunkter på de fakta som presenteras inom just dessa områden. Det är inte så självklara ting alla gånger, som i de förenklade resongemang vari Kelly presenterar faktat. Och man funderar ju lite över trovärdigheten i resonemangen gällande de områden där man själv har mindre kunskap. Men grundmålningen är ändå så tydlig, och så stabilt tecknad, att man inte kan ge så mycket annat än en eloge till Kelly för denna intressanta och givande bok. Jag placerar honom gärna i samma hylla som till exempel Tor Nørretranders eller Douglas Hofstadter.

What Technology Wants
hardcover, 416 pages
Viking, New York
ISBN-10: 0670022152
ISBN-13: 978-0670022151