Henrik Summanen Rotating Header Image

Museer och kulturarv

Museerna och framtiden – ett Vårmöte utan problematiseringar

Under förra veckan besökte jag museernas årliga Vårmöte i Linköping och Norrköping. Jag har varit på Vårmötet förut flera gånger, med något års uppehåll här och där. Programmet innehöll stormöten, keynote-föreläsningar, seminarier, årsmöten, middagar med mingel på lokala museer och utflykter. Det som alltid förvånar mig är hur mycket folk det uppenbarligen ryms inom museisektorn i Sverige. Tyvärr så förvånar mig det också hur lite som har hänt sedan sist i sektorn. Varje Vårmöte jag är på.
 

Att digitaliseringen just nu håller på att omforma vårt samhälle kan knappast ha gått någon förbi. Att företag går i graven och utmanövreras av andra i samma bransch, som lyckats ta tillvara den digitala tidens automatiseringar, affärsmodeller eller effektiviseringar kan heller inte vara något som är okänt. Ändå får jag uppfattningen att museernas Vårmöte handlar om att sitta i de analoga tempel som museerna trots allt utgör, och titta ut på en digital omvärld. “Hur ska vi beskriva samtiden?” frågar sig den ene, “Hur ska vi nå ut till nya målgrupper” frågar sig den andre. En tredje funderar över hur man kan använda digitala lösningar i utställningar.

 

Mitt bekymmer är att museerna just nu beter sig på precis samma sätt som de företag som till följd av samhällsförändringarna inte har klarat sig utan fått lägga ner. Varför ställer man sig inte frågan vad museernas roll blir i en digital samtid? På vilket sätt kommer den funktion som museerna fyller att vara förändrad i ett samhälle där nätverk och digital kommunikation är den grundläggande basen?

 

Under förra året kom också museernas framtidsspaning i “Känn dig som hemma på framtidens museum“. Det är en intressant och inte helt oviktig skrift som behandlar flera områden som museerna kommer att behöva hantera. Problemet är att de inte i någon djupare form analyserar på vilket sätt dessa frågor kommer att fungera i framtiden, utan utgår från att museerna kommer att kunna vara i stort sett samma sak då som nu, men med lite annat fokus.

 

Tre av programpunkterna på Vårmötet hade tydlig digital prägel. Ytterligare säkert tio verkade beröra området, vilket i och för sig är bra eftersom man nog då har börjat betrakta det “digitala” som någonting självklart. Man har blivit “post-digital”. Då finns det ju ingen mening med att rubricera sitt seminarium som “digital” det ena, eller “digital” det andra. Men mitt subjektiva intryck är att det går en vattendelare mellan de som ska stå för det digitala inom verksamheten, och de som gör “det andra”, och i nio fall av tio uppfattar jag att “det andra” är exakt det som museerna alltid har gjort: byggt utställningar, hållit i guidade turer och samlat föremål. Kanske givit ut en bok och hållit en föreläsning.

 

Det är dessa av tradition upprätthållna områden jag skulle vilja se ifrågasatta. Det behövs ett mer genomgripande omtag på hur man ska agera i en värld som har ställt om. Förstår man inte omställningen kommer man att förpassas till organisationernas kyrkogård tämligen omgående, som obsolet, ointressant och irrelevant. Kanske det värsta som kan hända med ett museum.

Tardi och Paris historia

När jag var runt tio år bodde jag en sommar hos min farmor och farfar. De var bohemer, och trots att de liksom vi bodde i Sollentuna var jag där ganska sällan. En av dagarna skulle farmor köpa en filt och vi begav oss till Sollentuna centrum. När vi ändå var där gick vi in i bokhandeln där farmor tyckte att jag skulle välja ut några serietidningar som jag skulle få i present. Bara den idén var lite konstig för de hade inte i allmänhet särskilt gott om pengar. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag valde – det var säkert flera olika seriealbum, men ett av dem var Demonen från Eiffeltornet, av Jaques Tardi. Det faktum att detta var en vuxenserie, dessutom ganska otäck, som kanske inte skulle passa för en tioåring spelade ingen roll.

adeleblancsec02cpuv

Albumet hade en speciell plats i min bokhylla, och som alltid med barndomsminnen så har jag en speciell relation till platserna som avbildas. Med tiden kompletterade jag dessutom med de övriga albumen om Adéle Blanc-Sec av Tardi. De var, har jag i efterhand förstått, en veritabel exposé över kulturhistoriska byggnader, platser och fenomen i Paris, med fokus på det förra sekelskiftet. Här finns mysticism, galna vetenskapsmän, kolonialism, exotism, museer, skulpturer, kyrkogårdar och hemliga sällskap, allt uttryckt genom ett absurdt och samhällskritiskt persongalleri. Serierna är helt enkelt moderna klassiker.

Vad jag inte förstod då, och egentligen inte hade förstått förrän alldeles nyligen, är hur stor påverkan Tardis verk har gjort på det kulturhistoriska intresset för Paris och förra sekelskiftets Frankrike. De senaste åren har jag av olika anledningar varit mer i Paris än tidigare och har börjat se hur jag ofta känner igen platser, statyer och museer, inte för att jag har läst om dem i min utbildning, eller för att jag har sett dem på film eller böcker, utan för att de finns med i just Tardis serier.

Min egen vandring genom Paris har på senare år börjat bli en nostalgisk tripp till det sekelskifte som Adéle Blanc-Sec och hennes samtida huserade i. Där finns de berömda broarna, museerna och torgen, men också katakomberna, Eiffeltornet och teatrarna. Tardis Paris är som en surrealistisk dröm om en tid som egentligen aldrig har funnits. Det sena 1900-talets dröm om en redan då mytisk stad.

Dinosaur_skeleton,_Museum_national_d'histoire_naturelle,_Paris

Och jag är förstås inte ensam om att tycka detta. Alldeles nyligen gjordes en film om Adéle, och när jag nu besökte de komparativa samlingarna för paleontologiska studier, det vill säga skelettmuseet, kan man på översta våningen hitta en stor bild av Adéle och det spruckna dinosaurieägget som figurerar i Adéle och Odjuret. Det är uppenbarligen inte bara jag som håller Tardi högt när det gäller Paris historia.

Varannan digital?

Bland personer under 40 år är den absolut vanligaste metoden för att få tag i snabb information idag att göra en sökning på nätet. I nio fall av tio kommer de att hitta det de söker efter på Wikipedia eller ett webbforum, eller något mindre sällan på en webbsida eller blogg som någon upprätthåller. Siffran är tagen ur luften och det går säkert att höja den ytterligare med något decennium. Oavsett vilket så finns det en poäng med att notera detta.

Verkligheten är numer så självklart digital i människors vardag att det är svårt att inte notera det. För de som växer upp idag är det kanske ännu tydligare, och många överväger inte ens att försöka hitta information kring någonting som inte finns på webben någon annanstans, t ex i uppslagsverk eller referensverk, och ännu färre överväger att fråga en bibliotekarie om råd.

Men hur ser det ut för kulturarvsinsitutionerna när det gäller att möta detta behov? Att behovet finns där råder det ingen tvekan om. Under hösten och vintern har jag deltagit i diskussioner kring hur vi strategiskt ska hantera digitaliseringen av kulturarvet, genom den strategiska infrastrukturgrupp som är uppsatt inom ramarna för Digisam, och som har representanter från Centralmuseerna, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och Riksantikvarieämbetet. Bilden som ritas upp är väldigt tydlig: Inom kulturarvsinsitutionerna prioriteras inte det digitala. Trots att världen utanför i huvudsak ägnar sig åt att möta kulturarvet genom digitala fora så ägnar sig institutionerna åt sin traditionella verksamhet – utställningar, guidningar och (nästan bara för forskare) arkiv.

Nåja, kanske någon säger. Det har faktiskt lagts väldigt stora pengar på att digitalisera samlingar de senaste 20 åren, och det finns flera tjänster som är helt och hållet inriktade på det digitala. Jovisst, tänker jag. Men om man skulle göra en jämförelse med det analoga samhället, så undrar jag vem som är museets digitala guide, vem som är deras digitala utställningsproducent, deras digitala samlingsansvarige och digitala konservator? Alla dessa tjänster behövs och i nuläget förstörs stora mängder digital information bara för att ingen tar hand om den.

Om samhället är hälften digitalt behöver även kulturarvsinstitutionerna vara det. Min bedömning är att det är en prioriteringsfråga från framför allt ledningshåll. Det är förstås inte helt enkelt eller tacksamt att ändra en verksamhet som fungerar som den gjorde på 70-talet. Många av de anställda blir arga och stämningen bland personalen kommer att bli bitter. Så är det att förändra och bli samhällsrelevant. För något år sedan skaffade sig Kungliga biblioteket en CIO – Central Information Officer. Tjänsten hanterar alla frågor som rör samordning av information, digitala flöden, bevarande, användning, webb, publikationer etc. Det är kanske det viktigaste man kan göra just nu eftersom branschen är så informationstung och de gamla metoderna att möta publiken inte fungerar längre. Världen dessa metoder är skapade för att möte existerar inte längre. Jag rekommenderar därför alla kulturarvsinstitutioner som inte har en CIO att skaffa en. Sen kan de börja tillämpa varannan digital.

Bildkontroll eller noll koll?

För några månader sedan var jag och min fru på Stockholms stadsmuseums stora magasin i Frihamnen utanför Stockholm för att titta på de ganska stora mängder arkeologiskt material som de förvarar från utgrävningarna på Helgeandsholmen för ca 30 år sedan. Jag är mycket tacksam att personalen från Medeltidsmuseet och Stadsmuseet tog sig tid för att vi skulle kunna gå igenom fynden under ett par timmar. Innan vi gick ner i magasinet skulle vi skriva på ett papper där vi förbinder oss att inte utan tillstånd från Stockholms stadsmuseum sprida vidare fotografier vi tagit när vi tittat på föremålen. Vi hade en liten diskussion kring värdet av detta, men skrev förstås på pappren, vi ville ju se föremålen.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Det var mycket lärorikt. Väl hemma konstaterar jag att vi har närmare 100 foton av diverse läderföremål. Vi vill förstås gärna lägga upp dessa i olika Facebook-grupper – eller för den delen andra sociala media – för att kunna få hjälp från vår community av vad det är vi ser, eller bara förklara hur saker och ting tillverkades förr. Men, i tagen att lägga upp diverse föremål dyker tanken på pappret vi skrev på upp. Vi har ju inte rätt att dela med oss av dessa bilder utan att Stockholms stadsmuseum ger tillåtelse.

Då börjar karusellen med att först försöka få reda på vem man ska kontakta, och sedan att få ett tillstånd att publicera bilderna i en Facebook-grupp. Det gick ganska fort att få svar. I det står det att det är roligt att vi vill dela bilden, bara vi refererar till Stadsmuseet, och gärna till deras “webb, utforska, samlingar, arkeologiska fynd”. Jag lägger upp det i gruppen och skriver med detta.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Problemet nu är att jag dels har överlåtit bildens icke-exklusiva rättighet till Facebook, så fungerar det när man delar bilder på Facebook. De kan förstås använda bilden hur de vill utan att referera till Stockholms stadsmuseum. Därför håller jag det hela kort, jag delar inte alla bilder och jag gör det i slutna grupper.

Men, tänk om Stockholms stadsmuseum hade tänkt annorlunda? Tänk om de hade sagt:

kolla, här är någon som GRATIS tar bilder av föremålen på vårt museum, och hjälper oss att utföra vårt uppdrag med att sprida bilderna!

Då hade jag kanske agerat annorlunda. Jag hade mer än gärna lagt upp allt material, och gärna i alla möjliga sammanhang, men jag kan aldrig garantera att de olika bilderna alltid får med sig en text om Stockholms stadsmuseum, och deras webbplats. Dessutom är det ju rätt bökigt att lägga in den texten på alla bilder man lägger upp från mobilen.

(denna text är inte illustrerad pga svårigheter med copyrights)

Så nu undrar jag om detta verkligen är en särskilt genomtänkt strategi. Nu utsätter man sig för massor av onödigt merarbete med att godkänna olika former av publiceringskontexter, som dessutom ändå inte spelar någon roll eftersom man omedelbart upplåter den icke-exklusiva publiceringsrätten till Facebook. Dessutom så utsätter man de som har tagit bilderna för ett juridiskt trassel, och tvingar in dem i olika former av gråzoner när det gäller copyrights. Det är inte bra.

Dessutom: Är det inte så att föremålen på museerna liksom tillhör alla, och att man borde försöka få ut information om dem, liksom glädjas över att det är någon som vill titta på dem, och dessutom sprida och diskutera resultatet? Är det inte då det uppstår samhällsrelevans?

Museer i en värld av förändring

Under 2014 och 2015 kommer regeringen att genomföra en översyn av den statliga museipolitiken. I underlaget nämns flera förändringar i samhället som motiverar till denna genomgång av museernas roll, och tidigt i dokumentet behandlas de stora förändringarna på kommunikationsområdet, det vill säga digitaliseringen. Det är intressant att regeringen tar detta grepp, och att den gör det just nu. Behovet är stort och museivärlden är väldigt splittrad i frågan. Förståelsen för att man skulle vinna väldigt mycket i termer av resurser på att samverka mer på framför allt det digitala området är låg.

Frågan är förstås inte ny heller. Jag har tidigare berört detta på denna blogg både en, två och tre gånger, men just nu håller jag på att förbereda ett seminarium till museernas och kulturmiljösektorns för i år gemensamma möte i Umeå, kallat “Vårmötet“, där frågan om vi i branschen faktiskt missar målet när vi inte i tillräckligt hög grad befinner oss på de nya digitala arenorna. Fullgör vi verkligen vårt uppdrag i samhället? Frågan om problem som skulle kunna tänkas uppstå om vi gjorde detta ska också behandlas.

För några veckor sedan medverkade jag i ett seminarium på Riksutställningar. I en intervju kopplad till seminariet fick jag tillfälle att prata lite om just denna fråga också, vid sidan av till exempel frågan om digitala infrastrukturer och appar. Intervjun finns på video:

Intervju för “Lek eller allvar”, Riksutställningar

Det är alltså många som ställer samma frågor just nu. På min önskelista är ett resonemang, och en analys, som inte nödvändigtvis bygger på de begrepp och strukturer som vi har idag – till exempel museer och utställningar – utan som istället bygger på på de funktioner dessa fyller i samhället. För att komma till rätta med problemen behöver man nog titta på inte bara på “museipolitiken” utan också på syftena med denna, och på institutionerna som sådana. Finns det kanske till och med andra sätt att tillgängliggöra vårt gemensamma arv, både i digital och fysisk form – där inte byggnader med gamla saker (i sin nuvarande form) är huvudfokus? Vore det inte möjligt att låta de centrala museerna vara någonting annat än förvaringslådor på dyr mark i centrala storstäder, och istället hålla så stora lokaler (även magasin) som möjligt öppna för allmänheten om de befinner sig centralt? Vore det inte möjligt att integrera en digital verksamhet i mycket högre grad med en traditionell museiverksamhet än vad som sker idag?

Reflektioner gällande NODEM 2013 (del 1)

Idag har jag varit på måndagens föreläsningar på NODEM 2013. Det blir inget mer för mig eftersom evenemanget ligger samtidigt med flera andra konferenser som jag har varit uppbokad på. NODEM står för Nordic Digital Excellence in Museums och har funnits på tapeten ett tag. Huvudmän för denna omgång i Stockholm var Interactive Institute, Stockholms stadsmuseum och Riksutställningar. Temat var “Beyond control – the collaborative museum and its challenges.” Flera av föreläsarna var bra, och jag tänkte inte uppehålla mig vid alla utan titta närmre på de som ligger mitt område närmst: museer och information.

Först en titt på Ramesh Srinivasan och hans föredrag “the Question concerning Ontology: How the values of diverse communities can be embraced in the digital age” (det var populärt med långa titlar på Keynotes under NODEM 2013). Inom informationvetenskapen och filosofin, är ontologier ett känt begrepp och jag tyckte initialt att vinklingen verkade kul. Det tog ett tag för mig att förstå att Srinivasan enbart refererade till konceptet att (ungefär) “förståelse för kunskapsramverk inom kulturhistoria hjälper oss att förstå föremål, och att bevara deras kontext.” Han refererar alltså enbart till den filosofiska betydelsen, vad jag kan förstå även i ostrukturerad mening. Nu råkar jag vara arkeolog, men jag blev faktiskt lite förvånad eftersom detta är en form av resonemang som varit skåpmat åtminstone sedan 90-talet på universiteten. I hela världen. Det mest kända exemplet tror jag är Christopher Tilleys undersökning av de semiotiska betydelserna hos konstruktionen av kanoter på Wala Island, på Vanuatu. I ett omfattande resonemang broderar Tilley ut en tydlig förklaring till det faktum att det är i det närmaste omöjligt att förstå eller tolka dessa kanoter (i termer av materiell kultur) utan att också förstå hur samhället ser på de olika kanoterna, deras ägare och deras användning.

Srinivasan, som håller ett mycket bra föredrag, verkar dock ovetande om den allmänna kännedomen kring detta, och berättar om sina erfarenheter kring hur man låtit en grupp indianer vara med och lägga till den information de tycker är relevant, till den information som olika föremål som relaterar till deras kultur har fått i en museidatabas. Det är ett intressant resultat, och det ger ett stort mervärde eftersom det är berättelserna om föremålen som är relevanta, inte bara beskrivningarna. Vi sparar fel saker i museidatabaserna.

Berättelser om föremål och fel information i databaserna? Har inte detta dryftats i åtminstone tjugo år hit och dit på institutionerna? Detta är ju upprinnelsen till bland annat K-samsökuppdraget på Riksantikvarieämbetet som resulterat i projektet Platsr som handlar om just berättelser. Projektet Digitalt fortalt i Norge har samma tema. Jag hade som plan att ställa frågan om han kände till att teknologin för Länkade Öppna Data utan problem kan uttrycka olika åsikter kring samma föremål, men på grund av en grov försening av schemat (närmare en timme) och föreläsare som gärna hörde sin egen röst så fanns inte utrymme för detta.

I slutet drog Srinivasan en fundering kring boken “What technology wants” av Kevin Kelly, som jag tidigare har recenserat. Han ställde sig frågande till titeln och sade raljant: “what about what we want?” Här kan man förstås undra om Srinivasan egentligen har läst boken. Det som Kelly kommer fram till är nämligen att tekniken vill samma sak som vi. Så Srinivasan gjorde mig inte särskilt imponerad, trots att han både är professor och verkar vara en riktigt trevlig kille.

Här kan man titta på video av allt från NODEM 2013.

Några rader om “filmad teater”

Den senaste tiden har jag föreläst en del på olika konferenser som handlar om digitala media inom ABM-sektorn. I april var jag i Göteborg och pratade på Digikult-evenemanget, och några veckor senare var jag i Malmö på Öppna Kulturarvsdata i Norden.
I båda dessa föredrag har jag försökt fokusera på vad som jag upplever som det kanske största problemet idag när det gäller hur vi inom sektorn (och – förvisso – samhället i stort) behandlar den digitala informationen.

Digikultföreläsningen

En kort sammanfattning: När en ny mediaform dyker upp försöker vi alltid titta på redan existerande uttryck för att se vad vi skulle kunna göra med det nya. Så var det när filmen var ny, då filmade man teater, eller skapade rörliga stillbilder. Först efter flera decennier mognar filmmediat till den form det har idag, med snabba klipp, 180-gradersregel, halvbilder, helbilder etc. Detsamma när det gäller radio, som ursprungligen konstruerades för att kommunicera mellan fartyg och hamn, ungefär som morse-telegrafi. Snabbt togs funktionen dock över av nytta för allmänheten.
När vi idag står inför inte bara ett nytt medium, utan ett helt nytt medieuttryck – det digitala – så menar jag att vi gör precis detta “fel” i hur vi hanterar informationen: Vi tittar på hur det har varit tidigare, och så gör vi samma sak. På detta sätt får vi PDF-filer av böcker, trots att det lämpliga är att organisera informationen i databaser med öppna gränssnitt. Och vi gör CD-skivor av den digitala informationen trots att Internet erbjuder ett helt annat sätt att distribuera musiken. Vi bygger webbsidor eftersom vi känner till tidningsartikeln.

Den stora skillnaden

Men det är fortfarande låg förståelse för att den grundläggande skillnaden mellan digital information och analog, är att den digitala är återanvändningsbar. Man kan ge bort informationen och ha den kvar, i oförstörbar form. Detta lilla enkla förhållande skapar kaos i våra uppbyggda strukturer, och skapar osäkerhet kring vad som är vinsten med det nya digitala. Eftersom man tidigare varit väldigt inställd på att den information man har ska distribueras i mångfaldigade produkter, t ex böcker, tidningar, dvd-skivor, kassettband etc, så hamnar man snabbt i en flödesmodell där man på samma sätt vill sälja “exemplar” av den digitala informationen. Spotify har ju på senare tid visat att det finns enklare och mer ändamålsenliga sätt att hantera informationen än på det viset. Men även om vi på kulturarvsområdet inte alltid vill sälja den information vi förvaltar, så ser vi inte alltid den fulla potentialen i att vi kan göra vår information återanvändningsbar.

Och då menar jag återanvändningsbar för maskiner, inte för människor. Ett exempel: En pdf-fil är bara återanvändningsbar för människor som kan läsa och tolka informationen i den, men det är inte möjligt att extrahera informationen som finns inbäddad i filen och göra bearbetningar på den. Det finns alla möjliga tänkbara användare där ute, och vad de kan tänkas vilja göra med vårt material kan vi förmodligen inte ens föreställa oss, vilket är en bra sak. Min förhoppning är att om vi publicerar vår data på ett standardiserat, öppet, strukturerat och återanvändningsbart vis så kommer det dyka upp tjänster “där ute” som på många sätt överglänser det vi själva hade kunnat åstadkomma.

Här är filmerna av föredragen där jag försöker sammanfatta lite kring fällorna runt vad vi tror om digitalisering, och vad jag uppfattar att digitalisering borde vara.

Digikult (filmade föreläsningar, dag 2)

Öppna kulturarvsdata i Norden (några minuter in, dag 2)

En vanlig problembild

Idag har jag varit på mitt första insynsrådsmöte, på Kungliga Biblioteket. Jag har engagerats i detta insynsråd i tre år och det kommer att handla om ungefär fyra möten årligen och en del inläsning. Tanken är att vi ska bidra med goda råd och synpunkter angående hur arbetet på institutionen fortlöper.

För mig handlar det i väldigt hög grad om att förstå de grundläggande strukturerna. Jag har nu arbetat i tre år på Riksantikvarieämbetet, på senare tid har jag befunnit mig en hel del på Riksarkivet och med dagens möte har jag börjat få insyn även i den allmänna biblioteksvärlden. För ett antal år sedan hade jag en föraning om att en stor del av de problem, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, som institutionerna dras med, har att göra med den inmarscherande digitala verkligheten. Idag skulle jag säga att jag är helt säker på att det digitala samhället är en av de huvudsakliga orsakerna till ett förändringsbehov, både strukturellt och verksamhetsmässigt. Detta gäller förstås inte bara statliga institutioner, utan merparten av företagen och organisationerna som är verksamma idag.

Anledningen till detta är i mycket korta ordalag, att den sedan ca tio år frambrytande digitaliseringen av samhället har medfört en stor mängd ändrade beteenden hos människorna. Ändrade beteenden för också med sig ändrade behov. Det är nu när dessa behov börjar konkurrera på allvar med de gamla behoven – till exempel fri tillgång till massmedialt material för forskare – som kostnaderna börjar rusa. När den nya tekniken dök upp lade man helt enkelt bara till ett antal nya uppdrag till de gamla institutionerna. De medel som var kopplade till de nya uppdragen verkar inte i särskilt hög grad motsvara de nya kostnaderna.

Lösningen verkar som så många andra gånger vara omorganisationer och pensionsavgångar (med indragna tjänster och nyformulerade tjänster som tar vid). Det finns ett ljus i tunneln. En (välmodellerad) digital verksamhet är många gånger mer effektiv än en analog, vilket i första hand beror på att man aldrig behöver flytta runt information manuellt. Många av de handläggaruppgifter som har bestått i att flytta en siffra från ett papper till en databas, och tillbaka till ett papper i ett annat sammanhang, kan därför göra omprioriteras till uppgifter som är viktigare och mer kvalificerade.

Det är en brytningstid vi lever i. Jag tror att den digitala “revolutionen” som håller på just nu av framtidens historiker kommer att betraktas som en naturlig följd av den industriella revolutionen. I det stora historiska sammanhanget är processen relativt kort, och om man räknar på Moore´s lag, att man fördubblar processorhastighet per enhet/kostnad ungefär vart annat år, så kommer vi enligt teoretiker som Ray Kurzweil att ha en människolik artificiell intelligens utvecklad inom några decennier. Brytningstiden sträcker sig därmed från mitten av sjuttonhundratalet och en bit in i detta sekel.

Det är inte utan att man funderar på hur det kommer att se ut. Om samhället håller ihop så länge vill säga.

Historiska museet stänger populärt webbforum

Historiska museet startade 2000 projektet “Historiska världar“. Syftet var ursprungligen att göra ett samarbete med Sverok (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) som man bedömde hade många beröringspunkter med verksamheten vid Historiska museet. Det hela utvecklades till (istället för, som det inledande förslaget var, en virtuell mötesplats i stil med Second Life) en webbsida där rekonstruktioner, mönster av kläder, en sourcebook för Historiska museet riktad till rollspelare och lite annat samlades. Dessutom gjorde man ett webbforum för att de som ville rekonstruera historia skulle kunna mötas. Den första varianten av webbforumet lades ner 2001, och ersattes av ett nyare som varit verksamt sedan dess.

Redan från forumets start stod det klart att det inte var lajvare som var mest intresserade av den här typen av information från Historiska museet, utan gruppen som återskapar historia: reenactors. På den svenska reenactmentscenen har därför Historiska världars forum varit den största och i många fall enda kanalen för olika personer och grupper som återskapar historia ska kunna mötas. Jag själv var exekutiv producent för webbprojektet, och fortsatte att förvalta det under den tid som jag jobbade på historiska museet (men formellt sett var anställd för andra uppgifter). 2006 slutade jag på Historiska museet, men det var lite folk kvar som kunde se nyttan med forumet, bland annat att det drev väldigt mycket trafik till webbplatsen historiska.se. För något år sedan slutade den siste som höll en vakande hand över forumet och när jag hörde av mig till Historiska museet med anledning av att jag på omvägar fått höra att de skulle göra en omstrukturering av webben, för att se vad som skulle hända med Historiska världar, så fick jag höra att det inte fanns några planer på att drifta sajten vidare  - den var inte med i planerna för migration till ny webbplattfrom.

Efter detta har det mesta varit ganska förvirrat. Jag har försökt få ordning på om någon – antingen Historiska museet eller Statens maritima museer som driftar servern där sajten ligger – var intresserad av att upprätthålla detta forum. Det är ju trots allt 6000 medlemmar och drygt 60000 inlägg som det handlar om. Men det har varit svårt att få någon form av respons. Just nu ser det ut som att jag får hela sajten på en USB-sticka, inklusive forum, och får “göra vad jag vill” med det. Statens maritima museer menar, ganska förståeligt, att de inte kan drifta en sådan sajt utan ett uppdrag eller utan en överenskommelse med någon som är deras uppdragsgivare. Det kan jag inte rimligen som privatperson vara.

Det är svårare att förstå Historiska museets agerande. Ett webbforum med så många användare och så pass hög aktivitet är värt guld i andra sammanhang. I det här fallet handlar det dessutom om museets eget ansvarsområde. Jag har i många tidigare fall påpekat hur Historiska museet fullföljer sitt uppdrag utifrån ett ur de flesta perspektiv väldigt traditionellt mönster. På webben är det dock inte informationen i sig som är intressant, utan användarna. Jag har redan fått indikationer på att många är irriterade på Historiska museets ledning, och i vissa fall har de tydligen fått emotta epost med klagomål i frågan.

Den stora frågan återstår dock: Hur upplever Historiska museet att de fullföljer sitt uppdrag på den digitala arenan? Jag skulle tippa att det är tionde gången jag ställer just den frågan, men i det här fallet handlar det ju om att man stänger ner den lilla aktivitet man hade.

 

Syns dina “things” i Google?

Google har nyligen ställt om sin sökalgoritm till att omfatta inte bara strängsökningar (det vill säga mönstermatchningar av ord) till att även omfatta semantiskt information om saker. Detta innebär att du på sikt kommer att börja din sökning med att välja vilken “sak” du menar när du skriver till exempel “kung karl” (menar du Karl XII eller Karl X eller någon annan). Du kan identifiera vilket av dessa objekt du är ute efter genom att viss information presenteras i anslutning till titeln. När du klickar på objektet får du upp information som är direkt relaterad till just det objekt som du söker.

Detta är en enorm omställning för Google, som bokstavligt talat går “from strings to things”. Eftersom Google inte pratar om webbsemantik utan istället har valt ordet “Knowledge Graph” kan man misstänka att maskineriet för detta ligger bakom en stängd vägg. Hur detta ska utveckla sig återstår att se, det är möjligt att Google bedömer att det inte är värt att låsa in sin metainformation på sikt.

Så varför spelar detta roll för oss inom kulturarvsområdet? Egentligen handlar detta om att synas, det vill säga att vara tillgänglig och användbar. Nu när folk har lärt sig använda Google, så finns det inte så många alternativ till detta för att hitta information. Om någon vill hitta information (även om det som du förvaltar) så kommer de att använda Google. Googles kunskapsgraf hämtar sin information från semantiska nätverk som DBpedia, Freebase och en hel del andra ställen, så det enklaste om man vill vara uppdaterad med sin information på nätet är kanske att redigera i dessa (öppna) källor.

Eller helt kortfattat: Tänk dig att det bara finns ett uppslagsverk i världen. Tänk dig vad som händer om du inte är med i det.